Etikett: vetenskap

Förlöjligande av vetenskap på osakliga grunder

För jag vet inte för vilken gång i ordningen har humanistiska forskningsproblem och humanioras betydelse för samhällsutvecklingen förlöjligats. En medelålders krönikör gör sig lustig över beskrivningar av en seminarieserie, en artikel och en kandidatuppsats (här). Begreppen skrivs fram och de är meningen att man skall skratta åt begrepp och beskrivningar som handlar om studier av koloniala perspektiv, mansroller och funktionshinder. I texten sägs mer eller mindre rakt ut att det här är inte forskning till skillnad från cancerforskare och andra ”riktiga” forskare.

Om vi bortser från att det ena är en seminarieserie öppen för studenter och forskare, det andra är en artikel i en tidskrift för samhällsdebatt (alltså ingen peer review-tidskrift) och den tredje är en kandidatuppsats så kan man fråga sig vilka kriterier forskning skall bedömas med. Är titlar som ”Use of CAR-Transduced Natural Killer Cells in CD19-Positive Lymphoid Tumors” (New England Journal of Medicine) eller ”Atrial Fibrillation and Heart Failure With Preserved Ejection Fraction in Patients With Nonalcoholic Fatty Liver Disease” (American Journal of Medicine) lättare att se som vetenskapliga? Eller är det bara det att krönikören tycker det låter mer som vetenskap?

Jag undrar hur de grekiska filosofernas texter och bedömningar skulle ha beskrivits av en dåtida krönikör? Skulle ”Om själen” (Aristoteles) eller Anaximanders påstående att jorden var en fritt svävande kropp fallit honom på läppen?

Forskare och vetenskapare kan vara minst lika auktoritära som andra människor och teoretiska paradigm vara lika sektlika som de vi känner från samhället i allmänhet. Forskare och lärare inom universiteten är i många avseende som folk är mest – bara med specialkunskaper inom ett kunskapsfält, en långvarig träning i analys och argumentation och med en sällsynt god förmåga att utvinna ny kunskap ur vår omgivning med hjälp av ständigt föränderliga teorier. Vetenskaplig sanning är en sanning här och nu, det bästa vi kan komma upp med under de här förutsättningarna.

Att ställa vetenskap mot vetenskap visar bara att man inte förstått vare sig hur kunskap växer och formas eller hur den vetenskapliga världen bedömer och sållar agnar från vetet.

Den som är nyfiken är alltid välkommen att börja studera, ge sig in i seminariediskussionerna eller försöka skriva en doktorsavhandling. Kanske genusvetenskap?

Uppdatering 200211: Jag fick en möjlighet att utveckla min text avseende angreppen på humaniora på Göteborgs-Postens kultursida här.

Har samhällsvetarna missat demokratins kristecken?

Har samhällsvetarna missat att varna för demokratins kris? Och beror det i så fall på att publiceringshetsen och specialiseringen inom vetenskapen främjar introverta forskarkotterier utan intresse av den s a s verkliga verkligheten? Som om svaret är jakande på dessa frågor läser jag kollegan Sten Widmalms debattartikel i Dagens Nyheter i söndags.

En hypotes som skulle kunna testas för att försvaga/förstärka Widmalms tes vore att undersöka om forskningsproblemens formulering blivit mer beroende av vetenskapens principer för kontroll och verifiering av dessa resultat. Den välkända vetenskapsteoretiska distinktionen mellan ”context of discovery” och ”context of justification” skulle kunna vara behjälplig för att utröna om och i vilket avseende Widmalm träffar rätt.

Det Widmalm menar (tror jag) är att ”context of discovery”, ungefär det sammanhang i vilket forskaren formulerar sitt forskningsproblem, blivit mer avhängigt av vetenskapens ”context of justification”, ungefär de principer och den logik som styr verifiering och falsifiering av hypoteser. Widmalm ställer frågan om samhällsvetare har blivit blinda för samhällsutvecklingen och den demokratipraxis som utvecklas och utövas i världen, och istället upptäcker och formulerar sina forskningsproblem så att de redan från början passar de metoder och den data som finns tillgänglig – och som är gynnad i framstående publikationer. Jag menar att detta är en intressant hypotes som absolut vore möjlig att pröva inom flera samhällsvetenskaper.

