Etikett: europa

Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.

En bref: Viktiga konflikter i europeisk politik döljs bakom missnöjesretorik

Men de partier och grupper som gjort elitmissnöje, islam- och främlingsfientlighet samt moralism till sina politiska ledljus förvirrar och förvanskar dessa grundläggande konflikter till frågor om vi-och-dom samt om rätt-och-fel. Politik som mobiliserar i dessa termer kommer obönhörligen att leda till repression och fler demarkationslinjer istället för fri debatt och öppna samhällen.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås Tidning igår den 26 mars 2017. För i motsats till vad vi kanske tror, eller utgår från, så finns det relevanta och djupgående konflikter i den europeiska politiken. Konflikter som medborgarna verkligen bör och kan ta ställning i under detta s k supervalår i Europa.

Först och främst statens roll i den europeiska integrationen och riktningen för samarbetet. Den nationella suveräniteten är en fråga av avgörande betydelse, men lika gärna som den kan anses förminskas av integrationen (mindre beslutsmakt) så kan den anses ökas av integrationen (mer resurser). Exakt var den balanspunkten bör finnas är naturligtvis en viktig demokratisk fråga.

Och, demokratin är den andra viktiga frågan, hur skall demokratin växa och frodas i våra europeiska samhällen – hur förhåller vi oss till digitalisering, globalisering och individualisering? Istället för en kamp mot kulturella uttryck man inte gillar eller livsåskådningar som uppfattas som främmande så borde demokratins innebörd vara föremål för politisk debatt i valrörelserna, t ex hur vi bäst garanterar fri åsiktsbildning och debatt i en digitaliserad och marknadsstyrd medievärld.

Och, sist men inte minst, medborgarskapets innebörd är en väsentlig framtidsfråga. I Europa har vi i praktiken ett gemensamt medborgarskap avseende rättigheter och stöd, men hur skall det utövas på ett solidariskt sätt? Med fri rörlighet kommer också behov av att sörja för andra länders medborgare, och andra länders medborgare tillbringar kanske större delen av sina vuxna liv i andra länder utan möjlighet att påverka landets ledning. Vill vi ha det så? Och, inte minst, hur förhåller vi oss till människor som inte är medborgare i något land innanför det europeiska gemenskapen?

Alla dessa frågor är centrala konflikter för alla europeiska länder, konflikter som ligger vid sidan av de olika ländernas egna skiljelinjer. De döljs dock bakom retoriska dimråder om ”vi och dom” eller om ”rätt och fel”. Så enkelt är det inte. Men det är inte så svårt heller, bara vi diskuterar det.

Det är inte Grekland som har problem utan Europa

Grekland. Kanske den största av alla de europeiska kriser vi haft sedan utvidgningen av EU. Ändå tycker, jag som inte är ekonom, att svenska medier varit väldigt svaga i analyser av det som händer i Europa just nu. I min värld håller den gemensamma valutan på att haverera, och det politiska projekt som EMU alltid varit kommer upp till ytan Nationalismen visar sig (igen) vara en politisk kraft att räkna med. Men det mesta jag läst handlar om ”hårda” eller ”ännu hårdare” villkor för Grekland eller ytliga analyser av den grekiska statsapparaten. Den enda text jag läst som verkligen fördjupat förståelsen för händelseutvecklingen var Jonas Vlachos text i DN för några dagar sedan. Rekommenderas.

Vad som kommer bort i diskussionen om Grekland är det som Per Wirtén idag tar upp i sin artikel i Aftonbladet och som legat och skavt hos mig länge nu – nämligen att Grekland inte är det stora förloraren utan det europeiska projektet. För mig, som tror på Europa som gemenskap, är enskilda länders agerande under Greklandskrisen djupt oroande. Tysklands agerande, med förslag om tillfällig uteslutning av Grekland, riskerar hela den europeiska integrationen genom att antyda att medlemskapet inte är absolut för alla. Finlands agerande, med krav på hårdare åtstramningspolitik andas översitteri och försvårar konstruktiva lösningar. I en intervju talar den f d grekiske finansministern om enskilda individers ovilja och menar att förhandlingarna bara var ett spel för gallerierna. Antingen är det en dålig intervju eller så är finansministern en dålig strateg ty maktanalysen är helt bortblåst. Han borde förstått att manöverutrymmet för Grekland var närmast noll eftersom hela gemenskapen stod på spel.

Grekland skulle kunna vara ett lackmustest på den solidaritet som den europeiska gemenskapen var tänkt att utveckla. Tyvärr visar sig denna solidaritet endast existera fläckvis, Frankrike har t ex lagt ned stor möda på att hålla Grekland kvar i euron. Istället har nationalismen flödat – grekerna har beskrivits som ett folk av lata och korrupta medborgare som vill leva gott på andras bekostnad, andra länder (inklusive Sverige) har slagit sig på bröstet och talat om de egna ekonomiska problemen. Vid ett flertal tillfällen har sagts att vissa länder vill inte betala för andras problem. Ja, det var fel att ta in Grekland i EMU under de premisser som rådde. Men, jo, vi får stå för konsekvenserna av det beslut som fattats.

Vad vi ser just nu är att den typ av storm som den europeiska gemenskapen – och särskilt euron – skulle hålla stånd mot håller på att riva ned både tak och väggar i det europeiska huset. Nationalismen fick snabbt åter fäste när gemenskapen skulle sättas på prov. Samma sak händer när den gemensamma flyktingpolitiken skall genomföras. Eller då effekterna av den fria rörligheten för människor visar sig. Det är inte Grekland som har de verkliga problemen, det är Europa.

