Kategori: miljöpolitik

Fallet Ojnareskogen: Kooperativt ägande befrämjar god resursanvändning

Avverkningen i Ojnareskogen på norra Gotland har tillfälligt avbrutits. Dels har skogsägarföreningen Mellanskog avbrutit på eget bevåg och därefter har också Länsstyrelsen på Gotland stoppat avverkning i väntan på förtydliganden om hur mycket skog som egentligen skall avverkas. Högsta Domstolen väntas fatta beslut om huruvida den skall ta upp frågan om villkoren för att bryta kalk i området.

Min personliga uppfattning är att kalkbrottet bör stoppas i väntan på en mer djupgående utredning. Det tycks mig som en märklig samhällsekonomisk kalkyl att skövla ytterligare ett område i omgivningen och därmed också både hota vattentillgången samt utrota arter och naturtyper som inte går att få tillbaka för den – trots allt – lilla vinsten för vårt gemensamma.

Men, här tänkte jag ta upp den lilla tanken som rann upp i mitt huvud när jag insåg att Mellanskog på eget bevåg stoppat avverkningarna, bland annat därför att deras egna medlemmar på norra Gotland protesterat och för att en ekonomisk förening som Mellanskog inte ville förknippas med tvång, brutalitet och delta i verksamhet som upplevdes tvivelaktig. Nordkalk däremot är ett företag som i sin tur ägs av den finländska familjekoncernen Rettig Group. Företaget framhärdar i att fortsätta sin verksamhet på Gotland oavsett protesterna, eftersom man inte vill ha något produktionsstopp när den andra kalktäkten man exploaterat tar slut om ett drygt år… Nordkalk är för övrigt också företaget som tänker riva den unika s k Kalklinbanan i Sörmland-Västmanland trots att denna är vår enda kvarvarande motsvarande bana och som sådan ett industriellt kulturarv som är världsunikt! Men Nordkalk har inget intresse av att bevara svenska industriella kulturarv. Nordkalk kan kontrasteras med det medlemsägda Mellanskog som genom lokal förankring och genom att vara beroende av enskilda skogsägare blir så mycket mer känsliga för de konsekvenser en verksamhet har på lång sikt.

I den ena fallet har vi ett utlandsägt företag vars produktion på Gotland inte kommer Gotland till del på annat sätt än genom ett antal arbeten under en tidsbegränsad period, här bedrivs inget utvecklingsarbete och ingen förädling. I det andra fallet har vi ett medlemsägt kooperativ där personer med gemensamma ekonomiska intressen gått samman för att bli starkare i förhandlingar och kunna utnyttja en del stordriftsfördelar. Men dessa ägare är beroende av att skogen s a s finns kvar, alltså att resursen som de använder finns kvar och utvecklas. Det är inte alls märkligt att det är just ett sådant ”företag” som till slut tar intryck av t ex Naturvårdsverkets argumentation och den lokala opinionen. Därmed inte sagt att lokala intressen alltid skall styra samhällsekonomin.

Min poäng är att resursutnyttjande sker bäst när de människor som är beroende av en gemensam resurs och ges möjlighet att gemensamt bruka och utveckla resursen. På samma sätt som ett bibliotek på ett universitet är något som alla har glädje av fungerar och därför bidrar alla efter förmåga till (alltså inte stjäl böcker utan istället föreslår goda inköp) så kan också de som vet att deras vatten, deras skog och deras naturvärden är stommen för en gemensamma framtid bättre väga in de långsiktiga konsekvenserna av en exploatering bättre än ett företag vars enda intresse är råvarutillgångar.

Det finns något mellan ”jag äger” och ”dom äger”. Det finns ett ”vi äger” och därmed äger vi något som vi brukar med omsorg. Det kooperativa ägandet borde stå högt i kurs i Sverige med alla sina bostadsrättsföreningar, men de flesta som bor så tycks tro att de ”äger” sin egen lägenhet istället för att man gemensamt äger ett hus. På något märkligt sätt har olika varianter av kooperationer, icke-vinstdrivande företag, ekonomiska föreningar och företag ägda av de anställda försvunnit ut ur den svenska näringslivets diskurs trots att allt fler kooperativ startas inom t ex välfärdssektorn. Men det finns plats för sådant ägande i alla delar av samhällsekonomin.

