Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.
Ja, Jonas Sjöstedt är nu vald till ensam partiledare för Vänsterpartiet och det är naturligt att citera Selma Lagerlöfs första rader i Gösta Berlings saga. Det som följer tror jag dock inte alls gäller Jonas Sjöstedt, men inledningen kanske något visar på den närmast religiösa och ohöljda entusiasm med vilken kröningen av Sjöstedt genomfördes på Vänsterpartiets kongress i Uppsala. När detta är sagt så vet vi alla att partiledarens uppgift i ett litet parti i opposition inte är någon sinekur.
Som jag tidigare påpekat är partiledarens viktigaste uppgift att hålla samman sitt parti, något som Lars Ohly lyckades bra med trots ett besvärligt utgångsläge, och det gör Sjöstedts uppgift lättare än vad Ohlys var för åtta år sedan. Jonas Sjöstedt genomförde idag sitt första politiska linjetal och några förändringar i budskapet kunde noteras.
Sjöstedt började med att betona det som ibland har kallats för en röd frihetsvision. Han inledde sitt tal med att tala om individens frihet och citerade Rosa Luxemburg som lär ha sagt att friheten det är alltid friheten för den som är annorlunda. Sjöstedt betonade också vikten av att människor av olika tro möts på naturligt sätt i skolan och i samhället när han talade om barnen i pingstkyrkan och den shiamuslimska familjens barn som i skolan möts, bråkar och blir kära i varandra. Här fanns tanken att det är i kollektivet och i de gemensamma lösningarna som den individuella friheten bäst kan upplevas.
Sjöstedt gjorde också en stor offensiv kring arbetsmarknadspolitiken, något som jag tror kan vara ett bra strategiskt val. Området har helt och hållet behärskats av regeringen och vare sig Miljöpartiet eller Socialdemokraterna har förmått lansera något reellt alternativ till den arbetsmarknad som alltfler löntagare idag finner osäker, otrygg och farlig. Full sysselsättning skall hädanefter vara den ekonomiska politikens överordnade mål, menade Sjöstedt, och talade om att ”modernisera de ekonomiska ramverken” på ett sådant sätt att man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vid flera tillfällen återkom Sjöstedt till behovet av en industripolitik och till det akuta behovet av investeringar i det gemensamma som järnvägar, bostäder, energiteknik och kollektivtrafik. För Sjöstedt och Vänsterpartiet är det investeringar som på sikt ger både jobb och modernitet.
Sjöstedt utmanade också Socialdemokraterna och Miljöpartiet i att kräva ett socialt protokoll som krävde samma arbetsvillkor för alla löntagare i ett land som kriterium för att rösta ja till någon som helst fördragsförändring inom EU.
Sjöstedt talade också om feminism, klimatfrågor och om hur välfärdsarbetarna är de oundgängliga krafterna i vårt samhälle, inte bankdirektörerna. Han fick stående ovationer när han lovade att få bort rikskapitalbolagen från välfärden och ville mota bort vinster från hela sektorn.
På det hela taget var det ett ganska väntat tal, men Sjöstedt är mer nedtonad än Ohly, mer sakpolitiskt tydlig, mindre internationellt orienterad och har ett allvar som är svårt att värja sig emot. Kanske tycker jag att det allvaret bara finns hos Fredrik Reinfeldt bland övriga partiledare. Sjöstedt tar ledningen för ett parti som nu står relativt samlat och som lagt k-diskussionen bakom sig. Han tar över i ett läge där oppositionen snarast kännetecknats av fanflykt, personstrider och splittring. Det skall bli mycket intressant att följa inte bara Vänsterpartiets utveckling utan också hur svensk politik och mediebevakning kommer att påverkas av en så politiskt beslutsam vänsterpartiledare med tydliga anspråk på makten.
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag delar inte åsikten att partiledarens viktigaste uppgift är att hålla samman partiet. Som namnet anger ska partiets ledare just l e d a. Dvs ha förmåga till överblick, analys och samordning av olika signaler och utifrån detta och partiprogrammet ange en rimlig färdriktning.
Detta är försummat i svensk politik, inte desto mindre är det det viktigaste en partiledare kan göra.
Jag håller med Elisabett. Om man ser på valmässigt mycket framgångsrika partiledare för olika partier så har de ofta starkt drivit en färdriktning som har utmanat stora grupper i sina partier, t ex Reinfeldt, Schyman och Åkesson. Reinfeldt spelade ju t ex ett mycket högt spel med sitt Nya Moderaterna, och stora grupper inom partiet var extremt negativa initialt.
Och visserligen kan man säga att vänsterpartiet till stod del enades under Ohly, men innan dess var han ju själv en av dem som mest drev på splittringen genom att tillhöra den falang som egentligen inte alls ville göra sig av med kommunismen inom partiet. Jag tycker f ö att det var under Schymans tid som de viktigaste stegen bort från kommunismen togs, där sådana som Lönnrot och Sjöstedt var drivande och Ohly spjärnade emot.
Ohly har ju dessutom varit en person som setts som mycket opålitlig av mittenväljare, elvis baserat på historiska skäl, och här kommer bytet till Sjöstedt att betyda massor för vänstersamarbetet möjligheter.
Elisabeth och Olof: Både empiriskt och teoretiskt är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop sitt parti, om hon/han inte klarar det klarar inte hon/han något annat heller. Kring detta är partilitteraturen entydig. Det betyder inte att det är den uppgift som är ideologiskt central, inte heller mest uppskattad… Jag kan mycket väl se framför mig en förändring på teoretisk grund i och med att väljarna blir rörligare och partierna tappar medlemmar/får en annan typ av medlemmar. Men ännu så länge håller jag fast vid min övertygelse,
Att utmana egna medlemmar är inte detsamma som att tolerera splittring i partiet. Reinfeldt leder ett part vars kultur är sällsynt ledarvänlig, få andra partier är så ”lättledda” om ledaren är fanan värdig. Jag delar helt Olof analys av k-striden, men där blev det nog en missuppfattning/oklarhet kring vad jag skriver. Ohly enade partiet men det kostade på både för honom själv och andra delar av partiet. Ohly var absolut inte någon ”enare” innan han valdes, men han och gruppen kring honom lyckades ändå politiskt ena partiet. Med rollen kommer funktionen. Att han uppfattades opålitlig hade ju just med hans bakgrund att göra, men han var väl lite som Moses, han fick inte föra partiet in i det förlovade landet 🙂
VS