Vad som gått förlorat de senaste åren är framstegstron i det europeiska samarbetet, om vi inte tror att vi klarar motgångar bättre tillsammans då är vi inte heller beredda att tänja på våra egna preferenser för andras skull. Europa är på väg att vagga in sig själv i en falsk självtillräcklighet, lika falsk som den var 1914 eller 1933. ”Peace in our time” som Chamberlain sa 1938 – nej, den freden kan aldrig säkras utan måste vinnas varje dag. Och insatsen heter solidaritet.

Politik och demokrati i krisens Europa

Måndagen den 28 oktober hade jag förmånen att få medverka vid en fortbildningsdag för gymnasielärare i Göteborg, anordnad bl a av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Jag höll en föreläsning om om politik och demokrati i relation till den europeisk krispolitiken. Nedan publicerar jag det textunderlag jag använde, det muntliga framförandet var något utvidgat i relation till texten. (Ber om överseende med att denna text är skriven för det talade ordet.)

”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke”. Så skriver Karl Marx och Friedrich Engels i den politiska pamfletten ”Det kommunistiska manifestet” som utkom år 1848. De syftade inte på spöke i vardaglig mening utan istället en vålnad, en ande som påverkade och berörde allt som den kom i beröring med. I vårt Europa, och då Europa i bredare mening än EU:s 28 medlemsstater, ser vi också skrämmande vålnader torna upp sig. I södra Europa har människor blivit av med sina arbeten i en alldeles extrem omfattning, stater dignar under skulder och räntor, unga människor emigrerar för att söka arbete norrut och ovanpå det anländer nödlidande flyktingar till Europas kuster från Nordafrika, Mellanöstern och Afrikas Horn. Många debattörer har pekat på hoten mot EU-systemet, mot euron, mot demokratin och på populismens utbredning. Men parallellt med detta ser vi också demokratiska system som inte bryter samman, regeringschefer som väljs om, kollektiva beslut som stödjer de stater som pressas hårdast, öppna gränser och mottagningsförhållanden för migranter som i många länder är goda och en relativt sett hög europeisk utbildningsnivå. Bilden är inte svart-vit, inte enkel och inte självklart tolkningsbar.

Jag uppfattar trots allt situationen i Europa idag som stabil, men sårbar. Stabil därför att det finns ett regelverk som alla EU:s stater kommit överens om och som utgör grundvalen för samarbetet. I detta regelverk finns t ex den fria rörligheten som en grundsten men också de demokratiska valen till Europaparlamentet. Stabilt också därför att de stora länderna med relativt hög välfärd har regeringar som stödjer medlemskapet fullt ut, länder som Tyskland och Frankrike har inte visat någon vilja att förneka grundsatserna i det europeiska samarbetet. Men stabilt också därför att EU spelar stor roll som kollektiv makt gentemot USA, de afrikanska länderna och Ryssland. Endast som ett kollektiv kan de europeiska länderna hantera t ex frihandelsavtal, biståndsinsatser och maktpolitik i den europeiska periferin. Stabilt också därför att Europa fortfarande utgör en ö av ekonomiskt välstånd, välutbildad befolkning, fredliga politiska omständigheter och god infrastruktur jämfört med t ex Nordafrika eller Västasien.

Men Europa är också sårbart. De demokratiska institutionerna utsätts för stark press i form av ekonomiska skulder och ränteutgifter av gigantiska mått, arbetslöshet, minskande tillväxt och risken för en förlorad ungdomsgeneration. Men demokratin utsätts också för stark press inifrån sig själv. Många valda politiker tvingas fatta beslut som försämrar befolkningens standard och förutsättningar för framtiden inte därför att de ideologiskt valt det utan därför att yttre krafter – läs EU och den europeiska riksbanken – kräver det. Folket tappar förtroende för politikerna dels därför att de inte själva råder över situationen i landet, dels därför att de fattar beslut som direkt försämrar medborgarnas liv. När det framgår att finansiella aktörer som banker och andra finansföretag som säljer och köper valuta, aktier och obligationer inte behöver betala för de ekonomiska risker de tagit blir medborgarnas frustration ännu större. Tilltron till demokratin i meningen ett politiskt system för förhandling, avvägning och öppen diskussion som leder till förnuftiga beslut i kollektivets intresse sjunker. Grupper som misstror demokratin samlar stöd, partier som föreslår enkla lösningar ökar sin mobilisering och medborgarnas vilja att medverka i demokratiskt beslutade processer minskar.

Men Europa är sårbart också därför olika delar av kontinenten genom sin historia hämmas och påverkas på väldigt olika sätt. Härförleden drev den finska regeringen krav på att Grekland skulle ställa säkerheter för de lån som de olika euro-länderna ger till den krisande grekiska staten, och så blev det också. För något år sedan tyckte två tredjedelar av de finska medborgarna att Grekland inte skulle få mer i lån av euro-länderna. En motsättning mellan syd och nord kan anas. De ekonomier som krisar mest idag är vid sidan av Italien de länder som styrdes av fascistiska och auktoritära diktaturer till bara för 35 år sedan. Statsbyggnadsprocessen har i de sydeuropeiska länderna inte haft samma förutsättningar som i Sverige eller för den delen Nederländerna. De södra delarna av Europa har också varit viktiga mottagare av EU-stöd i olika former redan tidigare, och utvandringen från framför allt Italien och Grekland norrut var länge stor. I de sydöstra delarna av den europeiska unionen återfinns stater som demokratiserats ännu mer nyligen och där de sociala klyftorna inom länderna är med europeiska mått mätt hisnande. I länder som Rumänien, Kroatien, Ungern och Bulgarien finns grupper av medborgare som mer eller mindre helt ställts utanför ett verkligt medborgarskap – inte bara på grund av allmän fördomsfullhet utan också institutionellt genom diskriminering och därmed inte haft möjligheter till skolgång, arbete och bostäder på samma villkor som andra medborgare. Framför allt gäller det stora romska befolkningsgrupper, men även andra medborgare befinner sig i liknande situationer. Motsättningar mellan regioner i Europa som präglas av nationell jämlikhet och de som tvärtom kännetecknas av stor spridning av ekonomiska tillgångar, utbildning och rättigheter kan också anas.