Vilket parti tänker mobilisera väljarna i vargfrågan?

Tisdagen den 8 februari anordnas en särskild debatt i den svenska Riksdagen om licensjakt på varg. I det forskningsprojekt där jag medverkar (Ingen rädder för vargen här, finansierat av FORMAS) undersöker vi bl a attityder till vargen utifrån ett frågan om hur nygamla skiljelinjer aktualiseras i Sverige. I det här fallet rör det den gamla, länge närmast avsomnade, skiljelinjen mellan agrara och urbana produktionssätt, eller land och stad som man säger i vardagligt språkbruk. (Se också Henrik Oscarssons post om jaktvanor)

I den senaste nationella SOM-rapporten ”Nordiskt ljus” redovisade projektmedarbetarna Maria Solevid och Linda Berg resultaten av projektets undersökning 2009.* I undersökningen visar det sig att 37 procent av befolkningen i vårt land anser att vargstammen är för liten medan 32 procent anser den vara för stor. Detta kan jämföras med t ex vildsvin där 83 procent anser stammen vara för stor medan bara sex procent av befolkningen anser vildsvinsstammen vara för liten.

Synen på vargen har visst samband med partisympati – bland miljöpartiets och vänsterpartiets sympatisörer anser mer än hälften att vargstammen är för liten. Mest negativ till vargstammens storlek är kristdemokratiska sympatisörer där 47 procent anser stammen vara för stor. Och det är framför allt i jordbrukar- och företagarhem vargstammen anses vara för stor. Ålder liksom utbildning har starkt samband med attityden till varg, ju yngre desto fler anser att stammen är för liten och de med endast grundskola anser i högst utsträckning att stammen är för stor.

Att storstadsbor i högre utsträckning upplever vargstammen för liten än landsbygdsbor är kanske inte så oväntat. Men sambandet mellan var man vuxit upp och attityden till varg är mycket starkt – av dem som vuxit upp på landsbygden anser endast 16 procent att vargstammen är för liten mot 45 procent av dem som vuxit upp i en stad eller större tätort. Bland dem som vuxit upp på landet anser 64 procent att stammen är för stor medan endast 23 procent av de som vuxit upp i en stad eller tätort hade den uppfattningen. Det är således inte var man bor utan var man tillbringat sina barn- och ungdomsår, vår socialisering, som tycks påverka attityden till vargstammen.

Solevid och Berg konstaterar att mönstret från tidigare undersökningar – att graden av distans till vargen påverkar attityden – bekräftas. Men viktigare är kanske att de mycket stora skillnaderna i attityd till vargstammen nästan uteslutande kan hänföras till den sk land-stad-skiljelinjen. Därmed, skriver Solevid och Berg, kan vi konstatera att det finns en grogrund för politisk mobilisering i frågan. Men de påpekar att för att en sådan mobilsiering verkligen skall ta fart krävs att något parti politiserar landsbygdsfrågorna i allmänhet och vargfrågan i synenrhet, något som ännu inte fallet.

Debatten i Riksdagen i morgon kan vara början på en förändring i det avseendet.

* Solevid, Maria och Linda Berg (2010) ”Gärna varg men inte på min bakgård” i Holmberg, S och L Weibull (red) Nordiskt ljus, SOM-rapport nr 50, SOM-institutet, Göteborgs universitet, Göteborg.

Utmana marknadens primat i klimatpolitiken

Marknadsmetaforen är så  styrande i klimat- och miljöpolitiken att ett ifrågasättande av tillväxten eller en diskussion om rättfärdighet effektivt exkluderas ur den miljöpolitiska debatten. Den som inte vill lösa växthuseffekten med hjälp av utsläppsrätter eller tror på möjligheten att konsumenterna kan styra produktionen genom val av ekologiska produkter ställs helt sonika utanför samtalet.

Mathias Zannakis avhandling ”Climate policy as a window of opportunity. Sweden and global climate change” kanske inte säger detta rakt ut, men jag anser att det var en implikation av resonemanget under disputationen. Zannakis avhandling visar hur det svenska beteendet att vara ”bäst-i-klassen” i klimatpolitiken kan förklaras genom att de internationella utmaningarna har i svensk politik omvandlats till möjligheter för ekonomisk utveckling och internationell solidaritet.

