En partisk betraktelse om opartiskhet

När jag hörde Cilla Benkö i SvT Debatt i torsdags vägra svara på frågan om en medarbetare vid Sveriges Radio aktivt kunde ta avstånd från ett demokratiskt inröstat nazistiskt parti i en svensk parlamentarisk församling trodde jag inte mina öron. Jag frågade en närstående om jag hade hört det jag trodde jag hört. Jo, jag hade hört rätt. Benkö måste ha ansett det vara en så trivial fråga att hon inte ansåg sig behöva ge ett klart svar och istället svarade hon precis motsatsen till vad hon i efterhand säger sig ha menat. Hon har också försvarat sig med att hon blivit avbruten.

Alltihop började med att Soran Ismail stängdes av från Morgonpasset i P3 där han varit s k sidekick (alltså en person som småpratar med programledaren och vars roll är att sticka ut lite grand, retas lite om man så vill.) Anledningen sägs vara att Ismail ”vill vara aktiv valrörelsen”. Varför denna fråga alls kom på bordet känner jag inte till, men någon måste rimligen ha ställt Ismail frågan om han ville vara med i radio eller vara aktiv valrörelsen. Ställs denna fråga till alla programledare och fasta medarbetare? Har någon frågat Tomas Ramberg eller Olle Hägg samma sak? Jag vet inte. Kanske.

I Studio Ett (från 17 minuter in) i fredags använde Benkö samma härskarteknik som i SvT Debatt men nu mot forskaren Lena Berggren då denna inte fick tala till punkt (21.40 in) och därför tappade momentum. Benkö avbröt också programledaren (vars chef hon är) genom att då hon fick en fråga efter 30 sekunders eget talande säga ”om jag får prata till punkt nu” (17.26 in). Benkö får därefter prata oavbruten i ytterligare en minut och tio sekunder. Totalt en och fyrtio. Vilket är länge i detta sammanhang. Benkö avbryter senare återigen programledaren (19.38 in) med ett ”vänta nu”. Benkö svarar inte heller på frågan från programledaren om vilken etikett ”vi” sätter på SD när Benkö själv skiljt ut Svenskarnas Parti från Sverigedemokraterna. Hon fortsätter istället prata om det hon själv vill prata om. Först efter programledarens hänvisning till granskningsnämnden säger Benkö att SD är ”ett främlingsfientligt parti” men tillägger samtidigt att Jimmie Åkesson skall höras i partiledarutfrågningarna (vad det har med saken att göra?) Om nu Benkö anser att det självklart att SD är ett främlingsfientligt parti framstår det väldigt underligt att Sveriges Radios programledare inte skall ta ställning mot det partiet (vilket jag tycker vore fel att göra) just med hänvisning till de riktlinjer om demokrati som Benkö just hänvisat till. Benkö tycks inte kunna skilja mellan å ena sidan att det är OK att en programledare uttalar sig om SD som ett främlingsfientligt parti och å andra sidan hur SD skall bemötas som kampanjande parti i valrörelsen.

Benkö tycks ha problem med medieträningen; om det är något vi som ofta medverkar i Sveriges radio vet så är det att vi så gott som aldrig ”får tala till punkt”. Och det är inget konstigt med det. Särskilt inte när man inte håller sig till saken. Det konstiga är att radions högste chef inte förstår det. Eller tycker hon möjligen att just hon skall få göra det ingen annan får? Att hon auktoritärt avbryter sina egna medarbetare ger ett litet märkligt intryck av ledarskapet.

I flera av sina uttalanden har Benkö uttalat sig förvirrande kring rasism, Sverigedemokraterna och demokrati. Hon blandar det faktum att ett parti ställer upp i val med partiets ideologi, hon blandar en analytisk etikett på ett parti (nazism) med partiets egen uppfattning och hon blandar samman programledare/sidekickar som är aktivistiska anti-rasister och som är partipolitiskt aktiva (för/emot).

Soran Ismail blev inte som en del tycks tro avstängd för att han ville kampanja för/mot ett visst parti utan för att han var en anti-rasistisk aktivist. Jag kan ibland undra om han blev avstängd för att han råkade befinna sig på Kungsgatan när några sedermera Sverigedemokratiska riksdagsledamöter bråkade med honom.

***

Jag ser en livsfarlig utveckling personifieras i Benkös och andras agerande. Vi vet genom historien att det är när normerna om vem som är vi och vem som är dom börjar förskjutas som det första steget mot apartheid/utrotning/förintelse tas. Det finns ingen anledning att bli alarmist men det skrämmer mig fruktansvärt att frågor om mänskliga rättigheter, om allas lika värde, om humanism och medmänsklighet blir en fråga för Sveriges Radios opartiskhets-begrepp! Opartisk kan man vara i relation till parter, t ex i valtider i relation till politiska partier. Om dessa valts in eller inte i någon parlamentarisk församling har inte med opartiskhet att göra. Huruvida partiet är invalt eller ej är en fråga om möjligheten till ansvarsutkrävande – och därmed också för mediernas granskande roll, en av de viktigaste i en demokrati.

Opartiskhet får aldrig innebära att inte ta ställning i frågor som rör mänskliga rättigheter, alla människors lika värde och medmänsklighet. Journalistikens centrala roll i demokratin är att hjälpa medborgarna att utkräva politiskt ansvar genom att granska makten och genom att ifrågasätta maktutövningen. Spjärn i detta arbete tar journalistiken i historien och i de mänskliga rättigheter som miljoner människor politiskt kämpat sig till – och fortfarande kämpar för. Om journalistiken i sin ängslighet tappar denna roll står sig medborgaren slätt på en såväl kommersiell som politisk åsiktsmarknad.

Läs gärna idag Ola Larsmos långa text om Bollhusmötet i Uppsala, för imorgon 75 år sedan. Läs och begrunda. Och fundera sedan på begreppet ”opartiskhet”. Minervas uggla flyger i skymningen.