Personligen tror jag att delar av samhällsvetenskaperna – och därmed delar av Widmalms och min disciplin statsvetenskap/statskunskap – på ett avgörande sätt har påverkats av de incitament och mätinstrument vars syfte var att belägga vetenskapens samhälleliga betydelse och fördela resurser i enlighet med denna. Systemen har dock blivit internt självbelönande på ett sätt som närmast missgynnar den forskare som formulerar sitt forskningsproblem utifrån en konfrontation mellan teori och empiri snarare än i en redan formulerad ram av data och metod.

Jag är dock inte alls lika säker som Widmalm tycks vara på att detta förhållande har förändrats över tid. Min egen gissning är att den här skillnaden i att närma sig forskningsproblem och synen på vad som är relevanta forskningsproblem har funnits under de senaste femtio åren. Däremot har de ekonomiska styrmedlens roll stärkts och vetenskapens betydelse för politikens utveckling ökat (ja det  menar jag faktiskt, jfr t ex klimatpolitiken) vilket har gynnat en viss linje inom vetenskapssamhället ekonomiskt och därmed även maktmässigt.

Jag skulle gärna se mer av vetenskapsteoretiska analyser och studier kring dessa frågor då jag finner den extremt väsentliga – både för samhället och för vetenskapen.

***

Flera samhällsvetare har dock varnat för utvecklingen i de europeiska och västliga demokratierna. Jan-Werner Müllers bok ”Vad är populism?” är ett exempel bland många.

 

 

 

En bref: Vaccindebatt som havererade

För några dagar sedan sände det mediegranskande programmet Medierna ett inslag med anledning av den vaccindebatt som genomfördes i Sveriges Televisions program Debatt den 9 april i år.

Det finns all anledning att lyssna på inslaget i Medierna (länkat ovan) eftersom kritiken berör en central principfråga i det allmänna samtalet. Programmet Debatt jämställde dem som menade att vaccin mot mässling skyddade befolkningen mot en mycket farlig sjukdom med dem som hävdade att vaccinet var farligt för barn och t o m hade dödat barn.

Vetenskap är på intet sätt någon absolut sanning, tvärtom vet vi som sysslar med forskning i olika former att de resultat vi visar alltid är öppna för kritik och ifrågasättanden, att den sanning som vi tror på är just en sanning just nu. Men kritik och ifrågasättanden måste ske på vissa grunder för att vara relevant.

En forskare är i allmänhet ödmjuk i relation till sina resultat och säger ofta ”sannolikt” eller ”såvitt vi vet nu” – vilket kan få journalister och allmänhet att tro att dessa termer signalerar mycket större osäkerhet än de gör. Forskningsresultat måste s a s ligga till sig, när de utstått kritik och prövning under lång tid då tar vi dem till oss och anser dem för sanna. Men det betyder inte att de är mindre sanna under tiden den processen pågår – och inte att de är absolut sanna när vi granskat dem. Och framför allt är den processen av prövning inte en fråga om tyckande eller allmänna uppfattningar. Istället är det argument, belägg, undersökningar m m genomförda enligt vetenskapligt accepterad metod som skall vara grunden för ifrågasättanden. Det är bara så kunskapen kan utvecklas.

I programmet Debatt, och i många andra program av samma typ, byggs en motsättning upp mellan en vetenskaplig sanning (bräcklig) och föreställningar som ligger helt utanför vetenskapens sfär (delad av övertygad anhängare). I Programmet Medierna svarar programledaren för Debatt att man inte kan vikta sidorna eftersom man inte ger ett litet parti färre debattörer än ett stort parti i en politisk debatt. Hon uttrycker därmed exakt det felaktiga perspektiv som medielogiken skapar – att det är förekomsten av åsikter/sanningar/uppfattningar som är relevanta, inte vilken grund de står på. Journalisterna missar i de fallen att en vetenskaplig sanning inte är en opinionsyttring, kritiken mot vetenskapen måste komma inifrån vetenskapen själv (alltså med hjälp av de processerna inte från de personerna).