Vad jag funderade på under disputationen var emellertid just idén att miljö- och klimatfrågor underordnas marknadens metaforer och berättelser*. Jag har tidigare tagit upp temat här och här och åtminstone i det senare inlägget tänkt just i marknadstermer. Det är så en diskurs fungerar – det går bara att tänka inom den, allt som försöker komma in utifrån blir definitionsmässigt ”falskt”.

Frågan är om vi inte alla borde ifrågasätta den marknadsdiskurs som inte bara lett till finanskrisen utan också hittills visat sig oförmögen att hantera klimathotet för att inte tala om andra miljöfrågor och överlevnadsfrågor. Om vi tar en snabbtitt på vad som fungerade i en annan tid så är det väl så att förbud varit rätt effektivt – DDT, hormoslyr, kvicksilverbetning, freoner och svavelnedfall försvann eftersom regeringar valde att – på grundval av expertråd och utredningar – förbjuda dem.**

Är det dags att tvinga fram en ruptur i marknadsdiskursen och kräva att EU och/eller regeringar (ja, nationalstatstänkandet) fattar beslut om att förbjuda sådant som vi vet är direkt skadligt? Är det inte så att marknadsdiskursen fått fylla ett tomrum när regeringar abdikerat, förebärande att ”globaliseringen” tagit deras beslutmöjligheter ifrån dem? Egentligen är det väl bara inom ramen för marknadsdiskursen som globaliserigen har de konsekvenserna, det är när vi tar hänsyn bara till ekonomisk tillväxt och ekonomiska drivkrafter som beslutsmakten försvunnit?

*Berättelser eller narrativ är ett teoretiskt begrepp för att analysera historiska och politiska processer. Grundtanken är att förståelsen för handlandet inte är möjlig om man inte också kan belägga den inramning och kontext som t ex en politisk fråga har. Teoretiskt är många berättelser möjliga och beroende på vilken av dem som dominerar så kommer olika politiska medel och mål att användas.

** DDT förekommer fortfarande i andra delar av världen. Kvicksilverbetning var ett sätt att hindra utsädet från att mögla. Svavelnedfallen (”det sura regnet”) minskade betydligt efter lagar om minskad svavelhalt i eldningsolja. Tilläggas skall att Sovjetimperiets fall också hade stor betydelse då kol- och oljekraftverk där bidrog avsevärt till försurningen i Norden.

Vart tog den ekonomiska orättvisan vägen i klimatförhandlingarna?

Sammanbrottet i Köpenhamn i helgen har föranlett en mängd analyser och kommentarer. Flera av dem går ut på att FN-systemet i grunden är föråldrat. Med det menas att tanken att alla världen stater – i meningen en stat är en röst – inte kan anses vara det mest adekvata sättet att fatta beslut. Statsminister Reinfeldt har anfört att skillnaden mellan demokrati och diktatur inte tas med i beräkningen. I söndagens Agenda var han märkbart upprörd över det faktum att han och Zimbabwes president Mugabe ansåg ha samma förhandlingsmandat. Även Per Wirtén på Arena påpekade i God Morgon Världen (SR/P1) att det var länder med lite demokratisk legitimitet som bromsade mest i Köpenhamn. Om detta verkar det därmed inte råda någon ideologisk strid.

Folkrättens tanke är att stater är suveräna och att deras ledare har ett mandat givet dem just som ledare. Logiken i kedjan är att stater inte skall erkännas som stater om där inte finns ett folk, ett territorium och en statsmakt med kontroll över bådadera. Under senare år har erkännandena inte längre varit så strikta och länder som Kosovo har erkänts medan Palestina inte har erkänts. Kriterierna för att erkänna den ena men inte den andra är rätt oklara. Folkrätten har därför underminerats av statssystemet självt.

Vidare har demokrati blivit ett slags över-ideologi och en majoritet av världens stater kan i formell mening betraktas som demokratier. Även Zimbabwe måste formellt betecknas som en sådan. När folkrättens idé om statens suveränitet, och därmed rätten att tala för sitt folks intressen, nu ifrågasätts så lämnas vi dessvärre på ett gungfly. Vem skall värdera vilka stater som har mandat att tala för sin befolkning? Vem skall värdera vilka ledare som är legitima förhandlinsparter?

