Alldeles för kort, alldeles för intensiv men en stark signal om det demokratiska samtalets starka ställning trots alla domedagsprofeter.
Almedalsveckan, eller Politikerveckan i Visby, går mot sitt obönhörliga slut. För min del har jag varit på ett par seminarier som satt avtryck i mig, jag har besökt mingel och sociala sammankomster där jag haft bra samtal med enskilda personer och jag har haft några tête-à-tête med personer jag inte träffat förut eller träffar sällan. Det är Almedalen för mig, denna brokiga blandning och öppna atmosfär. Att få möta den franske ambassadören för ett privat och informellt samtal om fransk och svensk politik, att få analysera sanningsbegreppets politiska betydelse tillsammans med Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i en blommande trädgård och att varje dag kunna lyssna på landets centrala politiska ledarskap när de fritt får lägga ut texten från scenen – ja, ingen annanstans är detta möjligt säger jag.
Varje år anordnar också statsvetenskapliga förbundet en s k statsvetardag med politik-seminarier från morgon till kväll, avslutat med ett öppet mingel för alla intresserade. I år var det torsdagen och här fanns analyser av valet 2022, EU-valets konsekvenser, svensk utrikespolitiks förändring och frågan om tillitens utbredning i landet – för att nämna något. Tack vare det fina samarbetet mellan Timbro förlag och Arena Idé kan dagen ges ett varierat innehåll, bra moderatorer och föreläsare/panelister samt lite tilltugg till den alkoholfria cidern vid minglet. Ett bevis på hur olika läger kan samarbete respektfullt till glädje för analys, samtal och argumentation. Tänk om det fanns fler sådana initiativ. Hoppas innerligt att statsvetardagen skall leva vidare och i just denna form med stöd från två sidor i svensk politik.
Den nyligen skapade Tisdagsklubben är också ett sådant gränsöverskridande initiativ. Prenumerera gärna på nyhetsbrevet och gå med i nätverket. Just denna Tisdagsklubb anordnade ett speciellt seminarium kring det hat och de hot som förtroendevalda som arbetar med frågor som uppfattas kontroversiella råkar ut för. Daniel Helldèn (Mp) och Jan Jönsson (L) berättade om erfarenheterna av att t ex stötta idén om dragqueens som läser sagor eller att motarbeta bilismen i storstäderna. Hur anonyma och namngivna kritiker förstör både nattsömn och arbetsmiljö för många fritidspolitiker. Ett seminarium som berörde och samtidigt stärkte min vilja att inte vika undan.
En annan aktör som bidrar till att samtalen blir gränsöverskridande är kyrkorna i form av studieförbunden Bilda, Newman, Tidskriften Signum samt Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och (G) som i Gud som i vanlig ordning har både de vassaste och ”mångfaldigaste” seminarierna och mötesplatserna. Där samsas folk från olika ideologiska och värderingsmässiga läger i paneler och samtal; olika religioner javisst, men dit kommer också personer från olika partier och organisationer som kanske inte är helt kontanta med varandra i det officiella protokollet, men här kan individer mötas och samtala ansikte mot ansikte. Det gör mig så glad att se detta. Är kyrkan som arena en möjlighet att få släppa sina officiella roller, en plats där man likt i historien lämnar vapnen utanför och, i detta fallet, inte firar gudstjänst tillsammans men väl gemensamt kan hedra det demokratiska samtalet? Jag vill tro att det är det jag ser. Och i så fall, alla kyrkliga organisationer – fortsätt med det. Då är Almedalen ovärderlig inte bara för mig utan för hela den svenska demokratin.
VÄNSTRA STRANDEN 