Miljöpartiet i Almedalen – men inte så mycket miljö

Miljöpartiets nya språkrör premiärtalade i Almedalen ikväll och valde att lägga all kraft på en ny skol- och utbildningspolitik. Det blir en tuff utmaning för Jan Björklund och folkpartiet när miljöpartiet kastar handsken. Vem är det som verkligen tar sig an informations- och kunskapssamhället på allvar?

Inte nog med att man är på framkant rörande integritetsfrågorna på nätet och bejakandet av kunskapens roll inom miljö- och energipolitiken, nu tar man tag i utbildningssektorn på ett nytt sätt. Utbildning är en investering och samhällsutvecklingen och människors personliga utveckling kräver tillgång till jämlika och individuella insatser på gymnasienivån. Kostnaderna för att låta bli är enorma menar Mp. Miljöpartiet har värnat frågor om utbildning och skola länge, men aldrig tror jag att området fått en så omfattande och profilerad offentlig behandling från Mp:s sida som med de nya språkrören.

Gustav Fridolin är trots premiären i Almedalen närmast rutinerad när det gäller att tala, han har en pedagogisk förmåga och en ledig auktoritet som gör att publiken lyssnar uppmärksamt och applåderar både på rätt ställe och dessemellan. Fridolin upprepar sin tes ur olika vinklar, fyller på med personliga erfarenheter och gestaltar sitt budskap genom konkreta bilder. Åsa Romson är uppenbart nervös (eller verkar vara det) och snubblar på orden, läser innantill och talar alltför abstrakt och tekniskt för att applåderna riktigt skall komma. Hon vill för mycket och staplar orden på varandra.

Om jag inte är felinformerad har Miljöpartiet haft inflytande på svensk utbildningspolitik förr – enligt uppgift lär det vara Mp:s förtjänst/fel att svensk högskola nu har såväl en magister- som en masterexamen. Alla möjligheter öppna även där?

Miljöpartiet är helt klart på offensiven, dock inom helt andra områden är miljöpolitiken. Ett samarbete med alliansregeringen tycks helt plötsligt betydligt mer krävande – för regeringen. Men kanske blir det ändå nödvändigt?

Läs också språkrörens DN debatt idag – om just utbildningspolitiken.

Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.

Kristdemokraternas Rotarypopulism

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund varnade i sitt Almedalstal för vänstersvängar. Med en skämtsam parallell till NTF:s hemsida där vänstersväng anges som trafikens farligaste handling ville han få oss som lyssnade att skrämmas av den rödgröna koalitionen inför valet 2010. 

Själv blev jag dock mest skrämd av Göran Hägglund själv. Han kryddade sitt tal med våldsamma utfall mot kultursidesvänstern, mot genusdiskursen och varnade för otryggheten i samhället. Han hånade dem som med ”performance-vrål” inom vänstern dekonstruerar könet, jaget och kategorier. Han påstod att barn på förskolor bara får leka ”könsneutrala lekar” och att teaterns folk säger att ”vanligt folk” inte få leva som de vill. Allt detta är vänsterns fel enligt Göran Hägglund. När han avslutar sitt tal med att han vill leva i ett Sverige där man är hederlig, det inte finns några åsiktskontrollanter, men poliser på gatorna och dottern går säker på natten så undrar jag vilket partis möte jag deltar i.

Jag har följt och studerat kristdemokraterna som parti sedan början på 1990-talet. Jag har i min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998) ingående diskuterat partiets delikata problem, både på nationell och europeisk nivå, med att kryssa mellan politik och religion.  Göran Hägglund och kristdemokraterna har nu nått vägs ände i sin högersväng. Liksom miljöpartiet hade de svårt att nå framgång utan att positionera sig på vänster-höger-skalan. Sedan flera år har partiets ideologi varit på väg högerut mot värde- och kulturkonservatismen. Och nu tycks man vara framme. Skall vi kalla det Rotarypopulism?

Talet kan läsas här.

Mer om Kd:s väljare hittar du på kollegan Henrik Oscarssons blogg.

Svärmen som politik – om Piratpartiet och om Huffington Post

Efter två dagars seminarier i Almedalen med fokus på sociala medier, informationspolitik och Piratpartiet kan jag inte undkomma insikten om att begreppet ”svärm” definitivt gjort sitt inträde i politiken. En kollega arbetar med begreppet inom den politiska teoribildningen, men här i Almedalen är begreppet extremt konkret (inte bara på de överfyllda gatorna…). 