Det grundläggande problemen menar jag är två, dels att vi fortfarande lever i en post-kolonial era, dels att vi inte tar hänsyn till den orättvisa och ojämlika fördelningen av välfärd inom länder.

Vad menas med att vi fortfarande lever i en post-koloonial era? Vad jag syftar på specifik här är att alla länder i den s k tredje världen när de så önskar kan betrakta sig som offer för den grymma och utsugande västvärlden. Offerstatusen skapar en ojämlikhet som bara kan återställas genom massiva överföringar av välstånd från den s k rika världen. Därför kan varje förhandling som utgår från folkrättens idé om varje stats suveränitet paradoxalt nog få som konsekvens att vissa stater är lite mer suveräna än andra och därför skall hålla övriga under armarna. När utvecklingsländerna inte vill vara offer för västvärldens grymhet kan man istället kräva att bli behandlad som jämställd ifråga om rätten att göra som man vill med sina politiska fångar, frihandelsavtal eller minoriteter utan att bli angripen från världssamfundet. Situationen är naturligtvis politiskt helt bisarr. Bistånd och utvecklingshjälp liksom fredsinsatser och återuppbyggnadsinitiativ kan inte och får inte blandas samman med frågor som rör vår kollektiva överlevnad. Antingen gäller folkrätten och då har alla stater samma ansvar eller så gäller inte folkrätten och då kan den för tillfället starkare delen av världssamfundet diktera villkoren.

Att vi inte tar hänsyn till välfärdens fördelning inom länder har också med folkrätten att göra. Eftersom vi i nuläget betraktar stater som suveräna så ser vi dem i förhandlingsavseende också som monoliter. När Indien eller Kina talar om att de inte kan leva upp till samma begränsningar av sin ekonomiska tillväxt som den s k rika världen låtsas man inte alls om att den överklass som återfinns i dessa länder lever (relativt kontexten) minst i paritet med överklassen i USA eller Sverige. I de europeiska länderna, och särskilt i Sverige, finns inte de spännvidder i välfärd som i t ex Indien. Därför är det lättare (om än inte oproblematiskt) att tala om att ”vi i Sverige” skall begränsa våra utsläpp. För mig är det obergipligt varför den indiska överklassen inte skall bidra till vår kollektiva överlevnad genom att dra ned på sin energikrävande konsumtion när den ensamstående mamman med två barn i Bergsjön och halvtidsjobb på Konsum skall göra det.

Om vi skall sluta tänka i termer av suveräna stater då måste också världens orättvisa ekonomiska fördelning in i spelet. Och skall vi fortsätta tänka i termer av suveräna stater så får det blir slut på offer-rollen när ämnet för dagen är den kollektiva överlevnaden.

Om man skall tillägga något ytterligare så är det väl att Kina och Indiens utveckling borde gå än snabbare och smartarte om de inte tog samma smutsiga väg som Europa gjorde. De borde lära av erfarenheterna. I Europa håller fortfarande många regeringar smutsiga och energikrävande ekonomiska system under armarna, i namn av marknadsekonomi. Indien och Kina skulle ha en chans att köra om oss på insidan om de bara tog chansen att till utvecklingens nästa steg. Men det kanske betalar sig bättre för den ledande eliten att få biståndspengar. Korruptionen är välkänd.

För länge sedan skrev jag så här om klimathotet.

Jag önskar härmed alla läsare av den här bloggen en riktigt God Jul!

Stekt strömming med potatismos och rårörda lingon

Eftersom det uppstått en liten debatt om mat här på bloggen så tänkte jag ta mig friheten att leverera ett favoritrecept (ni som misstycker får förlåta…) och hur man lagar detta ”utan tillsatser”. Kanske behöver man förtydliga hur okomplicerat det är att laga bra mat.

Köp färsk strömming i fiskvagnen/fiskhandeln/fiskdisken, ca 500 gr för två personer. Rensa strömmingen och tag bort ryggbenet (rensningen går till så att man skär av huvudet på fisken, sprättar upp buken rakt ned och skrapar ut inälvorna, skär ut ryggbenet), skölj fisken noga och låt den rinna av. Salta (ca 1/2 msk salt totalt) . Tycker du att det är jobbigt att rensa färsk fisk så köp frusna rensade filéer. Lägg dem i kylen på morgonen så är det lagom när du kommer hem.

