En bref: Nej universitetens stora fråga är inte s k cancelkultur

Att en utbildningsminister – helt ny på sin post – skall initiera en ”granskning” av ett ”fenomen” så vagt beskrivet att det kan inrymma allt det som politiskt passar bäst är ett hån mot oss som är verksamma i en sektor med helt andra och mycket allvarligare problem. Jämna i stället ut de ekonomiska förutsättningarna för universitetets olika utbildningar, reducera de växande administrativa kontroll- och granskningskraven på våra lärosäten och lägg ökade forskningsmedel på de unga och nydisputerade som är akademins framtid. Och hindra oss inte att problematisera kontroversiella frågor med våra studenter – det är faktiskt en av våra viktigaste uppgifter som universitetslärare.

Så skrev jag tillsammans med Erika Alm, vicedekan och docent i genusvetenskap vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet på Göteborgs-Postens kultursida den 16 november. Bakgrunden var att den nye utbildningsministern Mats Persson i en debattartikel i Expressen gått ut och föreslagit att regeringen skulle initiera en utredning om förekomst av s k cancelkultur på universiteten. Motivet angavs vara en granskning i TV4 som lyft upp något exempel på vad som skulle kunna utgöra en sådan händelse som avses med ”canceling” (som alltså inte innebär inställt flyg eller tåg). Vi menar dels att ministern letar efter något som han inte kan definiera och som inte heller utgör något avgörande problem inom sektorn, dels att en nytillträdd minister borde ge sig i kast med vad som är de stora problemen för våra studenter och våra unga forskare, nämligen underfinansieringen av humaniora och samhällsvetenskap och de ständigt nya pålagorna som skall kontrollera, registrera, bedöma, utvärdera och rapportera till andra myndigheter och till regeringen.

En av våra poänger var just att med tanke på alla de regler och krav som läggs lärosätena avseende likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering så är det närmast komiskt att påtala att vi ägnar oss för mycket åt sådant. För det är ju ur dessa strukturer som uppmärksamheten på hur vi talar om varandra och agerar mot varandra kommer. Vi har ju båda också ledningsuppdrag och vet att kränkningar och diskriminering hanteras i enlighet med myndighetens handläggningsordningar, svensk lag och arbetsmiljöverkets förordningar.

Det utbildningsministern gör är istället att utifrån anekdotisk bevisning använda sin egen plattform för att intervenera i akademins inte liv, i den frihet under ansvar som forskning och utbildning förväntas ha. Om han nu inte är nöjda med alla de hundratals dokument och rapporter som vi lämnar inom området (likabehandling, arbetsmiljö, jämställdhet, diskriminering m m) så kanske han kan börja med att fatta beslut om dem istället.