Hur helt vanliga människor blir massmördare

Jag blir nog aldrig riktigt densamma efter att ha läst ut ”Gärningsmän. Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007) av professorn i socialpsykologi Harald Welzer. Vissa texter, filmer och pjäser påverkar en människa på ett genomgripande och oåterkalleligt sätt. Den här boken tillhör den gruppen.

Welzer använder sig i huvudsak av rättegångsmaterial avseende polisbataljon 45 som under naziregimen utförde förintelsepolitiken i nuvarande Ukraina. Han beskriver också andra folkmord eller folkmordsliknande händelser: Son My/My Lai, Rwanda och Srbrenica. Texten är så starkt berörande eftersom Welzer torrt och sakligt berättar, analyserar och drar slutsatser och på det sättet både effektivt gestaltar det fruktansvärda och pekar på förklaringar. Han använder även Stanley Milgrams resultat, men på ett sätt som ger Milgrams studier ett annat djup och komplexitet än vad jag tidigare sett.

Welzers grundläggande tes är att när en åtskillnad mellan ”vi” och ”dom” genomförs, mot bakgrund av ett kriterium som skapar tillhörighet för den ena och främlingskap för den andra – så har första steget mot förintelsen tagits. När den subtila normförskjutningen sker kanske vi knappt märker det, vi noterar en ny lag eller förordning, vi ser en praktisk ordning där några behandlas si och andra så. Kanske tillhör det t o m den effektiva statsförvaltningens signum att denna nya verklighet etableras effektivt och smidigt. Welzer skriver att judarnas öde beseglades därmed redan när en tysk förordning år 1933 bestämde vilka kriterier som gällde för en ”arier” och för en ”jude”. (s 229)

När väl denna ordning är införd, accepterad och normen därmed förskjuten blir stegen mot utfrysning och förvisning allt lättare. Ett nödvändigt kriterium för att få vanliga människor, som Welzer uttrycker det, att begå massmord är att dessa mord utförs på en grupp som utdefinierats ur ”vi:et” och för att lösa ett problem som ryms inom normen. Det börjar med att en tysk byter trottoar för att slippa möta en jude och slutar i en förintelseoperation i Babi Jar.

Welzer pekar på hur Milgrams experiment inte bara visat att vem som helst kan fås att ge andra människor dödliga strömstötar genom lydnad, utan också att det behövs ganska lite för att få människor att vägra göra just detta.  ”Lydig är inte någon man är, skriver Welzer, utan något man bestämmer sig för att vara.” (s 106)

När bestämmer sig då en människa för att lyda order och förinta sina medmänniskor? När medmänniskan inte längre är en medmänniska utan istället har flyttats ut ur denna gemenskap, när man delar de överordnades referensramar och uppfattning om ”problemet” som skall lösas, när man är orolig för att lämpa över en svår uppgift på sina kamrater och när man vill ”hjälpa till” så att uppgiften blir så tekniskt och praktiskt genomförbar som möjligt.

Welzer betonar att det inte finns någon given eller naturlig gräns för vad människor kan ta sig till. Vår tillvaro är social, när någon liten koordinat i detta sociala universum förskjuts kan också verkligheten förändras på ett sådant sätt att saker och ting som tedde sig overkliga helt plötsligt är verkliga. Vad kan vi då lära och hur skall vi försöka förhindra framtida folkmord och förintelseprojekt? Autonomi. Människor som är autonoma och alltså förmår att själva värdera och fatta egna beslut är mindre benägna att följa med strömmen i den normförskjutning som alltid föregår ett folkmord. Men autonomi är ingen tankeprocess, betonar Welzer, autonomi kräver att människor får uppleva kärlek, lycka och närhet.  Tyvärr, skriver han, har vi ännu inte hittat en samhällsmodell som fullt ut ger möjlighet att motarbeta individers oreflekterade vilja att inordna sig i grupper för att slippa ifrån individuellt ansvar.

Welzers bok är bitvis ohyggligt plågsam läsning, men helt utan sensationsmakeri eller moraliserande floskler.  Sebastian Haffners bok ”En tysk mans historia” är en samtida skildring inifrån det Tredje Rike som Welzer skildrar s a s i efterhand. Båda böckerna är ytterst aktuella i vår tid.

Barbro Eberans recension i SvD av det tyska originalet (2006).