Doppa den rensade fisken i söndervispat ägg och därefter i ströbröd. Låt fisken torka till lite. Värm en stekpanna, lägg i en klick riktigt smör (ca 1 msk) och sätt på högsta värmen och låt fettet bli bubbligt och sedan guldfärgat, sänk värmen på stekpannan och lägg i fisken. Stek på båda sidor tills den blir medelbrun (tar ca 5-7 minuter).

Till fisken servererar du nygjort potatismos: skala och koka potatis (ca 6 st medelstora till två personer) i ca 20 minuter i lättsaltat vatten (vattnet skall precis täcka potatisen). Använd gärna hemodlad potatis, annars krav-märkt från handeln. King Edvard eller Binjte passar bäst till mos. Anpassa kokningen till stekningen av fisken så att du kan göra moset medan fisken steker. Ta av kastrullen, häll av vattnet, stäng plattan, sätt tillbaka kastrullen på plattan (då förblir moset hett), krossa potatisen med en potatisstöt, häll i ca 1/2 dl mjölk (röd ekomjölk), en nypa salt, lite svartpeppar (2-4 tag med kvarnen) samt aningen riven muskotnöt (finns hel och och riven att köpa). Lägg i 1 msk riktigt smör i moset och rör samman så att det får en bra konsistens. Börja med ett fastare mos, använd mer mjölk för att göra moset tunnare. Smaka av! Krydda mer om det behövs. Tag av kastrullen och lägg på locket i väntan på servering. Nu är nog fisken klar och kan serveras tillsammans med moset.

I frysen har du lingon (plockat själv, fått av mamma och pappa eller köpt frusna Norrlandslingon) som du före matlagningen lagt i en skål, lagt lite socker (efter smak) i och värmt i mikron. Rör om lite och smaka av så att det blir lagom syrligt.

Servera alltsammans med färska grönsaker efter säsong, t ex rårivna morötter som antingen köpt i krav-disken i affären eller odlat på kolonilotten. Att välja grönsaker efter säsong innebär att man äter de grönsaker som går att odla på friland eller i vanliga växthus, ofta inte alltför långt bort med kortare transporter. Notera också att alla ingredienser ovan, utom fisken, finns som kravmärkta varor.

NJUT av din mat som inte tagit mer än ca 30 minuter totalt att laga!

Receptet har jag lärt av Stora Kokboken, författad av Edith Ekegårdh och Britta Hallman-Haggren, båda skolkökslärarinnor. Kokboken är tryckt i Göteborg år 1957, utgiven på Wezäta förlag och innehåller precis allt man behöver veta om matlagning. (Finns för en billig penning på många antikvariat.) Sedan dess har matlagning blivit en arena för manlig självhävdelse och maten på s k gourmetrestauranger förefaller mig närmast löjeväckande med sina garnityr och gigantiska tallrikar.

Löjligt om tillsatser i maten

Mats-Eric Nilsson har tidigare gett ut boken ”Den hemlige kocken” och intervjuas i sin egen tidning SvD i Allhelgonahelgen om alla sorters ”matfusk”. Nilsson avslöjar hemligheter som att ”hemlagade” köttbullar i butiken inte är hemlagade alls eller att ”naturliga” råvaror minsann har värmebehandlats eller behandlats med mystiska gaser. Jaha, det var ju en nyhet. Inte.

Nilsson gör som så många andra journalister när de upptäcker något som de inte visste förut. De skriver en bok. För journalister har ju både språkets gåva och de rätta kontakterna. Att vi som lärde oss laga mat i skolans hemkunskapsundervisning (jag kan fortfarande göra god kycklig med curry efter de receptet) och gick på kurser om näringslära och matlagning i samband med att vi flyttade hemifrån eller läste riktiga (just det, riktiga) kokböcker alltid vetat det Nilsson skriver är inte intressant. Hur dumma tror Nilsson att vi är? Har han på fullt allvar trott att halvfabrikaten i handeln är samma sak som mammas köttbullar? Och vad menar han med tillsatser förresten – det han kallar naturlig mat är fullt med tillsatser t ex salt, ättika, kylning/värmning/konservering och andra klassiska sätt att bevara matens hållbarhet.