Den välkände tyske professorn i sociologi Jürgen Habermas påminde i en föreläsning i våras i Leuven i Nederländerna om vad begreppet solidaritet innebär. Solidaritet är ingen moralisk fråga eftersom moraliska förpliktelser handlar om att efterleva en etisk norm, det är normen som är det centrala. Moral är inte avhängig vem den andre är utan hur den etiska förpliktelsen ser ut. Däremot är solidaritet en fråga om ömsesidighet, om delade intressen och lånsiktiga utfästelser för någon gemensamt. Habermas menar att om den monetära unionen med Euron skall överleva – och med den skulle jag säga det europeiska projektet såsom det ser ut nu – så krävs det mer än lån till stater som inte klarar sina skulder för att de skall bli starka och kunna konkurrera på egna villkor igen. Det finns inget moraliskt rätt i att låna ut pengar till den som levt över sina tillgångar tycks han mena, det är helt fel argument för en gemensam europeisk politik mot krisen. Istället är det solidaritet som krävs. Och med solidaritet menar han en gemensam insats med utgångspunkt i ömsesidigt delade politiska utgångspunkter, utgångspunkter som innebär att vill Europa främja tillväxt och konkurrenskraft globalt som måste det ske som en aktör inom ramen för euro-zonen. Och, vilket är det som är utmanade i vad Habermas säger, det kräver att Tyskland och många andra länder också accepterar ekonomiska förluster för den egna ekonomin och de egna medborgarna på både kort och lite längre sikt. Allt i syfte att säkra tillväxten och välfärden i ett verkligt långsiktigt perspektiv. Den europeiska diskussionen befinner sig dock inte riktigt där jsut nu. Snarare är det de moraliska argumenten som är mest frekventa medan den genuina solidariteten lyser med sin frånvaro – möjligen därför att det faktiskt inte finns de djupt liggande delade politiska perspektiv som solidariteten kräver. Båda de sårbarheter som jag målade upp innan – alltså misstron mot demokratin och de regionala spänningarna inom EU – är menar jag en förklaring till att de delade politiska utgångspunkterna faktiskt inte finns där och kan utgöra en grund för verklig solidaritet.

Om vi vänder blicken mot medborgarna och de stämningar och uppfattningar som finns bland dem så tänkte jag uppehålla mig något dels vid vad vi kallar euroskepticismen, vilket alltså är en skeptisk eller negativ hållning gentemot hela det europeiska integrationsprojektet, dels vid den politiska populism som blivit ett permanent inslag i europeisk politik sedan 1990-talet.

Svenska folket var till skillnad mot många andra länder som anslöt sig efter kalla krigets slut skeptiska till EU redan vid inträdet. Så sent som 2005 var också fortfarande 38 procent av svenskarna emot det svenska medlemskapet i EU, vilket faktiskt var samma nivå som i samband med folkomröstningen 1994. Direkt efter inträdet steg motståndet kraftigt i Sverige och 1996 var mer än hälften av svenskarna emot medlemskapet i EU. Det är först under senare delen av 00-talet som stödet för EU-medlemskapet ökat till mer än hälften av den svenska befolkningen (53 procent år 2010).

Attityden till euron har dock blivit väldigt mycket mer negativ de sista åren, något som antyder att ytterligare fördjupning av det europeiska samarbetet är nog inte något folkligt förankrat projekt i Sverige. Och den trenden är europeisk, stödet för EMU har inte varit så lågt som nu i de mätningar som finns sedan 2006, endast 51 procent av EU-medborgarna tror på den europeiska monetära unionen. Och mest negativa är svenskar och britter där nästan 80 procent är emot.

Nyttan med det europeiska projektet anser svenskarna framför allt ligger inom det som rör utbildning, forskning och brottsbekämpning. Starkast negativa känslor upplevs istället i relation till ekonomi, invandring och bristen på nationell självständighet där EU anges ha haft en negativ betydelse.

Men synen på det europeiska samarbetet är inte längre en enkel fråga om för eller emot. Grundhållningen i Sverige är pragmatisk, vi är en del av EU på gott och ont. Inte mer med det. Men det finns absolut inget stöd för en fördjupning eller utvidgning av samarbetet inom Europa i mer generella termer. Samtidigt anger 80 procent av EU:s befolkning att den ekonomiska krisen måste tacklas på EU-nivå och nästan alla anser också att det är ekonomin och arbetslösheten som är de två största problemen i den europeiska unionen.

Jag skulle säga att skepticismen mot det europeiska projektet handlar om att människor upplever vanmakt avseende inflytande över de stora globala eller regionala ekonomiska förändringarna och reagerar med att dels vilja se en överstatlig kraft som agerar mot hoten, dels mer makt åt de egna politiska preferenserna på nationell nivå. På så sätt kan paradoxen att vi européer tycker att EU:s viktigaste fråga att lösa är ekonomi och arbetslöshet samtidigt som stödet för det som är EU:s sätt att lösa dessa frågor – den gemensamma valutan – sjunker kraftigt, fås att gå ihop.

Ett flertal partier inom Europa samlar sig nu inför Europaparlamentsvalen, i Sverige den 25 maj 2014, i syfte att mobilisera väljare på frågor som rör kritik av den Europeiska Unionens grundläggande idéer om ökad integration på alla områden och lika rättigheter för alla medborgare. Partier som Front National i Frankrike eller Geert Wilders Frihetsparti i Nederländerna är kända förespråkare för nationell suveränitet, men även konservativa partier som Tories i Storbritannien och Moderaterna i Sverige beskriver idag EU med större distans och mindre entusiasm.

