Etikett: Almedalen

Lars Ohly satte punkt…

Just när de första regndropparna började falla äntrade Lars Ohly talarstolen i Almedalen på lördagsförmiddagen. Men regnskuren blev kort och relativt mild, ungefär som Ohlys tal. Att han kritiserade Lissabonfördraget, alliansregeringens socialpolitik, FRA-frågan och var den ende som på allvar diskuterade internationell politik förvånade nog ingen av de närvarande. Men många vänsterväljare funderar på hur man bör eller kan tolka det faktum att Lars Ohly står utanför leken ”skriva-ett-gemensamt-program” som just nu pågår mellan Sahlin och Wetterstrand.

Lars Ohly vill inte ha med sitt parti på ett gemensamt program inför valet 2010. Bakgrunden är att han menar att väljarnas dom i valet bör ges vikt: Är det vänsterpartiet eller miljöpartiet som är lillebror och hur stor är storebror SAP egentligen efter valet? Vid ett framtidsseminarium i Almedalen i torsdags fortsatte Ohly att lyfta fram klassfrågorna, utbildningsfrågorna och demokratifrågorna som de viktigaste även om tio år. Inte låter det så nytt inte, men å andra sidan lär den som står still på sin plats snart återse dem som gått vilse eftersom de sistnämnda tenderar att gå i cirkel.

Wetterstrand och Sahlin vill visa att de utgör en fast allians inför valet 2010. Miljöpartiets trovärdighet i dessa avseenden är ju inte så stor för socialdemokratiska väljare. Bäst då att sätta nosgrimma på de gröna. Å andra sidan är det många socialdemokratiska väljare som inte litar på de gröna överhuvudtaget. Priset för miljöpartiet lär bli att det snart knorras i de gröna lägren över pragmatismen. Och socialdemokratin vill inte förknippas med vänsterpartiets ekonomiska politik. Om det är något som Mona Sahlin inte har råd med så är det att förknippas med ekonomiska frivoliteter. Toblerone-affären är just nu glömd, men den kan dyka upp kvickt igen. Bättre då att gå mot mitten och visa på ekonomiskt förnuft.

En parlamentarisk vänster till vänster om socialdemokratin/de gröna kan spärra ut missnöje, motverka minskat valdeltagande och mobilisering från mer extrema rörelser. Å andra sidan kan denna vänsterflygel bli tillräckligt stor för att få socialdemokratins allians med de gröna att framstå som en hämsko på regeringsfähigeten. Vad gör socialdemokratin med regeringsmakten om SAP får 33 procent, miljöpartiet 5 procent och vänsterpartiet 12 procent? Eller vad händer om de gröna inte kommer in i Riksdagen?

Att binda sig tidigt har sitt pris. Ohly har sagt att det är socialdemokraterna, som det största partiet, som måste ta initiativet till samarbete. Frågan är hur högt priset blir för en invit från Mona Sahlin, och vem som får betala till slut.

Margot Wallströms alla självmål

På dagens SIEPS-anordnade seminarium om Lissabonfödraget levererade Margot Wallström det ena självmålet efter det andra. Låt vara att jag definitivt tillhör de starkt EU-kritiska, men även de som gillar EU:s nuvarande utveckling borde vara missnöjda med Margots insatser.

Wallström hävdade att irländarna som röstade nej till EU:s Lissabonfördrag inte förstått frågan och att frågan i vilket fall inte lämpade sig inte för en folkomröstning, men inte nog med det; När EU sysslar med ”rätt saker som migration, klimat och energi” ja då tycker européerna om EU och om Lissabonfördraget menade Margot Wallström! Hon borde skilja mellan form och innehåll. Så länge EU:s politik på dessa områden leder till hårdare regler för flyktingar och invandrare, mer utsläpp och nedsmutsning samt ökad användning av kol och kärnkraft så tänker i alla fall jag motarbeta att EU överhuvudtaget skall syssla med dessa saker.  Fortfarande, nu snart femton år efter medlemskapet tjatar EU-glada socialdemokrater om EU som om det vore en sällskapsklubb där vi alla tyckte samma sak.

Tack och lov har vi en Europaminister som skolats i den tuffa göteborgska statsvetarmiljön – hon konstaterade att EU blir inte relevant bland vanliga väljare förrän frågorna är laddade med politiska konflikter. Vilket de faktiskt är också, om bara alla EU-glada sossar kunde inse det. Tack Cecilia!

Margot ångade oförtrutet vidare och påpekade att EU skulle använda ”internet” mycket mer än nu. Hennes sätt att säga ordet visade att hon inte har en susning om hur nätet eller den virtuella världen fungerar. Nästa påpekande var att det är tråkigt att det inte är fler ”EU-seminarier” och motsvarande debatter i Almedalen. ”EU är ju en del av vår vardag” menade hon och hävdade att EU inte är ett särskilt område utan en del av politiken som helhet. Just det. Och därför skall vi inte heller ha några särskilda ”EU-seminarier”. Dagens seminarium handlade om Lissabonfördraget och det var helt rätt. Mängder av seminarier som behandlat arbetsmarknad eller hälsofrågor har naturligtvis berört EU eftersom EU är del av den politiska verkligheten. Sverige är en del av EU och därmed är EU en del av svensk politi, därför inga särskilda ”EU-seminarier” – var det inte just så du ville ha det Margot?

Befriande var dock att lyssna på juristen Carl Fredrik Bergström som påpekade att Lissabonfödraget inte alls var nödvändigt för EU. Många ting i fördraget kan införas pö om pö och andra saker är inte så viktiga som EU-eliten vill få oss att tro. Han tyckte att Margots framförda uppfattning att Lissabonfördraget inte lämpade sig för en folkomröstning borde föranleda EU att inrätta sig efter de demokratiska spelregler som finns i medlemsländerna. I så fall är det dags för EU att lägga fram sina förändringsförslag i en form som lämpar sig för folkomröstningar, inte klaga på medlemsländernas konstitutionella ordningar.