Partiledarens viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet

Partiledarrollen har varit i fokus under en tid genom debatten inom socialdemokratierna men i denna månad i nådens år 2012 är det två små partier vars ledarbyten står i fokus: Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. I det medielandskap som vuxit fram det senaste decenniet har partiledarens betydelse för valresultat och image för partiet kommit att diskuteras alltmer. Det är kortare omloppstid på partiledare numera, i de flesta partier i alla fall. Och många är de f d partiledare som vittnat om en närmast omänsklig arbetsbörda som maler ned personen ifråga.

På Vänsterpartiets startbana i Trettonhelgen står tre kandidater: Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson och Rossana Dinamarca. På Kristdemokraternas startbana står två kandidater: Göran Hägglund och Mats Odell. De två processerna skiljer sig åt då Odell är en verklig utmanare medan Ohly – visserligen under press – har sagt att han avgår och därmed lämnar plats för en partiledare. En funktion som dock underskattas i vår medialiserade tid är partieldares betydelse för att hålla samman partiet. Trots att partierna numera är mindre (färre medborgare blir partimedlemmar) än på 1970-talet är det politiska intresset lika stort, det tar sig bara andra uttryck. För ett parti som skall välja ny ledare kan man då endera hamna i problemet att de som är medlemmar fastnar i gamla strider, bekymrar sig mest om sina egna ambitioner och avhandlar interna gräl offentligt (läs Socialdemokraterna och Kristdemokraterna) eller att partiapparaten tappar markkontakten och förlorar förmågan att attrahera väljare och intresserade i ett konstruktivt engagemang för sin politik (läs Vänsterpartiet och Centerpartiet). Partiledarens roll kan bli fullständigt omöjlig genom att man både skall tillgodose de interna behoven av bekräftelse och karriär å ena sidan och opinionsstöd och engagemang från väljarna å den andra. Lägg därtill att partiledaren skall vinna voteringarna i Riksdagen också, särskilt tufft med det parlamentariska läge vi har idag.

Jag menar att partiledarens första och avgörande uppgift är att hålla samman partiet. Utan den förmågan kan vare sig väljare eller voteringar vinnas. Ett problem för Håkan Juholt är därför faktiskt att han står utanför många av de socialdemokratiska elit-kotterierna, därmed har han heller inte makt över dem. Hur mycket han än går hem hos väljarna som person så röstar man inte på Juholt, man röstar på partiet. Och kan inte Juholt hålla samman partiet så blir det ingen röst. Annie Lööf tycks hittills ha lyckats rida på vågen och kan vara tacksam att Maud Olofsson gjorde grovjobbet åt henne genom att kväsa motståndet och leda Centerpartiet in i ett lyckosamt allianssamarbete. Göran Hägglund har fått samma problem som Juholt, men har haft ett grepp om partiet, ett grepp som han nu har tappat. En ganska stor grupp aktiva inom Kristdemokraterna är inte nöjda vare sig med hur samarbetet i regeringen skett (vilket skiljer dem från Centerpartisterna) eller hur partiet har utvecklats. Jag tillhör därför dem som tror att det är mycket som står på spel för Kristdemokraterna vid det extra tinget den 28 januari.

Lars Ohly lyckades mycket bra med en sak i Vänsterpartiet, han enade och höll ihop ett parti som var på väg att spricka eller åtminstone brytas upp i fraktioner. Priset var högt, men den nye partiledare som mest troligt heter Jonas Sjöstedt har därmed en ganska bra startsträcka där han kan koncentrera sig på att formulera politiska förslag och värma upp lite inför oppositionen. Sjöstedt, liksom Andersson, ser idag ut att kunna hålla samman partiet, något som jag är mindre säker på avseende Rossana Dinamarca.

Om Hägglund vinner omröstningen och förblir KD-ledare har han det inte lika väl förspänt. Han har en mycket tuff uppförsbacke och att han på sikt skall klara att hålla ihop partiet ter sig för mig mycket osäkert, för att inte säga osannolikt. Kanske blir en seger på det extra tinget en Pyrrhus-seger. Om Odell, mot alla odds, skulle bli partiledare är situationen inte mycket bättre. Odell lär få en stor opposition emot sig men kan möjligen genom att bara vara utmanare ändå få litet plan mark att springa på innan uppförsbacken börjar. Han har dock inte mycket tid på sig.

Underskatta inte partiledarens avgörande roll för att hålla ihop partiet och överskatta inte partiledarens roll som ansikte utåt.

Fördjupa sig kan man genom t ex Patrik Öhbergs avhandling i statsvetenskap, Svend Dahls dito eller i Peter Esaiassons lic-avhandling ”Partiledarna inför väljarna” från 1985 (ej på nätet)