Geert Wilders talar om en europeisk vår och ett Europaval skall innebära ett genombrott för den europeiska patriotismen och Marine le Pen, som leder Front National, använder begrepp som ”extrem-atlantist” för att beskriva den f d franske presidenten Nicholas Sarkozys syn på samarbetet mellan USA och Europa. Detta med anledning av den s k NSA-skandalen om avlyssning av europeiska ledare. Hon kräver att den franska suveräniteten återställs även i cyberspace. Vi ser alltså en rörelse i nationalistisk riktning inom olika områden – allt från invandring till internet. Xenofobi, populism, misstro och distans är inte längre en fråga om vänster och höger utan snarare om nya politiska skiljelinjer. En sådan skiljelinje ser vi i termer av motsättningen mellan just transnationella system som EU – och alla de nätverk och överenskommelser som EU initierar – och å andra sidan nationalstaterna och den maktbas som finns där. Den nationella suveräniteten blir utgångspunkten för såväl patriotism som universalism – välfärdsstaten blir ett nationellt projekt, internet blir en yta för nationell suveränitet och kraven på ekonomisk makt åt de egna regeringarna ställs i motsättning till ett ansiktslöst finanskapital som snurrar allt snabbare runt jorden i jakt på ökade vinster.

Den återfödelse av nationella tankeelement som frodas framför allt bland de populistiska partierna är emellertid inte alls ny. Den ekonomiska krisen ger den bara extra bränsle för att mobilisera medborgare vars politiska system sedan länge tappat kontakten med de intressen och de krav som dessa medborgare för fram. De politiska partierna förmår inte längre samla och artikulera dessa intressen, de är idag tomma kanaler på samma sätt som många industribyggnader i vårt land står kvar som ruiner långt efter det att produktionen flyttat någon annanstans. Regeringarna är pressade mellan folkliga krav på ökad jämlikhet, full sysselsättning och ökade möjligheter att leva sitt liv utanför de traditionella livsstilarna å ena sidan och europeiska och ekonomiska krav på konkurrens, styrning och effektivitet i alla offentliga verksamheter. I denna rävsax står populisterna fria – de kan erbjuda allt åt alla. De kan mobilisera medborgare vars traditionella partiidentiteter sedan ett par decennier urholkats rejält för alla de värden som politiken en gång stod för: frihet, jämlikhet och broderskap. Och de behöver inte ta hänsyn till traditionella ideologier som konservatism, liberalism och socialism eftersom alla andra partier trängs i mitten på den politiska skalan. För de populistiska partierna är därmed scengolvet fritt. Med de större mittenpartierna – de strax till höger och de strax till vänster om mitten – hopsamlade på en liten upplyst plätt mitt på den stora scenen i auditoriet är det fritt fram för populisterna att agera såväl bakom, framför som vid sidorna av de befintliga regeringarna.

I huvudsak har dessa populister utgjorts av national-konservativa partier. Partier som är nationalister men också tror på naturlig ordning, auktoritet och hierarki, partier som önskar social kontroll snarare än liberala livsstilar och partier som förespråkar homogenitet snarare än motsatsen. Men här finns också liberal-populister, partier som förespråkar en närmast nyliberal ekonomisk politik men samtidigt har en konservativ och auktoritär syn på familj, nation och arbete. De här partierna har inte, på tvärs mot allt vad ni hör i medierna, gjort någon stark europeisk frammarsch ”just nu” som det brukar heta. Deras genombrottstid var 1990-talet. De flöt fram i kölvattnet på det kalla krigets slut och tog vid där den stora ideologiska kraftmätningen mellan kommunism och demokrati övergick i demokratins seger. De levde högt på en europeisk politik som hade lagt de gamla ideologierna åt sidan och som koncentrerade sig på effektiv förvaltning av det moderna samhälle som efterkrigstidens politiker och medborgare byggt upp.

Under 00-talet och 10-talet har en del av dessa partier gått under, nya bildats och en del gått fram. En del har gått både fram och tillbaka, en del har varit regeringsunderlag och andra t o m tagits in i regeringen. Opinionsundersökningar är aldrig detsamma som demokratiska val något som medierapporteringen inte alltid tar hänsyn till. Men utvecklingen är snarast den att de nationalistiska element som var i princip frånvarande inom de politiska systemen under hela efterkrigstiden nu är tillbaka. Och de är tillbaka för att stanna. Förklaringen till att de utgör grund för en egen partifamilj är att de ideologiska element som utgör grunden för partierna – den etniska nationalismen och den auktoritetstroende konservatismen – inte får plats i den politiska diskursen i Europa idag. Den har helt enkelt inte varit välkommen i övriga partier. Och vi skall komma ihåg att i verkliga val har dessa rörelser med något enstaka undantag aldrig nått framgångar av den typ som de stora socialdemokratiska eller kristdemokratiska partierna gjort och inte heller varit uthålliga regeringspartners. Det verkliga hotet från populismen är om och när den blir legitim politik i demokratierna i Europa, när de stora partierna i opportunismens och demokratins namn anammar den och gör den till sin. Då har vi anledning att frukta för både demokratin själv och för de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Hoten mot den europeiska stabiliteten och demokratin utgörs alltså inte av vare sig euroskepticism i sig eller av populistiska partier i sig. Istället är det en demokratisk utveckling med nya politiska skiljelinjer, bristande koppling mellan institutioner och medborgare och stela politiska partier utan ideologisk kompass som är det verkliga hotet mot europeisk demokrati. Det spöke som vandrar i Europa idag är alltså demokratin, en utsatt, vantolkad och exploaterad demokrati som kräver upprättelse.