Under gårdagen diskuterade Katharine Zaleski (Huffíngton Post) objektivitetsfrågorna i termer av att ”vi har 3000 bloggare, räcker inte det?” och idag påpekade Rick Falkvinge att Piratpartiet är bloggosfärens största parti (utan jämförelse störst). Båda resonemangen bygger på svärmen, och på svärmens intelligens.  Begreppet har kommit att användas i överförd bemärkelse i samhällsfrågor sedan några år, men från början handlade det snarast om hur man med hjälp av filöverföringsprotokollet BitTorrent kan ladda ned (och upp) stora filer via tekniska nätverk där filerna delas sönder i mindre bitar för att sedan sättas ihop igen när de nått målet. I samhällsdebatten handlar det snarast om hur individer med hjälp av internet kan påverka och förskjuta opinioner, beslut och utfall i olika frågor genom att någon/något koordinerar ett från början individuellt agerande till en kollektiv rörelse.

Den mobilisering som Piratpartiet lyckades genomföra inför EU-valet hade likheter just med svärmen. PP var i någon mening det ”protokoll” som aggregerade och fördelade de inviduella aktiviteterna – både på nätet och på gatorna – och kunde därmed också kanalisera svärmen in i det politiska systemet. På samma sätt talade Katharine Zaleski om hur Huffington Post koordinerade enskildas initiativ på ett sådant sätt att de utgjorde kollektiva rörelser i kraft att rucka på vanligtvis resursstarka aktörer. Hon tog ett exempel där Huffington Post hade gjort en karta över alla de GM-företag som skulle läggas ned i USA. Företaget ville inte ge någon sådan information. Men genom att samla lokala aktörers kännedom om sin egen stad och dess GM-företag kunde man skapa en karta där den massiva nedläggningen tog kropp och som sedan publicerades (och förändrades) via Huffington Post.

Det är således tydligt att medlarna/mäklarna/brokers i sammanhanget är viktiga spelare. Utan en Huffington Post eller ett Piratparti kan svärmen inte lockas fram. Är Piratpartiet därmed inte bara ett politiskt parti i vanlig mening utan ett slags fildelningsprotokoll i överförd mening? Och vem kommer att ha råd/resurser att starta och driva aktörer som Huffington Post?

Statsvetaren Anthony Downs betoning av att s k political brokers – alltså de med informationsövertaget – är avgörande för varje politiskt parti som vill nå regeringsmakten (eller som i PP:s fall inflytande över den) gäller än. Och det publicerade han 1957.

Lars Ohly satte punkt…

Just när de första regndropparna började falla äntrade Lars Ohly talarstolen i Almedalen på lördagsförmiddagen. Men regnskuren blev kort och relativt mild, ungefär som Ohlys tal. Att han kritiserade Lissabonfördraget, alliansregeringens socialpolitik, FRA-frågan och var den ende som på allvar diskuterade internationell politik förvånade nog ingen av de närvarande. Men många vänsterväljare funderar på hur man bör eller kan tolka det faktum att Lars Ohly står utanför leken ”skriva-ett-gemensamt-program” som just nu pågår mellan Sahlin och Wetterstrand.

Lars Ohly vill inte ha med sitt parti på ett gemensamt program inför valet 2010. Bakgrunden är att han menar att väljarnas dom i valet bör ges vikt: Är det vänsterpartiet eller miljöpartiet som är lillebror och hur stor är storebror SAP egentligen efter valet? Vid ett framtidsseminarium i Almedalen i torsdags fortsatte Ohly att lyfta fram klassfrågorna, utbildningsfrågorna och demokratifrågorna som de viktigaste även om tio år. Inte låter det så nytt inte, men å andra sidan lär den som står still på sin plats snart återse dem som gått vilse eftersom de sistnämnda tenderar att gå i cirkel.