Visst finns det viktiga frågor att diskutera inom vaccinationsfältet – vår renlighet tenderar att skapa sjukdom, läkemedelsföretag med ekonomiska intressen trycker på för att allt fler skall vaccineras mot allt mer, vaccineringar saknas i fattigare delar av världen medan välmående befolkningar skyddas mot även mycket små risker. Detta är några exempel på värdekonflikter och dilemman  inom vaccinationsfältet, men dem debatterar vi inte. För svårt? Komplext? Okunnighet? Jag vet inte svaret, men det är synd.

***

Läs mer om vetenskapliga processer och relationen till den allmänna debatten i boken ”Varför vetenskap?” (särskilt kapitel sex)  författad av mig själv tillsammans med kollegerna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors.

En brèf: Svensk forskning organiseras på fel sätt

Vår analys visar att tre huvudfaktorer skiljer svensk forskning från de framgångsrika länderna:

1. Universitetens starka beroende av externa finansiärer.

2. En alltmera eftersatt rekrytering med ett oklart karriärsystem för unga forskare.

3. En svag rekrytering av akademiska ledare på olika nivåer.

Svenska universitet är till övervägande del beroende av pengar från externa källor. Den offentliga direktfinansieringen av universitetens forskning ligger på strax under 50 procent, vilket är väsentligt lägre än i de framgångsrika jämförelseländerna (60 procent i Danmark, 70 procent i Nederländerna och 80 procent i Schweiz).

Forskningen i Sverige planeras därför i form av enskilda externfinansierade projekt snarare än kring samlade idéer om kunskapens utveckling och förnyelse.

Så skriver professorerna Mats Benner och Gunnar Öquist i DN idag och kritiserar svenska forskningspolitik.

I samband med att svensk statsvetenskap utvärderades av bl a professor Arild Underdal höll han för tio år sedan ett seminarium vid min institution kring hur god forskning skapas. Han talade om att stimulera originalitet å ena sidan och genombrottskraft å den andra.

För att stimulera originalitet behövs handledare som skapar lekfullhet snarare än påpekar fel, forskare som har tid att sätta sig in i andra diskurser än den egna och en akademisk ledning som ställer riskvilligt kanpital till förfogande (pengar OCH personal). För att stimulera genombrottskraft kravs fokusering (vilket är det vetenskapliga problemet?), en kritisk massa av forskare samt en mycket stor uthållighet. Detta var Underdals recept.

Lägg detta bredvid dagens utmärkta DN Debatt-artikel av Gunnar Öquist och Mats Benner och vi skulle kunna skapa en forskningspolitik präglad av akademiska värden och öppenhet för världens problem. Istället blir externförsörjningen allt större, allt färre tjänster innehåller fri forskningstid, ledarskapet av-akademiseras, budgetstyrningen ökar, fixeringen vid resultatmål likaså, likhet premieras och någon tydlig anställningsväg för en ung forskare ses inte vid horisonten.

Precis som Benner och Öquist skriver kan det anas en annan hållning från statsmakterna. Kanske. Det är som mörkast före gryningen.

Medievinkling leder helt fel om kvinnovåld

Idag granskar P1-programmet Medierna Ekots nyhet i veckan att en tredjedel av personalen på Södersjukhusets akutmottagning skulle anse att det är kvinnans eget fel om hon blir misshandlad. Jag svarar i detta syfte på några frågor i programmet. Kontentan av granskningen är att den tolkning som Ekot gjort – bortsett från att 28 procent aldrig är 1/3-del – inte är någon rimlig tolkning av undersökningen. Den aktuella forskaren har dock själv lyft fram procentsatser från enskilda påståenden på ett sätt som kan ge sken av att de kan användas på det sätt som Ekot gör (dock ej tolkas så som Ekot gör).