Ekonomisk kris är inte orsak till främlingsfientlighet

En förklaring som ofta framförs till en ökning av främlingsfientliga attityder är ekonomisk konkurrens, senast i SVT:s Rapports årskrönika 2012. Där påstås att högerpopulistiska partier med olika former av invandringsstopp på agendan breder ut sig i det krisande Europa.

Forskningen visar dock inte några som helst resultat som tyder på att sambandet mellan ekonomisk kris och ökat stöd till främlingsfientliga partier är något kausalt samband, alltså att ekonomisk kris orsakar ökad främlingsfientlighet. Förmågan hos befintliga partier med olika grader av invandringskritik på agendan att använda sig av den ekonomiska krisen för att föra ut sitt eget budskap är sannolikt istället den avgörande faktorn i de fall dessa partier ökar sitt stöd under en kris, som t ex under 2012 i Grekland.

Under perioden 2002/03 till 2006/07 minskade motståndet mot invandring i flera europeiska länder, särskilt i Sverige, Finland och Danmark. Samtidigt sker en ökning i vissa länder som t ex Ungern och Österrike. Det finns inga som helst tecken på konvergens mellan Europas stater avseende granden av främlingsfientlighet eller invandringsmotstånd. Tvärtom tycks länder med mer positiv hållning bli allt mer positiva medan länder med negativ hållning blir allt mer negativa. Vi ser snarast en polarisering under 00-talet. (Om detta kan man läsa mer här.)

Hypotesen att främlingsfientlighet är en effekt av rädsla för att fler invandrare utgör ekonomisk konkurrens i termer av arbetstagare och/eller ekonomisk belastning har inget stöd i modern forskning. Visserligen är de grupper som upplever invandring som ett hot lägre utbildade och mer utsatta på arbetsmarknaden, men ingenting tyder på att det finns någon realism i de farhågor som uttrycks. Istället förutsätter en del personer att invandring utgör ett hot mot den egna positionen utan att det på något sätt går att finna några belägg för att så är fallet. Förklaringen till detta förhållande är att hotet inte är ekonomiskt utan kulturellt, det är således rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. (Om detta kan man läsa mer här och här.)

Högernationalistiska partier i Europa med främlingsfientlighet på agendan och populism som strategi tenderar att vinna sympatier främst inom arbetarklassen. Men, det är politiska frågor som rör samhällsgemenskap och identitet som är avgörande för mobiliseringen, inte ekonomiska aspekter. En slags kulturell protektionism är en avgörande hållning för att attraheras av dessa partier, oftast tillsammans med missnöje med den egna demokratin. (Om detta kan man läsa mer här.)

Summa summarum, Europas länder divergerar snarare än konvergerar avseende grad av främlingsfientliga attityder och invandringsmotstånd och det är inte ekonomiska aspekter som är avgörande för graden av uppslutning kring partier med invandringsmotstånd på agendan. Påståenden som att ”eurokrisen är orsak till främlingsfientlighet” eller att ”lågkonjunktur är gynnsamt för partier med invandringsstopp på agendan” bör vi således förpassa till sophögen. Saker och ting är både enklare och svårare än så: 1 En viss mängd individer har en ideologisk hållning som är densamma som de partier som önskar sätta stopp för invandringen. 2. Ju mindre vi diskuterar identitetsfrågor, kultur och livsstilar (som t ex Tintin i Kongo, skolavslutningar i kyrkan och hen)  som om de utgjorde samhällets grundval och istället koncentrerar oss på fördelningspolitik (som skatter, välfärd och arbete), desto troligare att väljarna röstar i enlighet med sitt ekonomiska intresse och inte efter kulturella skiljelinjer.

Populismens mobiliseringsmekanismer: Fallet Geert Wilders

Genom en triangel av antagonism och lojalitet lyckas populistiska politiska minoritetsgrupper vrida egenskaper som normalt ses som svagheter till styrkor och hävstänger för en exkluderande politik. Det är kontentan av Ilse N Rooyackers och Maykel Verkuytens artikeln Mobilizing support for the extreme right: A discursive analysis of minority leadership som tidigare i år publicerades i British Journal of Social Psychology (vol 51, sid 130-148)

I en studie av Geert Wilders diskurs i det nederländska parlamentet visar författarna hur Wilders skapar fakta av av bedömningar, utnyttjar minoritetspositionen och använder psykologiska argument gentemot motståndaren. Wilders leder Frihetspartiet (VVP) i Nederländerna, ett parti som tillhör familjen nationalkonservativa men som har en särskilt skarp anti-muslimsk och anti-islamsk profil.

I den mobiliserande triangeln utgörs hörnen av 1. etablissemanget, 2. de högerradikala* samt 3. folket. Genom att i sitt ledarskap främja antagonism mellan etablissemang och folk och mellan de högerradikala och etablissemanget (som han själv tillhör) lyckas Wilders frammana bilden av sitt eget parti som folkets egentliga talesperson. Och kanske den ende som står upp mot etablissemanget.

För en politisk ledare är förmågan att mobilisera en gruppidentitet oundgänglig, Wilders frammanar därför bilden av sig själv som den som verkligen förkroppsligar vad folket, nationen och det historiska ”vi:et” står för. Genom sitt språkbruk lyfter Wilders fram sig själv som folkets företrädare, han talar som de gör och säger ”som det är”.  Han använder sig ofta av statistik och enkäter för att underbygga sin världsbild och frammana känslan av att han är en del av gruppen som utgörs av det nederländska ”folket”. Han definierar hela tiden den nederländska (eller holländska) identiteten i motsättning till islam. Fram träder bilden av en liten självutnämnd elit som lever högt på att styra och ställa med en folkmajoritet som är den som vet ”hur saker och ting egentligen är”. Wilders och hans parlamentsgrupp framställer sig också som självuppoffrande i detta arbete, Wilders ständiga polisbeskydd sedan åtta år bär syn för sägen om hans utsatta position. De politiker och andra krafter som verbalt angriper honom blir därför en del i bilden av den självuppoffrande holländske hjälten.