Wetterstrand och Sahlin vill visa att de utgör en fast allians inför valet 2010. Miljöpartiets trovärdighet i dessa avseenden är ju inte så stor för socialdemokratiska väljare. Bäst då att sätta nosgrimma på de gröna. Å andra sidan är det många socialdemokratiska väljare som inte litar på de gröna överhuvudtaget. Priset för miljöpartiet lär bli att det snart knorras i de gröna lägren över pragmatismen. Och socialdemokratin vill inte förknippas med vänsterpartiets ekonomiska politik. Om det är något som Mona Sahlin inte har råd med så är det att förknippas med ekonomiska frivoliteter. Toblerone-affären är just nu glömd, men den kan dyka upp kvickt igen. Bättre då att gå mot mitten och visa på ekonomiskt förnuft.

En parlamentarisk vänster till vänster om socialdemokratin/de gröna kan spärra ut missnöje, motverka minskat valdeltagande och mobilisering från mer extrema rörelser. Å andra sidan kan denna vänsterflygel bli tillräckligt stor för att få socialdemokratins allians med de gröna att framstå som en hämsko på regeringsfähigeten. Vad gör socialdemokratin med regeringsmakten om SAP får 33 procent, miljöpartiet 5 procent och vänsterpartiet 12 procent? Eller vad händer om de gröna inte kommer in i Riksdagen?

Att binda sig tidigt har sitt pris. Ohly har sagt att det är socialdemokraterna, som det största partiet, som måste ta initiativet till samarbete. Frågan är hur högt priset blir för en invit från Mona Sahlin, och vem som får betala till slut.

Margot Wallströms alla självmål

På dagens SIEPS-anordnade seminarium om Lissabonfödraget levererade Margot Wallström det ena självmålet efter det andra. Låt vara att jag definitivt tillhör de starkt EU-kritiska, men även de som gillar EU:s nuvarande utveckling borde vara missnöjda med Margots insatser.

Wallström hävdade att irländarna som röstade nej till EU:s Lissabonfördrag inte förstått frågan och att frågan i vilket fall inte lämpade sig inte för en folkomröstning, men inte nog med det; När EU sysslar med ”rätt saker som migration, klimat och energi” ja då tycker européerna om EU och om Lissabonfördraget menade Margot Wallström! Hon borde skilja mellan form och innehåll. Så länge EU:s politik på dessa områden leder till hårdare regler för flyktingar och invandrare, mer utsläpp och nedsmutsning samt ökad användning av kol och kärnkraft så tänker i alla fall jag motarbeta att EU överhuvudtaget skall syssla med dessa saker.  Fortfarande, nu snart femton år efter medlemskapet tjatar EU-glada socialdemokrater om EU som om det vore en sällskapsklubb där vi alla tyckte samma sak.

Tack och lov har vi en Europaminister som skolats i den tuffa göteborgska statsvetarmiljön – hon konstaterade att EU blir inte relevant bland vanliga väljare förrän frågorna är laddade med politiska konflikter. Vilket de faktiskt är också, om bara alla EU-glada sossar kunde inse det. Tack Cecilia!

Margot ångade oförtrutet vidare och påpekade att EU skulle använda ”internet” mycket mer än nu. Hennes sätt att säga ordet visade att hon inte har en susning om hur nätet eller den virtuella världen fungerar. Nästa påpekande var att det är tråkigt att det inte är fler ”EU-seminarier” och motsvarande debatter i Almedalen. ”EU är ju en del av vår vardag” menade hon och hävdade att EU inte är ett särskilt område utan en del av politiken som helhet. Just det. Och därför skall vi inte heller ha några särskilda ”EU-seminarier”. Dagens seminarium handlade om Lissabonfördraget och det var helt rätt. Mängder av seminarier som behandlat arbetsmarknad eller hälsofrågor har naturligtvis berört EU eftersom EU är del av den politiska verkligheten. Sverige är en del av EU och därmed är EU en del av svensk politi, därför inga särskilda ”EU-seminarier” – var det inte just så du ville ha det Margot?

Befriande var dock att lyssna på juristen Carl Fredrik Bergström som påpekade att Lissabonfödraget inte alls var nödvändigt för EU. Många ting i fördraget kan införas pö om pö och andra saker är inte så viktiga som EU-eliten vill få oss att tro. Han tyckte att Margots framförda uppfattning att Lissabonfördraget inte lämpade sig för en folkomröstning borde föranleda EU att inrätta sig efter de demokratiska spelregler som finns i medlemsländerna. I så fall är det dags för EU att lägga fram sina förändringsförslag i en form som lämpar sig för folkomröstningar, inte klaga på medlemsländernas konstitutionella ordningar.