Umgänget mellan forskare och medier är inte alltid så enkelt, själv har jag länge önskat att det vore en del av forskarutbildningen för alla doktorander att få en duvning i medielogik och förståelse för journalistiska arbetsmetoder. Det skulle både göra journalistiken bättre och underlätta för att god forskning når allmänheten.

I den vetenskapliga artikel som undersökningen från Södersjukhuset gett upphov till är syftet att undersöka och förklara kvaliteten i vård och omsorg vid partnervåld, nämligen viljan och förmågan att ”screena” (dvs. fråga alla) patienter för partnervåld. Ett av artikelns resultat är att föreställningar av typen ”blame-the-victim” inte har något som helst samband med villigheten och intresset av att fråga och diskutera om kvinnan (eller i förekommande fall mannen) utsatts för våld från partnerns sida. Istället är det kön, utbildningsnivå och profession som tycks vara avgörande. Det resultatet understryker att Ekots vinkling och viljan att lyfta fram enskilda procentnivåer ledde helt fel.

Statsvetenskap som ämne – brist på maktkritik och hot om bristande relevans?

Jag hade nöjet att delta i en paneldebatt den 1 oktober 2010, vid Statsvetenskapliga förbundets årsmötes och förbundets 40-års-jubileum, under rubriken “Statsvetenskap ett ämne I tiden?”. Jag publicerar här en redigerad variant av min inledning i debatten.

För mig utgör ämnet statsvetenskap utforskande av allt det som ligger i skärningspunkten mellan makt och rätt. Den spänningen var vad som lockade mig till statsvetenskapen från journalistiken. Och det är vad som håller mig kvar.

Makten kan utövas på många sätt, vi utsätts för beslut i allt från barnomsorg och hemtjänst till hur vi skall bete oss för att rösta. Men vi utsätts också för makt i form av språk, som beröm eller misstänkliggöranden och exkludering eller inkludering. Det spelar ingen roll hur den utövas, makt är det rätt och slätt. Enligt min uppfattning, som är inspirerad av Michel Foucault, kan ingen av oss undslippa maktutövningen, vare sig som subjekt eller objekt. Makten är alltid materiell.

Rätten är dock – till skillnad mot makten – sällan materiell. Rätten tar sig uttryck i artikulerade krav och organiserat motstånd från individer och grupper i samhället – de kräver sin rätt i kraft och namn av olika läror, filosofier, intressen och förväntningar.

Det är i mötet mellan dessa krav på rättfärdighet och rättvisa å ena sidan och makten å andra sidan som statsvetenskapens undersökningsområde finns, menar jag. Men för mig framstår dagens statsvetenskap som alldeles för okritisk. Vi skall försöka hålla oss kritiska och bibehålla vår integritet såväl mot makten som mot dem som ställer krav. Det finns ingenting som gör oss fria från diskursen, men vi har en plikt att försöka se den, dekonstruera den och göra medborgare på alla plan medvetna om var de befinner sig i på denna arena där kampen utspelar sig.

Det för oss in på statsvetenskapens relevans. Jag delar där Richard Rortys uppfattning att vetenskapen alltid måste motiveras på grundval av förmågan att göra sociala framsteg, I denna mening är jag något så paradoxalt som en klassisk modernist. Statsvetenskapens uppgift är att beskriva, förklara och förstå vårt samhälles utveckling utifrån konflikterna mellan makt och rätt. Det är statsvetenskapens unika arbetsfält och det är den åker vi måste plöja. I denna mening skall statsvetenskapen vara relevant för det samhälle vi är verksamma i – i bred mening.

