Hot och oro är ingen bra grund för valrörelsen

Under veckan som gick har vi sett en nederlagstippad regering som försöker vrida valrörelsen i riktning mot vad som är regeringens riktigt starka sida i väljarnas ögon – regeringsduglighet och ekonomisk fasthet. I ett närmast unikt framträdande i dagens Europa höll statsministern förra lördagen ett tal där han varnade för flyktingströmmen, men, nota bene, inte i syfte att kräva restriktioner utan för att markera sin vilja att i ökande utsträckning ta emot människor som flyr från krig och förföljelse.

Innehållet i talet måste ses som unikt i Europeisk politik där de flesta politiska ledare istället önskar restriktioner, ökade kontroller och målar upp flyktingsituationen som ett hot. Fredrik Reinfeldt har också under åtta år gjort trovärdigt att varenda ord om generositet bottnar i hans egen värdering och i ett aldrig sviktande stöd för en svensk mångfald på alla områden. Men att tajmingen var betingad av valrörelsen är lika självklart. Det vore rent tjänstefel av en regering som ser ut att förlora ett val att inte försöka vända diskussionen till att dels handla om det som utgör den egna fördelen, dels försöka sudda bort bilden av en kall, empatilös regering som lämnar arbetslösa i försörjningsstöd och utförsäkrar sjuka. Och trots några inledande försök från SD om att ”se där, vad var det vis sa!” så är efter en vecka nog huvudtolkningen ändå att det var regeringsdugligheten och det ekonomiska ansvaret som Reinfeldt ville ha fokus på. Den uppföljande och snabbinkallade presskonferensen med Bildt och Borg var dock lite lätt parodisk då inga av de internationella hot och oroligheter som togs upp var några nyheter – inte heller hade Borg några ekonomiska nyheter att komma med. Rimligt då regeringens Harpsundsträff inte genomfördes förrän denna helg. Även Erik Ullenhag försökte dra sitt strå till stacken genom att som integrationsminister betona att flyktingströmmen är bra för Sverige i längden men kräver uppoffringar på kort sikt. Allt i syfte att peka på regeringens viktigaste, starkaste och genuint politiskt bästa kort: ansvar för statens finanser.

Dock har regeringens budskap blivit lite kantstött då först Lars Calmfors (professor i Internationell Ekonomi) och sedan Konjunkturinstitutet båda ställt sig frågande till de ekonomiska grunderna för veckans regeringsoffensiv.

Jag är oroad inte över att regeringen väljer att fokusera på sitt starkaste kort, inte alls, men över en valrörelse som skulle kunna byggas upp kring yttre hot, internationell oro och kris. Självklart måste Sveriges politik hanteras i relation till omvärlden, det mest extrema är samlingsregeringen under andra världskriget, men omvärlden har kommit närmare sedan decennier. Att svensk politik och ekonomi är beroende av omvärlden i stigande grad är sannerligen ingen nyhet.  Allra viktigast i det avseendet har kanske EU-inträdet varit, mer än hälften av vår lagstiftning bygger i någon mening på det europeiska samarbetet. Huvuddelen av vår export går till EU-länder. Genom att stå utanför euron har dock Sverige kunnat gardera sig mot de värsta kriserna i Europa, kriser som beror på att EU inte tillämpat sina egna strikta medlemskriterier fullt ut. Tyvärr gäller det också bristerna i mänskliga rättigheter för romer i flera nya medlemsländer – något som riskerar att underminera inte bara det politiska samarbetet utan också ställt EU utan sanktionsmöjligheter för att åstadkomma förbättringar.

Men ett val bör inte vinnas på nationell samling i kris (Rally around the Flag) eftersom en regering som väljs på ett sådant mandat väljs på att bevara status quo. Ett samhälle som är konstant upptaget med yttre hot utvecklas inte, i många länder är det snarast en policy att fokusera fiender utanför i syfte att slippa krav från befolkningen på förändring och utveckling. Att vinna val på att människor är oroliga för vad som händer i omvärlden och har högst på agendan att inte förlora något som man redan har snarare än att vinna något som är bättre – tja det är på lång sikt kanske inte den bästa utgångspunkten för ett samhälle som vill och kan utvecklas. Den bästa valrörelsen fokuserar på ansvarsutkrävande (vad har regeringen gjort och hur har oppositionen agerat?) och på vad partierna vill med regeringsmakten (vilka reformer föreslås och hur realistiska är de?). Utifrån det bör väljaren rannsaka sina egna intressen och sina egna värderingar och rösta på det parti man finner bäst motsvarar de egna idealen. Endast på det sättet kommer samhällets alla intressen, konflikter och preferenser att kunna bli politik, och det är partierna som skall möta oss väljare i detta syfte.

Visst kan det verka naivt och verklighetsfrånvänt – men frågan är om vi inte behöver påminna oss om vad vi har politiken till och vad vi använder vår unika politiska frihet till.