Genom en triangel av antagonism och lojalitet lyckas populistiska politiska minoritetsgrupper vrida egenskaper som normalt ses som svagheter till styrkor och hävstänger för en exkluderande politik. Det är kontentan av Ilse N Rooyackers och Maykel Verkuytens artikeln Mobilizing support for the extreme right: A discursive analysis of minority leadership som tidigare i år publicerades i British Journal of Social Psychology (vol 51, sid 130-148)
I en studie av Geert Wilders diskurs i det nederländska parlamentet visar författarna hur Wilders skapar fakta av av bedömningar, utnyttjar minoritetspositionen och använder psykologiska argument gentemot motståndaren. Wilders leder Frihetspartiet (VVP) i Nederländerna, ett parti som tillhör familjen nationalkonservativa men som har en särskilt skarp anti-muslimsk och anti-islamsk profil.
I den mobiliserande triangeln utgörs hörnen av 1. etablissemanget, 2. de högerradikala* samt 3. folket. Genom att i sitt ledarskap främja antagonism mellan etablissemang och folk och mellan de högerradikala och etablissemanget (som han själv tillhör) lyckas Wilders frammana bilden av sitt eget parti som folkets egentliga talesperson. Och kanske den ende som står upp mot etablissemanget.
För en politisk ledare är förmågan att mobilisera en gruppidentitet oundgänglig, Wilders frammanar därför bilden av sig själv som den som verkligen förkroppsligar vad folket, nationen och det historiska ”vi:et” står för. Genom sitt språkbruk lyfter Wilders fram sig själv som folkets företrädare, han talar som de gör och säger ”som det är”. Han använder sig ofta av statistik och enkäter för att underbygga sin världsbild och frammana känslan av att han är en del av gruppen som utgörs av det nederländska ”folket”. Han definierar hela tiden den nederländska (eller holländska) identiteten i motsättning till islam. Fram träder bilden av en liten självutnämnd elit som lever högt på att styra och ställa med en folkmajoritet som är den som vet ”hur saker och ting egentligen är”. Wilders och hans parlamentsgrupp framställer sig också som självuppoffrande i detta arbete, Wilders ständiga polisbeskydd sedan åtta år bär syn för sägen om hans utsatta position. De politiker och andra krafter som verbalt angriper honom blir därför en del i bilden av den självuppoffrande holländske hjälten.
Normalt sett brukar en minoritetsposition i politiken vara ett problem. Men Wilders använder minoritetspositionen – via den mobiliserande triangeln – som en hävstång mot etablissemanget.
För det första: Genom att låta sina egna verklighetsbeskrivningar om t ex Islam stödjas av Koranen, namngivna personers egna erfarenheter eller hänvisningar till oomstridda auktoriteter framstår utsagorna som fakta. Och fakta är neutrala. Om ingen avslöjar den bristande evidensen i Wilders verklighetsbeskrivningar så sätter sig hans verklighetsuppfattning som den sanna.
För det andra: Genom att peka på konsensus i befolkningen använder Wilders sin position till isolera etablissemanget. I hänvisningar till folkmajoriteten, vad vanligt folk tycker och ser och beskyllningar om att hans motståndare är blinda för vad som händer kan han lyfta fram sin minoritetsposition som en fördel. På det sättet ursäktar han också vardagsrasism och negativa känslor mot invandrare, de är ju följden av att makthavarna utsatt folket för något de aldrig velat ha.
För det tredje: Minoritetspositioner kan ofta rationaliseras bort som uttryck för personliga känslor (läs: kvinnors erfarenhet av trakasserier eller afro-svenskarnas erfarenhet av diskriminering). För den som avviker är det lätt att hamna i situationen att man anses ”känslig” eller ”upprörd”. Men Wilders lyckas istället få de politiska motståndarna att bli de som är rädda, fega och tysta. Genom att framhålla att han är den modige, den som säger som det är, säger han också (även uttryckligen) att övriga politiken är feigsar och rädda för att stöta sig med t ex muslimerna. Alla tycker vi ju att mod är fin egenskap, så när Wilders lyckas inta positionen att det är han som är modig (genom att säga ”som det är”) framkallas också en viss beundran.
Mot bakgrund av omfattande forskning kring högerpopulistiska partier är det sannolikt att de allra flesta dito partier i Europa fungerar ungefär som Frihetspartiet och Geert Wilders i Nederländerna. Den politiska slutsatsen får var och en dra själv. Men en sak är klar, populistiska partier, liksom national-konservativa partier, gör inte anspråk på samma politiska universum som övriga partier. Därför är de heller inte sårbara för samma saker som andra partier. De lever istället högt på sin utanför-position.
* I artikeln används benämningarna ”Far-right” liksom ”Extreme right-wing”, jag har valt att översätta benämningarna med ”högerradikala” men i övrigt tala om populism då detta är vad som undersöks..
Jag har också tidigare skrivit på samma tema, men om ett annat parti, här.
VÄNSTRA STRANDEN 