Tisdagen den 8 februari anordnas en särskild debatt i den svenska Riksdagen om licensjakt på varg. I det forskningsprojekt där jag medverkar (Ingen rädder för vargen här, finansierat av FORMAS) undersöker vi bl a attityder till vargen utifrån ett frågan om hur nygamla skiljelinjer aktualiseras i Sverige. I det här fallet rör det den gamla, länge närmast avsomnade, skiljelinjen mellan agrara och urbana produktionssätt, eller land och stad som man säger i vardagligt språkbruk. (Se också Henrik Oscarssons post om jaktvanor)
I den senaste nationella SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” redovisade projektmedarbetarna Maria Solevid och Linda Berg resultaten av projektets undersökning 2009.* I undersökningen visar det sig att 37 procent av befolkningen i vårt land anser att vargstammen är för liten medan 32 procent anser den vara för stor. Detta kan jämföras med t ex vildsvin där 83 procent anser stammen vara för stor medan bara sex procent av befolkningen anser vildsvinsstammen vara för liten.
Synen på vargen har visst samband med partisympati – bland miljöpartiets och vänsterpartiets sympatisörer anser mer än hälften att vargstammen är för liten. Mest negativ till vargstammens storlek är kristdemokratiska sympatisörer där 47 procent anser stammen vara för stor. Och det är framför allt i jordbrukar- och företagarhem vargstammen anses vara för stor. Ålder liksom utbildning har starkt samband med attityden till varg, ju yngre desto fler anser att stammen är för liten och de med endast grundskola anser i högst utsträckning att stammen är för stor.
Att storstadsbor i högre utsträckning upplever vargstammen för liten än landsbygdsbor är kanske inte så oväntat. Men sambandet mellan var man vuxit upp och attityden till varg är mycket starkt – av dem som vuxit upp på landsbygden anser endast 16 procent att vargstammen är för liten mot 45 procent av dem som vuxit upp i en stad eller större tätort. Bland dem som vuxit upp på landet anser 64 procent att stammen är för stor medan endast 23 procent av de som vuxit upp i en stad eller tätort hade den uppfattningen. Det är således inte var man bor utan var man tillbringat sina barn- och ungdomsår, vår socialisering, som tycks påverka attityden till vargstammen.
Solevid och Berg konstaterar att mönstret från tidigare undersökningar – att graden av distans till vargen påverkar attityden – bekräftas. Men viktigare är kanske att de mycket stora skillnaderna i attityd till vargstammen nästan uteslutande kan hänföras till den sk land-stad-skiljelinjen. Därmed, skriver Solevid och Berg, kan vi konstatera att det finns en grogrund för politisk mobilisering i frågan. Men de påpekar att för att en sådan mobilsiering verkligen skall ta fart krävs att något parti politiserar landsbygdsfrågorna i allmänhet och vargfrågan i synenrhet, något som ännu inte fallet.
Debatten i Riksdagen i morgon kan vara början på en förändring i det avseendet.
* Solevid, Maria och Linda Berg (2010) ”Gärna varg men inte på min bakgård” i Holmberg, S och L Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-rapport nr 50, SOM-institutet, Göteborgs universitet, Göteborg.
VÄNSTRA STRANDEN 
Ja, centerpartiet försöker ju. På annat vis kan man väl inte tolka Carlgrens bisarra beteende.
Men vad som verkligen bekymrar mig är att ingen försöker mobilisera människor på frågan utarmningen av landsbygden (eller rättare sagt ”provinsen” – det handlar ju också om mindre städer). Stein Rokkan, som du säkert känner till, beskrev ju förhållandet mellan centrum och periferi som en trefaldig dominans:
– ekonomisk: centrum bestämmer var det ska investeras
– politisk: centrum bestämmer vem som ska koopteras in i makten
– kulturell: centrum bestämmer vilka koder som ska gälla.
Detta leder på sikt till periferins/provinsens utarmning, menade han (Economy, territory, identity; Sage 1983).
Vargfrågan handlar kanske om koder, men på ett extremt kringgående vis. Borde det inte kunna göras direktare, gärna med kopplingar till både ekonomi och politik? DET vore verkligen något att mobilisera på!