Längtan efter den tid som flytt har fått väldigt stort utrymme i vårens samhällsdebatter. Nostalgin är numera politik, precis som den är en handelsvara. Den tid som flytt var den tid då etablerade äldre män definierade vad som var förnuftigt och rationellt. Det var en tid när utsagan ”så gör vi i Sverige” höll streck.
Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning den 20 maj. I en ny studie har professor Diana Mutz pekat på att det var rädslan för att förlora sin status som drev många amerikaner att rösta på Donald Trump i 2016 års presidentval. Och det resultatet på individnivå ligger i linje med vad sociologisk och statsvetenskaplig forskning länge pekar på – det är inte ekonomiska förklaringar som ligger bakom framgångarna för högerradikala/nationalkonservativa partier utan snarare värderingsskillnader, oro för att tappa sin normerande position och sin plats i ett nytt samhälle.
En majoritet har upptäckt att den riskerar att hamna i minoritet – eller i alla fall bli seriöst ifrågasatt avseende problemformuleringsprivilegiet. Därutöver finns förstås politiska strukturella förklaringar, men mer om det i andra sammanhang.
VÄNSTRA STRANDEN 