Normalt sett brukar en minoritetsposition i politiken vara ett problem. Men Wilders använder minoritetspositionen – via den mobiliserande triangeln – som en hävstång mot etablissemanget.

För det första: Genom att låta sina egna verklighetsbeskrivningar om t ex Islam stödjas av Koranen, namngivna personers egna erfarenheter eller hänvisningar till oomstridda auktoriteter framstår utsagorna som fakta. Och fakta är neutrala. Om ingen avslöjar den bristande evidensen i Wilders verklighetsbeskrivningar så sätter sig hans verklighetsuppfattning som den sanna.

För det andra: Genom att peka på konsensus i befolkningen använder Wilders sin position till isolera etablissemanget. I hänvisningar till folkmajoriteten, vad vanligt folk tycker och ser och beskyllningar om att hans motståndare är blinda för vad som händer kan han lyfta fram sin minoritetsposition som en fördel. På det sättet ursäktar han också vardagsrasism och negativa känslor mot invandrare, de är ju följden av att makthavarna utsatt folket för något de aldrig velat ha.

För det tredje: Minoritetspositioner kan ofta rationaliseras bort som uttryck för personliga känslor (läs: kvinnors erfarenhet av trakasserier eller afro-svenskarnas erfarenhet av diskriminering). För den som avviker är det lätt att hamna i situationen att man anses ”känslig” eller ”upprörd”. Men Wilders lyckas istället få de politiska motståndarna att bli de som är rädda, fega och tysta. Genom att framhålla att han är den modige, den som säger som det är, säger han också (även uttryckligen) att övriga politiken är feigsar och rädda för att stöta sig med t ex muslimerna. Alla tycker vi ju att mod är fin egenskap, så när Wilders lyckas inta positionen att det är han som är modig (genom att säga ”som det är”) framkallas också en viss beundran.

Mot bakgrund av omfattande forskning kring högerpopulistiska partier är det sannolikt att de allra flesta dito partier i Europa fungerar ungefär som Frihetspartiet och Geert Wilders i Nederländerna. Den politiska slutsatsen får var och en dra själv. Men en sak är klar, populistiska partier, liksom national-konservativa partier, gör inte anspråk på samma politiska universum som övriga partier. Därför är de heller inte sårbara för samma saker som andra partier. De lever istället högt på sin utanför-position.

* I artikeln används benämningarna ”Far-right” liksom ”Extreme right-wing”, jag har valt att översätta benämningarna med ”högerradikala” men i övrigt tala om populism då detta är vad som undersöks..

Jag har också tidigare skrivit på samma tema, men om ett annat parti, här.

Hollandes utmaning är också en möjlighet för Europa

I skämtteckningar i fransk press visas just nu en Hollande upp som skall konfrontera Merkel, gå balansgång i Europa och som undrar hur lång hans nådatid är – och om den går att förlänga när den gått ut…

Alla vet att Frankrikes nye president står inför riktigt stora utmaningar, och att parlamentsvalen den 10 och 17 juni blir viktiga för att definiera hans mandat och hans handlingsmöjligheter. Regeringsbildningen blir central, och redan har Martine Aubry (PS) nämnts som önskad premiärminister. De Gröna kan tänka sig att ingå i en regering och det är det nog fler som kan, t ex Front de Gauche och Jean-Luc Mélenchon. Styrkeförhållandena efter parlamentsvalen är inte givna.

Francois Hollande fick en majoritet med sig bland arbetare och tjänstemän och Sarkozy bland dem över 65 år och bland pensionärer. Och Hollandes väljare tycks ha röstat mot den ekonomiska ojämlikheten och arbetslösheten medan Sarkozys väljare snarare bekymrat sig om statsskulden och den europeiska krisens lösning. Marine le Pens väljare var å sin sida i huvudsak intresserade av invandring och brottslighet. Vi ser därmed tydliga politiska agendor och att väljarna gett tyngd åt en agenda snarare än åt en annan. Det är alltså inte så att väljarna längtar efter ett annat ansikte eller en annan ledarstil (även om sådana saker kan irritera väljarna) utan istället ett val av politiskt projekt.

Jag tror att det europeiska ledarskapet med Angela Merkel (vars parti har förlorat fem delstatsval på raken) tänker fel om man tror att europeiska väljare bara skall fås att förstå vilken politisk väg som är den rätta. Många ekonomer är lika kritiska till de massiva åtstramningar som Europa ordinerats som väljarna är, och jag kan tro att en och annan av regeringsföreträdarna i EU-länderna i smyg bekänner sig till helt andra recept än Merkozys. Väljarna, ekonomerna och en del länders ledare vill ha en annan politik – och inte bara de som drabbas av åtstramningarna. Valet av Francois Hollande till president i Frankrike kan bli en biljett till ett annat tankesätt där tillväxt, offentlig konsumtion och investeringar i infrastruktur, forskning och utbildning ses som en bättre väg ur krisen än den stränga åtstramning som nu genomförs. Hollande kan bli ett svepskäl för att byta fot, en möjlighet att förändra betoningen, förebärande att man nu måste ta hänsyn till den näst största ekonomin i Europa. Om man vill rädda ansiktet på det sättet så är det OK för mig, det viktiga är att politiken får en annan inriktning än den som nu tycks leda ut i öknen.

För den europeiska demokratins skull, för trovärdigheten i folkviljans förverkligande och för bevarandet av sammanhållningen i de europeiska samhällena tror jag det vore bra om den pragmatiske Hollande fick sätta en ny ton i debatten – annars är risken att det blir helt andra partier som mobiliserar besvikna och vanmäktiga väljare.