Nej, sluta skriva böcker om självklarheter och använd konsumentmakten till att köpa kravmärkt högrev, steka färsk strömming och köpa rotfrukter och grönsaker efter säsong. Och köp en riktig kokbok, en som är tryckt före 1980…

Köttfärs, SvT och datummärkning

Har ni sett den underbara trailern i SvT som bara innehåller en bild av ett paket köttfärs i vilket en skylt sitter nedstucken där det står ”SVT. Public Service”. Ni kan se den och flera här. Någon på SvT har insett att man har ett varumärke. Skönt. Det började bli lite sent.

Men, till saken, är det bara jag som tycker att själva köttfärsdebatten är en aning överdriven. Eller ganska mycket egentligen. Visst är det äckligt med mat som hamnat på golvet och som sedan packas till försäljning. Den alarmismen har jag inga problem med. Men Henrik Ennart (som skriver om matpolitik på SvD) skrev precis det jag tänkt ett tag. Det är ju inte datumet utan antalet timmar – den faktiska tiden – som räknas. 

Vad är det för mat vi vill ha? Är det inte andra kvaliteter än att det står rätt datum på etiketten vi eftersträvar?

Alla vuxna med lite matvett vet att köttfärs är extrem känsligt. All köttfärs måste förvaras i kylen och bör användas inom ett dygn från inköpet. Man kan frysa den eller tillaga den och därmed förlänga hållbarheten betydligt. Detta förhållande gäller naturligtvis också i affären. En tidsmärkning med klockslag vore därför mycket mer adekvat än dagens ”datummärkning”.

Jag tycker precis som Fredrik Lindström att vi borde lita mer på våra sinnen. En datummärkning gör väl inte maten dålig eller OK? Lukta på mjölken, smaka på brödet och titta på frukten. Ibland är maten dålig redan innan märkningen. Den kan ha handhavts fel eller det kan vara rötmånad. Ibland håller maten flera dagar efter märkningen. Men det vet man först om man provar själv!

Den här köttfärshysterin verkar handla mer om krav på regelföljande än verklig omsorg om vår mat.

Tillägg 15/1: Idag meddelade Rapport att en affär i Varberg tinat upp fryst kött och därefter angivit att det håller sig i en månad (!) samt förvirrat ursprungsmärkningen. Det är illa. Tinat kött är färskvara och kan naturligtvis inte förvaras i en månad – oavsett kylförvaring. /VS

Enfaldigt om kött

Idag hörde jag sommarens dummaste nyhet. Tror jag i alla fall. Livsmedelsverket skall miljömärka mat avseende hur stor miljöpåverkan den har. Nötkött är sämre än kyckligkött eftersom kycklingar inte pruttar. Och då spelar det ingen roll alls om kossorna bor på KRAV-gårdar eller ej. De pruttar ändå.

Jodå, det är alldeles rätt. Men som vanligt är miljödebatten enfaldigare än Cyklopen. Hopträngda holländska kyckligar matade med fiskpulver och antibiotika är alltså att föredra enligt denna logik före utegående sjuhäradskossor som lever på enbart gräs och vatten! Naturligtvis är maten miljöpåverkande – men den är ju det i så många avseenden. Transporter, landskap, foder och vilka alternativ som står till buds borde tas med. Att välja sojabönor, att strunta i djurskyddsaspekter eller bortse från näringens plats i den lokala ekonomin är på sikt ett sämre miljöalternativ än att äta en mindre mängd kött från vilda djur, KRAV-märkta gårdar eller prioritera lokalt odlade produkter.

Flera konsumenter angav i inslaget att de ville ha en märkning som kan gradera vad som är ”bäst”. Dessutom skall det vara ”billigt”. Men det går inte. Det finns alldeles för många variabler att ta hänsyn till eftersom människan alltid interagerar med sin omgivning. Det är en myt att det finns någon slags paradisisk tillvaro när naturen är ”orörd”. Vi lever i en kulturmiljö som är en frukt av vårt eget arbete, och det handlar inte om att ”lämna naturen orörd” utan om hur vi bör förvaltar den jord vi fått till skänks.

Ät mindre kött överhuvudtaget – det mår både vi och jorden bättre av. Men tro inte att det finns någon patentlösning som tillfredställer alla miljö-, kultur- och moraliska aspekter.