Staden som politisk arena och aktör

Mer än hälften av världens invånare bor numera i städer. Staden framstår alltmera också som en politisk utmanare mot nationalstater, regionala samarbeten och intrakontinentala nätverk. Urbanisering, urbana studier och urban politik en viktig intellektuell strömfåra inom statsvetenskap, politisk sociologi, kulturgeografi och näraliggande ämnen. Staden framstår alltmera inte bara som en plats att leva och bo på utan också som politisk arena och aktör. Stora städer världen över tenderar att likna varandra mer än de liknar sitt nationella omland. New York, Paris, Shanghai och Sydney är mer av samma sak än att de är stora städer på olika kontinenter.

Det kanske började med Richard Floridas bok ”The rise of the creative class” där han pekade på de egenskaper hos städer som skapade utrymme för dynamiska, växande och kreativa miljöer. Men alltfler samhällsvetare har lyft fram det faktum att städer och stadsbor tycks få alltmer gemensamt. I Sverige förs ofta en debatt som går ut på att de politiska partierna måste vinna ”städernas medelklass” för att kunna vinna val. Poängen med den debatten är just att städer skapar en politisk dynamik som är något mer än bara summan av dess delar.

Under medeltiden var stadsstater legio och många förbund av städer var starka politiska aktörer, t ex den nordeuropeiska Hansan. Men sedan nationalstaten blev den centrala ramen för politisk makt har städer inte haft egen betydelse annat än som del i nationella politiska konfliktlinjer mellan handel (städer) och jordbruk (landsbygd). Men tänk om globaliseringen skapar en världsvid skiljelinje mellan stad och landsbygd, en skiljelinje som inte stannar inom nationalstaten? Hur skall denna komma till politiskt uttryck?

I ett par nya böcker undersöks frågorna om städer som våra nya politiska arenor och aktörer. Statsvetaren Benjamin R Barber har i sin ”If mayors rules the world” närmast förespråkat ett världsparlament av städer, städer som enligt Barber är de egentliga makthavarna i dagens värld. Städer som politiska arenor mer eller mindre tvingar fram allt det som politiken idag kräver: samarbete, ömsesidigt beroende och möjligheten att övervinna kollektiva dilemman, menar Barber. Städer gynnas av sin mångfald, inte missgynnas. Städer hyser på en begränsad yta en mängd problem vars förutsättningar hänger samman och som därför tvingar fram innovationer i arbetet med lösningarna, något som skapar utveckling. (Recension i New York Times)

I en annan bok har en kvartett europeiska samhällsvetare ”The political ecology of the Metropolis” lyft fram den globala skiljelinjen mellan land och stad. De menar att städernas befolkningar tenderar att skapa ett särpräglat politiskt beteende som kanske visar på större likheter mellan städer än inom nationalstater. Stadsbefolkningar tenderar att få alltmer gemensamma politiska preferenser, möta liknande kollektiva problem och genom städernas befolkningsmässiga mångfald och speciella produktionsförhållanden (tjänster, handel, utbildning, transport) också skapa politiska universum som skiljer sig dramatiskt från andra, mindre urbana delar av det egna politiska systemet. Tunnebaneutbyggnaden i Stockholm, biltullarnas införande i Göteborg och Öresundsbrons tillkomst är alla del i samma urbana politiska dagordning. Gruvbrytning i Norrbotten, bruksnedläggning i Borlänge och SAABs försvinnande i Trollhättan tillhör en helt annan politisk dagordning. Vad betyder det på sikt för demokratin om stockholmare, göteborgare och malmöbor har mer gemensamt med oslobor, köpenhamnare och parisare än med dem som bor i Askersund, Gällivare eller Emmaboda? Spelar det kanske ingen roll så länge alla svenskar är föremål för samma auktoritativa fördelning av resurser?

