Hur står det till med demokratin egentligen? Är det sant att landet står inför systemkollaps – eller är det tvärtom bara alarmism och vi lever i den bästa av världar? SNS Demokratirapport 2017 under namnet ”Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin” lutar väl snarast åt de senare, med vissa nyanser. De fem statsvetare som arbetat fram rapporten (Johannes Lindvall, Hanna Bäck, Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell) utgår från Tingstens tankegångar om balans och jämvikt i det politiska systemet och begränsar därmed primärt sin analys till relationen mellan regeringsmakt och parlament. Huvudslutsatsen är att förutsättningarna för att styra landet är goda även framåt; trots alltfler partier och nya låsningar inom oppositionen som sätter ljus på det politiska spelet så har blockpolitiken har börjat lösas upp vilket underlättar samarbetet och vallöften hålls trots minoritetsregeringar. Författarna vill dock se mer fokus på policykonflikter, försvagad regeringsmakt och fler parlamentariska utredningar som recept för et fortsatt positiv utveckling.
Vid det seminarium i Göteborg (statsvetenskapliga institutionen) som ägde rum idag den 12 september presenterade Carl Dahlström och Elin Naurin rapporten. Jag kan varmt rekommendera läsning av rapporten men vill gärna lyfta fram två svagheter som jag menar inte togs upp vid seminariet idag.
- Den samarbetskultur som författarna förespråkar kan sägas vara grunden för den idé om kartellpartier som för många år sedan framfördes av partiforskarna Katz och Mair. Om det är så att det fragmentiserade partisystemet orsakas av nya konfliktmönster bland väljarna – som inte fullt ut fångas upp av befintliga partier – så kommer ett ökat parlamentariskt samarbete att göra makten än mer osynlig och ytterligare förstärka partiernas beroende av varandra och inte av väljarna/medlemmarna (kartellpartiteorin). Jag uppfattar en sådan utveckling som problematisk utifrån en demokratisyn som betonar partiernas funktion som länkar och kanaler mellan politiska beslut och förhärskande intressekonflikter i medborgarkollektivet.
- Författarna framhöll att en försvagad regeringsmakt måste lyssna på den opposition som utgörs av parlamentets majoritet, en situation som varit legio i Sverige som ju oftast haft minoritetsregeringar. Men när oppositionsmajoriteten i parlamentet inte är ense om mer än möjligen några få enskilda förslag så blir regeringsmaktens ”lyssnande” en chimär. Istället blir den svaga regeringsmakten den minst dåliga lösningen för att skapa någon form av samhällsförändring alls. Oppositionen, visserligen majoritet, klarar inte att regera eftersom ingen sakpolitisk gemensam grund finns, och det enda gemensamma för dem är att försvaga exekutiven (regeringen) vilket leder till orörlighet – vilket kan leda till ökat missnöje bland medborgarna. En sådan situation kan formellt fungera väl i parlamentarisk mening men utifrån tanken att demokratin skall kunna genomföra ett reformarbete för att utveckla samhället i linje med folkflertalets intresse är det ingen hälsosam situation.
Jag välkomnar att framstående kolleger inom statsvetenskapen lägger tid och kraft på genomarbetade empiriska analyser av svensk politik och dess förutsättningar. Låt oss hoppas att rapporten blir läst inte bara i studentlägenheter och på seminarier utan också av medborgare på kaféer, i läsfåtöljer, på redaktioner och på de politiska partiernas kontor!
VÄNSTRA STRANDEN 