Onsdagskvällen tillbringade jag på restaurang Trappan för att i ABF Göteborgs regi lyssna på Josefin Brink, Göran Greider, Ulrika Holgersson och Christer Wigerfelt som diskuterade klassbegreppet. Det blev en litet spretig diskussion där frågan om status, ekonomi eller genus var avgörande för klassbegreppet samt gestaltandet av klassmedvetande stod i centrum.
Göran Greider, chefred för Dalademokraten, författare och debattör, pekade ut det märkliga faktum att en amerikansk verklighetsbeskrivning där 70 procent av samhället anses bestå av medelklass, 20 procent av underklass och tio procent av överklass har accepterats av både höger och vänster. Konsekvensen blir att det som var det svenska välfärdssamhället och byggde på solidaritet på grundval av att vi alla behövde stöd ibland, istället blivit en fråga om att de som har det bra skall ”hjälpa” de som har det sämre. I realiteten har denna samhällsmodell sällan eller aldrig varit relevant i Nordeuropa eller i Sverige där klassbegreppet istället strukturerat befolkningen efter produktions- och arbetsförhållanden, inte lön.
Personligen menar jag att socialdemokraterna har svalt denna verklighetsbeskrivning med hull och hår genom att oavbrutet påtala att ”bara 22 procent av de som jobbar” röstade på socialdemokraterna. Inte heller i den – mycket egendomliga – partiledardebatten för några dagar sedan gjorde socialdemokraterna minsta försök att bestrida regeringens beskrivning av ett Sverige där det finns de som jobbar och de som inte jobbar.
Josefin Brink, riksdagsledamot för V, talade om klassmedvetande. Hon illustrerade hur totalt klassmedvetandet vittrat bort när kvinnor som städar järnvägsvagnar på deltid för dålig lön anser att RUT-avdragen är en av de viktigaste frågorna för Vänsterpartiet att driva. Som Brink påpekade så skulle dessa kvinnor tjäna mycket mer på att de subventioner som riktas till redan välbeställda grupper i städerna istället lades på den gemensamma välfärden. Greider fyllde på med att vänstern under så lång tid talat om klassresor och utbildning till alla att klassiska arbetarmiljöer och arbetaryrken helt enkelt inte räknas längre.
Som min värderade kollega Maria Oskarson sa idag så är det inte klassmedvetande som skapar partier utan partier som skapar klassmedvetande.
Kan inte låta bli att också dra parallellen till Storstad som häromdagen påpekade att 1950 ansåg nästan hälften av befolkningen att de tillhörde en arbetarklass med makt! År 1988 ansåg istället mer än hälften att de tillhörde en medelklass utan makt. Klassmedvetandet har minskat och makten upplevs ha försvunnit någon annanstans…
Läs gärna ”En fråga om klass”, en bok där bland annat Maria Oskarson problematiserar och undersöker klass, både teoretiskt och empiriskt.
VÄNSTRA STRANDEN 
Sades det någonting om vilka frågor eller perspektiv som knuffat undan klassmedvetandet? Det brukar ju förekomma i såna här debatter.
Ser att du carpe diem-twittrar. Det är inte medveten närvaro och tacksamhet som gör världen bättre. Det är missunsamhet och ilska som förändrar världen. När det väl är gjort så kan vi odla vår trädgård.
Niclas: Det som togs upp var just den här förändrade bilden av samhället som jag beskriver (70+20+10) och att den skjutit utan klassmedvetandet. Personligen menar jag ju också att partierna medvetet eroderat klassmedvetandet.
Det sista förstod jag nog inte… kärlek förändrar världen enligt min uppfattning, liksom kollektiv handling. Men missunnsamhet och ilska tror jag inte på, och inte på att odla min trädgård heller (bara bokstavligt!). Och Carpe Diem? Det är väl en viktig insikt, men jag syftade här på Albert Camus!
VS
jo det är sant, men brukar inte skulden för perspektivförskjutning läggas på den så kallade postmoderna vänstern som kritiker anser har andra hjärtefrågor!?
Daniel Suhonen om Arena (med risk för att vara ett lite väl lösryckt citat)
http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article6413622.ab
”Denna postmoderna vänster fokuserade helt enkelt sin frihetskamp till områden som den segrande makten struntade i: språk och sexualitet. Klassamhället blev en semantisk fråga, samtidigt som man övergav den grundläggande analysen om motsättningen mellan arbete och kapital.”
Niclas: Ja, det har du helt rätt i. Och det var delvis det jag syftade på för min del när jag sa att partierna erodrat klassmedvetandet. Men saken var faktiskt inte alls uppe i onsdags.
VS
Det här började väl egentligen redan på 70-talet då ledande socialdemokrater – inte minst Olof Palme – talade om ”de svaga” som de som tjänade på välfärdspolitiken.
”Den grundläggande analysen om motsättningen mellan arbete och kapital.”, skriver Niclas. Men det kanske är så att det är fråga om ett paradigmskifte. Den Marxska dikotomin är väl helt enkelt inte längre en sanning som en massiv majoritet håller med.
Klassanalysen har ju ärligt talat haft sina kritiker även tidigare även om de då varit en liten viskande minoritet. Och för att fritt hänvisa till Karl Popper; den vetenskapliga sanningen är bara sann så länge den inte bevisats falsk. En växande grupp anser uppenbarligen att klassanalysen faktiskt har bevisats vara falsk.
Nu är det nog så att den nordamerikanska sociologiska modellen, som i huvudsak aldrig accepterat den Marxska dikotomin, erövrat/-ar mark även i Nordeuropa. Bevisa, den som kan, vem som har rätt och vem som har fel! Även en majoritetsuppfattning inom samhällsvetenskapen kan ha fel. Modena växlar även inom det här området.
Läser Erik Åsard ”Den sårbara supermakten” där kapitel 5 handlar om identitetspolitik och minoriteter. Han diskuterar Rorty och Nancy Fraser bland andra. Det jag inte förstår är varför det måste vara ett motsatsförhållande mellan t ex kön och etnicitet och å andra sidan sociala och ekonomiska frågor. Jag menar, om det är så att kvinnor globalt sett har sämre ekonomi är män. Hur gör man det till en klassfråga enbart? Eller till enbart en fråga om kön, med tanke på att kvinnor i väst tjänar mer än män i fatiga länder? Eller det här att afro- och latinamerikaner i USA tjänar sämre än vita amerikaner och är hårdare drabbade av brott och har sämre utbildning. Hur gör man detta till enbart en klassfråga? Och med tanke på att inte alla latin- eller afroamerikaner tjänar sämre än alla vita amerikaner. Hur göra det då till en fråga om etnicitet enbart?
Jag tänker att intersektionalistiskt tänkande är en bra grej.
Kapitel 5 i Åsard kan nog vara intressant även de som följer den så kallade multikultidebatten.
För kommentar kring klass och klassröstning se ny post idag lördag 19 februari.
VS