Städer får en speciell politisk dynamik. Behov, preferenser och livsstilar i olika globala storstäder tenderar att likna varandra och t ex kulturliberala strömningar är mycket starkare i städer än på landsbygden. Nationalstaterna har berövats makt både genom finanskapitalets globalisering och genom internationella politiska regleringar. Vad betyder dessa nya förhållanden för väljarbeteende, partiväsende och politiska dagordningar framöver? De frågorna bör vara centrala i vägval för framtidens statsvetenskap.

PS Uppdaterat 27 nov: Kan rekommendera en titt på Guggenheims experimentella nätsida 100 Urban Trends – Participatory City. Här finns något av den dynamik och det sökande efter urban kultur som jag syftar på ovan. Och här finns möten mellan medborgare, publik och aktivister. DS

20131126453

Vilket parti tänker mobilisera väljarna i vargfrågan?

Tisdagen den 8 februari anordnas en särskild debatt i den svenska Riksdagen om licensjakt på varg. I det forskningsprojekt där jag medverkar (Ingen rädder för vargen här, finansierat av FORMAS) undersöker vi bl a attityder till vargen utifrån ett frågan om hur nygamla skiljelinjer aktualiseras i Sverige. I det här fallet rör det den gamla, länge närmast avsomnade, skiljelinjen mellan agrara och urbana produktionssätt, eller land och stad som man säger i vardagligt språkbruk. (Se också Henrik Oscarssons post om jaktvanor)

I den senaste nationella SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” redovisade projektmedarbetarna Maria Solevid och Linda Berg resultaten av projektets undersökning 2009.* I undersökningen visar det sig att 37 procent av befolkningen i vårt land anser att vargstammen är för liten medan 32 procent anser den vara för stor. Detta kan jämföras med t ex vildsvin där 83 procent anser stammen vara för stor medan bara sex procent av befolkningen anser vildsvinsstammen vara för liten.

Synen på vargen har visst samband med partisympati – bland miljöpartiets och vänsterpartiets sympatisörer anser mer än hälften att vargstammen är för liten. Mest negativ till vargstammens storlek är kristdemokratiska sympatisörer där 47 procent anser stammen vara för stor. Och det är framför allt i jordbrukar- och företagarhem vargstammen anses vara för stor. Ålder liksom utbildning har starkt samband med attityden till varg, ju yngre desto fler anser att stammen är för liten och de med endast grundskola anser i högst utsträckning att stammen är för stor.

Att storstadsbor i högre utsträckning upplever vargstammen för liten än landsbygdsbor är kanske inte så oväntat. Men sambandet mellan var man vuxit upp och attityden till varg är mycket starkt – av dem som vuxit upp på landsbygden anser endast 16 procent att vargstammen är för liten mot 45 procent av dem som vuxit upp i en stad eller större tätort. Bland dem som vuxit upp på landet anser 64 procent att stammen är för stor medan endast 23 procent av de som vuxit upp i en stad eller tätort hade den uppfattningen. Det är således inte var man bor utan var man tillbringat sina barn- och ungdomsår, vår socialisering, som tycks påverka attityden till vargstammen.

Solevid och Berg konstaterar att mönstret från tidigare undersökningar – att graden av distans till vargen påverkar attityden – bekräftas. Men viktigare är kanske att de mycket stora skillnaderna i attityd till vargstammen nästan uteslutande kan hänföras till den sk land-stad-skiljelinjen. Därmed, skriver Solevid och Berg, kan vi konstatera att det finns en grogrund för politisk mobilisering i frågan. Men de påpekar att för att en sådan mobilsiering verkligen skall ta fart krävs att något parti politiserar landsbygdsfrågorna i allmänhet och vargfrågan i synenrhet, något som ännu inte fallet.

Debatten i Riksdagen i morgon kan vara början på en förändring i det avseendet.

* Solevid, Maria och Linda Berg (2010) ”Gärna varg men inte på min bakgård” i Holmberg, S och L Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-rapport nr 50, SOM-institutet, Göteborgs universitet, Göteborg.