Varför är det inte långivarna som skall ta riskerna i Grekland?

Jag hade faktiskt tänkt undvika att skriva om Grekland. Jag skrev för många år sedan en forskningsrapport om Sveriges relation med juntan 1967-1974 men sedan dess har Greklands öde inte varit mitt. Men igår läste jag en text av Richard Swartz som gjorde att jag omvärderade min ståndpunkt. Jag måste skriva om Grekland, tänkte jag. Swartz talar om Grekland som en annan värld, ett annat folk, som ”dom” vilka lever enligt andra lagar än ”vi”. Kan Grekland reformeras, frågar han, kan Grekland ”byggas om” till en ”modern europeisk stat”? Implicit bakom Swartz resonemang ligger tanken på att det är Greklands och Greklands folks fel att landet står inför en möjlig statskonkurs.

Jag inser att Greklands korruption, klientilism och patriarkala strukturer är viktiga, kanske avgörande, förklaringar till dagens situation. När jag för 25 år sedan reste i Grekland och iakttog alla fina hus runt Aten där det såg ut som en övervåning skulle byggas på frågade jag varför. ”Ingen fastighetsskatt betalas förrän huset är färdigbyggt” var svaret. Och en bekant med långa erfarenheter av att samverka med grekiska företag berättade om särskilda prislistor för Grekland, eftersom ”man får betala så mycket mutor”. Så, jag är inte naiv, Grekland och dess politiska system är inte oskyldigt till vad som nu drabbar landet med full kraft.

Men, och det är ett ytterst kraftigt men, Grekland är sedan 2001 en del av Eurozonen och har alltså under tio år i den gemenskapen tillåtits bygga vidare på (?) eller bygga upp (?) en mer eller mindre ihålig statlig ekonomi trots den kontroll som den Europeiska Centralbanken förväntas utöva. Banker och andra finansinstitut har lånat ut pengar till Grekland på ett sådant sätt att landets skulder uppgår till nästan 150 procent av BNP (BNP=bruttonationalprodukt), mest i Europa. Räntorna har varit förhållandevis låga eftersom långivarna inte värderat risken som alltför hög. Men någonstans nås en gräns, man kan inte längre betala sina räntor, som stiger. Och man får inga lån. Plötsligt blir skulderna det stora problemet.

I Greklands fall har Euro-länderna, med Tyskland i spetsen, valt att försöka strypa de offentliga utgifterna i syfte att få Grekland på fötter. Landets ekonomi skall saneras, utgifter (räntor…) och inkomster komma i balans. Men de som får betala är medborgarna, inte långivarna. Och den Europeiska centralbanken (ECB) tar inga initiativ att skriva ned skulderna eftersom detta skulle drabba banker och kreditinstitut, vilket i sin tur skulle drabba andra EU-länder. Just den solidaritet som Euro-zonen sades bygga på och som ECB skulle upprätthålla. Plötsligt blev den europeiska integrationen en mellanstatlig angelägenhet igen, just när solidariteten skulle sätta på prov…

Joseph Stiglitz, välkänd amerikansk ekonom, har vid upprepade tillfällen påpekat att ECB inte sköter sitt jobb, att det är den som lånar ut som skall ta riskerna och att strypningen av de offentliga utgifterna och minskade av köpkraften kommer att bli Greklands bildliga död, samt påverka övriga EU negativt. Men Angela Merkel och flera andra ledare är så rädd för en kultur där de länder som inte sköter sig inte heller straffas att hon är beredd att ta den risken. Vid sidan av att man kan fråga sig hur rationellt det är att låta vedergällning gå före framtidsinvestering så är det ju inte landet Grekland utan dess långivare som inte skött sig! Och det är ju just de som nu går skadeslösa ur krisen. Banker och kreditinstitut straffas inte för att de begärt för låga räntor (det borde insett Greklands betalningsproblem) eller försäkrat sig mot ränteförluster och ECB går fria ur historien trots att man inte tvingat fram den ekonomiskt mest fördelaktiga processen för Euro-zonen (nedskrivning av lånen) utan är solidarisk med kreditgivarna.

De som får betala priset är medborgarna. De som Swartz menar inte är som ”vi”. Vilka val har de haft? Vilka politiker har de haft att välja på? Och vad gjorde inte Papandreou så länge han satt kvar – till ett oerhört politiskt pris? Istället blev EU:s krav en opolitisk regering, en tjänsteman (en expert) som premiärminister och en fullständigt odemokratisk process där den som inte röstar ja blir av med sin parlamentsplats.

De som slipper betala något alls för sina felbedömningar är bankerna. Det blir den sämsta av världen som ekonomer brukar säga – man socialiserar skulderna och privatiserar vinsterna.

Läs vad Stiglitz skrivit här och se klipp från debatt här.

Den radikala vänstern intar regeringsmakten?

Hur skall den radikala vänstern i Europa förhålla sig till regeringsmakten? Och vilka slutsatser om regeringsmedverkan kan man dra av erfarenheterna hitintills? Det är ämnet för de brittiska statsvetarna Richard Dunphys och Tim Bales artikel The radical left in coalition government: Towards a comparative measurement of success and failure (Party Politics vol 17 no 4 s 488-504). Dunphy och Bale undersöker nio partier i lika många europeiska länder, både sådana som suttit i regering och de som inte gjort det, mot bakgrund av det dilemma som alla radikala partier har mellan att kompromissa med sin ideologi i en mitten-koalition och inte få något genomslag för sin politik genom att stå utanför. Målkonflikten mellan den egna ideologin, att lyckas påverka politiken och att vinna väljarstöd alltså.