 Jag menar att svensk statsvetenskap har brustit i sin förmåga att vara kritisk mot makten. Kritiken mot de artikulerade kraven har varit tydligare, t ex har kritiken mot politiska partier varit stark från statsvetenskapen. Jag  tillhör själv dem som burit fram den. Men vi har också osynliggjort många folkliga föreställningar om andra samhällen och alternativ politik och därmed undandragit dem både relevant kritik och intresse. Makten i form av de samhälleliga strukturer och institutioner har vi istället alldeles för godtroget satt i fokus och förhållit oss neutrala till. Insikten om att den som är ”neutral” också godtar status quo har inte trängt in i statsvetenskapens etos.

Ämnet har inte heller på allvar vare sig förstått eller uppmärksammat den maktförskjutning som nätet, sociala medier och virtualiteten i mediesamhället har inneburit. Studiet av den verkliga makten har därför alltför ofta kommit skuggan av studiet av institutioner, regler och beteende.

Jag menar också att vi ofta brustit i samhällsrelevans, men inte i så stor uträckning som vi brustit i maktkritik. Många grenar av statsvetenskapen har tagit sin uppgift att beskriva, förklara och förstå svensk och europeisk politik på allvar. Men jag ser dessvärre en kantring mot minskad relevans. En kantring som uppmuntrats och kanske t o m initierats av statsmakternas kvantifierbara mål för att uppnå vad man tror sig veta vara excellens. Alltfler statsvetenskapliga avhandlingar presenteras på engelska och meriteringssystemet bygger på att yngre forskare skriver artiklar i amerikanska tidskrifter där man analyserar något nytt spännande mått eller en teoretisk implikation av en utsaga från en amerikansk kollega. Gott så – men vart tar rollen som intellektuell debattör, ordningsman och folkupplysare vägen? Den försvinner om vi inte gör den till en viktig del av ämnet, och på sikt kommer också med den ämnets maktbas, relevans och unika kännetecken att försvinna. Ämnet gröper ur sig självt. Vem behöver en statsvetenskap som inte engagerar sig i det egna samhällets politiska frågor?

Jag menar att vår unika uppgift är att beskriva, förklara och förstå konflikten mellan makt och rätt i vårt samhälle, i europeiska samhällen och i det globala samhället. Den uppgiften kräver integritet gentemot såväl makt som folkliga krav, men den kräver också att vi som hederliga intellektuella bidrar till sådana sociala framsteg och en sådan samhällelig utveckling som kan legitimeras inför en global publik.

Övriga deltagar i debatten var prof Lars Calmfors, prof Lauri Karvonen, EU-kommissionär Cecilia Malmström samt prof Bo Rothstein.

Är det verkligen studenterna som är hotet mot den högre utbildningen?

Studenterna kräver individuell lärarbehandling, har sämre förkunskaper och vet inget om arbetslivet. Ja, det är den bild som tonar fram av universitets- och högskolestudenterna i senaste SULF-tidningen. Min första känsla var att javisst, jag känner igen mig. Men sedan började jag fundera.

Att behandla hela högskole- och universitetssektorn som en avseende studenternas förkunskaper tror jag leder till ett genomsnitt som inte säger någonting om någon grupp. Jag kan inte med bestämdhet säga annat än att dagens studenter i statsvetenskap och europakunskap mer sällan ser studierna som heltidsarbete och oftare tycks tro att det faktum att just de har beställt en skidresa skall få läraren att genomföra en separat övning eller examination med just dem. Den förändringen är jag beredd att argumentera för. (Och det sistnämnda leder till att en del lärare tappar lusten för pedagogiska innovationer och gärna återgår till salstentan. Den är enkel och individuell.)

Men min bild är att just de studenter som söker sig till mina ämnen är ungefär lika förberedda (eller oförberedda) som jag själv var. Möjligen kan det finnas en förändring i motiven för att läsa – förr var studenterna intresserade av politik, så är inte alltid fallet numera. Å andra sidan brukar det gå bäst för dem som är det. Det ligger liksom i sakens natur.

