Som den regelbundne läsaren av Vandrarens inlägg vet så är Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Missionskyrkan på väg att prata sig samman inför framtiden. Många förutser en möjlig kyrkogemenskap, även om det fortfarande finns en del problem att lösa. Dopfrågor, kyrkosyn, internationellt samarbete och Svenska Kyrkans roll tillhör de kniviga sakerna. Men ibland är verkligheten formbar, och språket formar defitinivt verkligheten. Vid ett möte med mina metodistiska vänner framfördes att namnet Kyrkounionen kanske skulle fungera som namn och ledstjärna för hur samarbetet skall utvecklas.
Några övriga samfund gick för en del år sedan samman i den s k Evangeliska Frikyrkan. Vän av ordning undrar förstås vad just EFK är fria från… Såvitt jag vet finns det i Sverige bara ”fria” kyrkor och samfund (de ”kyrkor” som består av fria församlingar föredrar detta samlingsnamn). Eftersom den kristna kyrkan är en, och strävar efter enhet, så tycker jag spontant att namnet Svenska Kyrkounionen faktiskt vore en bra benämning.
Namnet Svenska kyrkounionen pekar framåt mot många samarbeten, på olika nivåer, betonar rollen av kyrka (inte samfund) och pekar på att vi är en svensk organsisatorisk del av något globalt. Namn är verkligen mycket mer än bara en etikett, benämningar är makt och styr vårt beteende.
Så, Svenska Kyrkounionen, det blir väl bra?
VÄNSTRA STRANDEN 