Radikala vänsterpartier efter murens fall lägger ofta lika stor vikt vid att stoppa nyliberala politiska lösningar som att få igenom de egna förslagen, en utgångspunkt som en analys av resultatet av partiernas regeringsmedverkan måste ta i beaktande. Givet detta konstaterar Dunphy och Bale att de allra flesta radikala vänsterpartier faktiskt vill vara med och dela regeringsansvaret och att de är fullt på det klara med att detta kommer att innebära ”smärtsamma politiska kompromisser” och kortsiktiga väljarförluster som författarna skriver. Orsaken till att partierna är beredda att betala det priset är att de ser inte någon annan möjlighet för sin fortsatta politiska överlevnad och uppfattar också regeringsmedverkan som en fråga om politisk legitimitet. En regeringsmedverkan ger så mycket plus genom att partierna kan motverka såväl den nyliberala agendan som den höger-extrema kurs som en del center-höger regeringar slagit in på att de radikala vänsterpartierna är beredda att betala ett pris för det.

Svårast dilemma är dock att de radikala vänsterpartierna också önskar upprätthålla en trovärdig anti-kapitalistisk ideologisk vision, något som är grunden både för att partiernas uppfattning som sig själva som genomförare av en långsiktig samhällsförändring och för att bibehålla partiorganisationen intakt. Det är mot dessa mål som regeringsarbetets kompromissande slår hårdast, menar Dunphy och Bale.

De läxor som regeringsmedverkande radikala vänsterpartier har lärt är fem, menar Dunphy och Bale: 1. Att förhandla fram ett detaljerat och exakt regeringsprogram, inga vaga inriktningar och visioner, 2. Partiorganisationen som helhet måste vara med på vagnen och kommunikationsarbetet är A och O, 3. Sociala rörelser och organisationer som fackföreningar och solidaritetsrörelser som står partiet nära måste också vara med på noterna, 4. Ledarskapet är viktigt, här måste finnas ett starkt och oomtvistat ledarskap som förmår att hålla partidisciplinen och hantera medierna samt 5. Man bör gå in i ett regeringssamarbete från en situation där partiet fått ökat väljarstöd, inte minskat.

En liten snabb-koll på Vänsterpartiets försök att vara med i den röd-gröna koalitionen visar att det inte var många av dessa punkter som var uppfyllda innan valet 2010. Så där mellan tummen och pekfingret så var väl regeringsplattformen hyggligt detaljerad, men det fanns delade meningar om det rätta i samarbetet inom partiet, många av Vänsterpartiets utom-parlamentariska vänner var tveksamma och även om ledarskapet var bra på att hålla partidisciplinen så fanns det starka utmaningar mot Ohly, något som framkom än tydligare efter valet. Och, sist men inte minst, Vänsterpartiet var ett parti som förlorat mycket väljarstöd under åren innan den rödgröna plattformen.

Kanske en liten checklista för Vänsterpartiets nye partiledaren inför valet 2014 och de beslut kring regeringssamarbete som förstås lär uppkomma då.

Cecilia Malmström var det självklara valet

”De flesta hade räknat med” någon annan som kommissionär än just Cecilia Malmström. Det skriver Henrik Brors i DN idag onsdag (ej på nätet). Han hävdar att moderaterna aldrig skulle ge bort posten samt att ”den tyngste” politikern på den internationella arenan (Carl Bildt) skulle nominerats för att i kraft av det också få en tung post. Brors drar därför slutsatsen att Sverige redan vet att vi inte får en ”tung” post och därför nomineras Cecilia Malmström.

Fel på många punkter, skulle jag säga. Efter Carl Bildts Rysslands-debacle under Georgienkriget hade det varit omöjligt att släppa fram honom som EU:s utrikesminister (och han hade inte nöjt sig med mindre). Att Bildt dessutom är ”tung” på den internationella scenen är inte samma sak som ha möjlighet att få inflytande på den europeiska arenan. Bildt reser hellre från Kina till Indien till USA än stretar på med Turkiet-frågan i EU eller hanterar konflikten mellan EU:s södra flank som tar emot flyktingar och dem som inte låtsas om problemet. Carld Bildt är ingen problemlösare, han är diplomat. Vilket inte är den bästa bakgrunden i EU.

Att moderaterna väljer att nominera Cecilia Malmström har nog mindre att göra med att hon är folkpartist och mer med att hon är en av de få i den svenska regeringen som verkligen har ett grepp om EU som ett politiskt system in spe och som ser Europafrågorna utifrån ett litet mindre stockholmskt/svenskt perspektiv än många andra. Folkpartiet är dock det klart mest EU-entusiastiska partiet i Sverige. Att en borgerlig kommissionär kommer från folkpartiet är därför ganska rimligt. Att denna utnämning dessutom ger lite goodwill gentemot de mindre kamraterna i regeringen gör bara Reinfeldt än mer säker på det lyckade i sitt val.

Att Cecilia Malmströmär en av de absolut mest meriterade politikerna i regeringen är också något som tycks försvinna bakom alla slipsar och kostymer. Hon doktor i statsvetenskap och skrev sin avhandling om regionala partier och deras inflytande i Europa, med särskild tonvikt på Spanien och Italien. Hon har forskat om svensk och europeisk migrationspolitik och om europeisk terrorism. Hennes lärdom inom europeisk politik är betydligt större än regeringskollegernas. Dessutom besitter hon ett ovanligt stort kontaktnät i EU:s många länder sedan sin tid som en mycket aktiv EU-parlamentariker. Att hon dessutom talar sex europeiska språk – och inte haltar fram på engelska överallt – kommer att öppna många dörrar. Hon har också lätt att knyta nya kontakter.

Cecilia är en av de ytterst fåtaliga svenska politiker som kan kallas europeisk i ordets kontinentala mening. Hon är som klippt och skuren för kommissionen. Brors har missbedömt inte bara kompetensen hos denna professionella kvinnliga politiker utan också vilken kompetens som faktiskt är central för en kommissionär.