Den fara jag ser i tangentens riktning är inte studenter med dåliga förkunskaper – det är en utbildningssektor som inte har nog med resurser för att möta kraven på individualisering i undervisningen, kraven på pedagogisk utveckling och kraven på en Masterexamen som motsvarar en lägre forskarexamen. Och det finns också med i artikeln i SULF-tidningen, kritiken riktas mot att undervisningen inte längre utgår från den forskning och erfarenhet som lärarna har. Istället är det centralt bestämd kursplaner som skall uppfyllas, kontakten mellan forskning och utbildning försvinner i praktiken allt mer.

När rektor för Göteborgs universitet nu också inför incitament som innebär att ANTALET ”internationella” studenter på ett masterprogram automatiskt ger mer pengar då räds jag inte studenter som saknar kunskap om bärande begrepp (det kan jag lära dem, faktiskt) utan jag räds en ledning som tror att bildning, kunskap och mognad är detsamma som antal studenter från andra länder än Sverige (för det är nog inte i Sverige folkbokförda personer med utländsk bakgrund som åsyftas). Om det är något som är nivellerande och kontraproduktivt för svensk utbildning så är det att göra om all högre utbildning i Sverige till en marknad för den som kan betala våra svenska lärare för att på engelska undervisa heterogena grupper på en nivå som passar den med sämst förkunskaper. (Rektors nyhetsbrev)

Hoten mot en kvalificerad utbildning kommer från oss själva och från bristen på resurser. I Sverige har vi genomfört en förlängning av all grundutbildning med 25 procent utan egentligen några extra resurser (Bologna) och nu skall ytterligare en banalisering genomföras genom att i stort sett all avancerad utbildning skall transformeras till engelska med syfte att undervisa studenter från hela världen.  Resurser för pedagogisk utveckling, för koppling mellan forskning och utbildning och för att skapa lärartid för att fördjupa kunskaperna hos studenterna på masternivå ser jag inget av.

Kan allt mätas i pengar?

Jag har ofta undrat hur det kan komma sig att den s k ny-institutionalismen har firat sådana triumfer inom samhällsvetenskapen. Själv tycker jag att den säger banala saker på ett pompöst sätt. Efter att ha läst Gaute Torsviks bok ”Människonatur och samhällsstruktur” har jag fått ökad förståelse för acceptansen av ny-institutionalismen.

Torsvik, som själv är professor i nationalekonomi, målar upp institutionalismen som räddningen av rational choice-modellen. Ny-institutionalismen ger en möjlighet för dem som varit anhängare av en RC-modell att med bibehållande av grundantagandena om rationalitet, nyttomaximering och exogena preferenser öppna dörren för tradition, kultur och normer. Man gör rational choice lite gulligare. (Vilket inte fungerar – snart kan ni läsa här.)

Det står klart för mig efter läsningen av Torsvik att de exogena preferenserna är såväl RC-modellens som ny-institutionalismens problem. Torsvik visar med hjälp av exempel hur problematiskt det blir med modeller som bygger på exogena preferenser: I syfte att minska antalet sena hämtningar på dagis infördes böter. Men då ökade istället antalet sena hämtningar. Förklaringen, enligt Torsvik, är att tiden förut inte hade haft ett pris. Relationen mellan föreståndare och föräldrar var konstruerad på grundval av förtroende, bilder av varandra och förväntningar. Att komma försent blev efter böterföreläggande istället öppet för en rationell kalkyl som  kunde mätas i pengar. Resultat – fler sena hämtningar.

Torsvik är en skicklig ekonomisk teoretiker som nog är anhängare av både exogena preferenser och ny-institutionalism. Mig övertygar Torsvik ändå om att en konstruktivistisk epistemologi (endogena preferenser) har betydligt större förklaringskraft och relevans för att förstå vårt samhälle. Vare sig RC-modellen eller ny-institutionalismen med sina exogena preferenser tycks fungera särskilt bra.

För mig framstår också skillnaden mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap i sin prydno. Atomerna hade inte ändrat sitt beteende även om man belade det med böter…