Etikett: Folkrätt

Trump och Grönland: Ge inte vika för en gangster

President Donald J. Trump, ledare för NATOS största militära nationella kontingent, har krävt att få äga Grönland, ett territorium som är en del av NATO-allierade kungariket Danmark men har ett långtgående självstyre. Trump har vidhållit att han ”måste” ha Grönland och inga förhandlingslösningar har bitit. Topplocket verkar nu ha gått på Trump när hans NATO-allierade genomför en gemensam NATO-övning för att stärka säkerheten i Arktis. De medverkande NATO-allierade skall straffas med tullar på alla varor som exporteras till USA.

I skrivande stund har både Emmanuel Macron och Keir Starmer kallat Trumps hot om höjda tullar mot vissa europeiska länder för totalt oacceptabelt och malplacerat. Regeringsföreträdare i Tyskland – som inte är direkt berörda – meddelar att de förutsätter ett gemensamt europeiskt svar. Europeiska rådet och kommissionen har meddelat att den territoriella integriteten för medlemsländerna är okränkbar och att man är bestämd i att samordnat försvara den nationella suveräniteten. (Le Monde 17 jan 2026)

Det lite komiska (eller kanske inte) i sammanhanget är ju att orsaken till Trumps hot är en NATO-övning för att stärka säkerheten på Grönland. Var det inte just säkerheten Trump använde som argument för att vilja äga Grönland? Jo, men hans argument om att det bara finns hundslädar som försvar är inte bara föraktfullt mot både Grönland och Danmark, det är också falskt. Det spelar ingen roll hur stark säkerheten är på Grönland eftersom Trump inte anser att någon annan eller något internationellt samarbete skapar den säkerhet han syftar på. Säkerhet för Trump är detsamma som äga, kontrollera, styra och dominera. Vi andra kallar det auktoritärt styre, diktatur eller varför inte socialt dominansbeteende.

Trump spelar inte efter reglerna och han accepterar inte domaren. För honom finns det bara ett politiskt mål och det är att göra USA stort och mäktigt (igen). Som Martin Liby Troein skriver klokt i DN så finns det ingen poäng med att försöka förstå Trump enligt någon form av diplomatisk logik. Trump är en gangster, en flåbuse på ren svenska, och han agerar som en sådan. Han är just nu starkast på den här gatan och då får alla andra finna sig i det. I alla fall enligt honom själv. Det är just för att motverka sådana här maktfullkomliga despoter vi har folkrätten, den internationella regelstyrda ordningen. Och nu är inte läge att diskutera förändringar i densamma, istället är det nu vi skall hålla fast i den. Hårt, uthålligt och intensivt.

Förra gången Sverige hade en allvarlig diplomatisk kris med USA var efter Olof Palmes tal 1972. Palme likställde de amerikanska bombningarna av Hanoi julen 1972 med andra illdåd i historien som Babi Jar, Treblinka och Guernica. Konsekvensen blev att den tillträdande svenske ambassadören Yngve Möller inte var välkommen till Washington. Men också att den amerikanske ambassadören inte återvände till Stockholm efter julhelgen hemmavid. Alla diplomatiska kontakter fick ske på lägre nivå, och som den mångårige diplomaten Jan Eliasson skriver så blev det ett okonventionellt diplomatiskt arbete med luncher på stan och kontakter med kongressmän, senatorer och universitet. Inte förrän på våren 1974 normaliserades förbindelserna. Men en lärdom var att inte vika ner sig. Sverige höll fast vid sin skarpa kritik av USAs agerande i Vietnam, och den linjen upprätthölls av andremannen i Washington, Leif Leifland, som fick axla rollen som chargé d’affaires i Washington. Efter krigets slut gav den amerikanska administrationen Sverige rätt, kritiken var legitim.

På samma sätt måste Sverige, och EU, nu hålla fast vid de principer som finns uttryckta i folkrätten, hålla fast vid den nationella suveräniteten och den territoriella integriteten utan att vika en tum. Trump är ingen förhandlare eller affärsman, han är en gangster. Hur bemöter man en sådan? Man samlar ihop ett större gäng, ställer sig i vägen och vägrar ge vika när Trump skriker och viftar med armarna. Man säger – vi är redo att prata när du lugnat ner dig. Det kräver självdisciplin, beslutsamhet och strategisk förmåga av de europeiska staterna. Låt oss hoppas att den kraften finns i EU (och det europeiska NATO) och att Sverige kan vara en medspelare och inte en passiv publik på läktaren.

***

PS Det har funnits andra presidenter i USA – nedan en bild från Roosevelt Island i New York med en skulptur av Franklin D Roosevelt.

Omedelbar vapenvila i Gaza är en moralisk nödvändighet

Radioprogrammet ”Konflikt” som sändes lördagen den 8 juni innehöll en intervju med Israels Sverige-ambassadör Ziv Nevo Kulman. Intervjun, som genomfördes av programledaren Fernando Arias, var en av de bästa jag hört, inte bara med ambassadören utan som ansvarsutkrävande intervju. Med allvar och respekt ställde Arias moraliska frågor till Kulman; envist men utan övertoner, höjda röster eller antagonism. Samtalet blev klargörande, rakt och frispråkigt. Palestinakonfliktens själva nerver ligger blottade i det samtalet. (Finns en längre version av intervjun längre ned på programmets sida.)

Hamas angrepp på Israel den 7 oktober 2023 var både bestialisk och stred mot alla former av internationell rätt. Tagandet av gisslan var en grym gest i syfte att skada och såra men också instrumentalisera människoliv till varor i en byteshandel. Israels rätt till självförsvar är en självklarhet och har stöd i folkrätten. Israels existens inom säkra gränser är central för att en lösning alls skall kunna nås, en lösning som måste inbegripa båda parter i konflikten och som därmed också bör utgöras av en tvåstatslösning i enlighet med FN:s resolution 242 från 1967. Resolutionen innebär således att ockupationspolitiken skall avvecklas. Dessutom är det enligt folkrätten förbjudet för en ockupationsmakt att överföra delar av sin befolkning till de ockuperade områdena. Israel måste därför avveckla de bosättningar man upprättat på Västbanken. Den israeliska ordningsmakten måste också aktivt ingripa mot de delar av den israeliska bosättarrörelsen som trakasserar bofasta palestinier som är i sin fulla rätt att bo och odla marken på Västbanken.

Men, när detta är sagt, dödandet i Gaza måste upphöra nu. Gisslan måste släppas nu. Det spelar ingen roll vems fel eller vem som började just nu, dödandet måste upphöra. Med omedelbar verkan. De angrepp som begås i namn av försvaret av Israel är inte proportionerliga och de drabbar en oskyldig civilbefolkning. Närmare 40 000 människor har dött i Gaza och dagligen kan vi följa utvecklingen via internationella medier. Ingen normalt funtad människa kan förbli oberörd av bilderna på alla döda barn och på städer i ruiner. Inte heller inför den oförsvarliga fördröjning av humanitär hjälp som Israel skapar.

För mig, som alltid kallat mig Israelvän, är den nuvarande situationen dock inte en fråga om politik utan om moral. I intervjun med Israels ambassadör ställs han flera gången inför frågan om hur någon moraliskt kan legitimera dödandet av barn för att försvara sig mot Hamas. Svaren visar att detta inte är en lätt fråga för Kulman, ingenting han (som Netanyahu antagligen gjort) viftar bort lättvindigt. Men samtalet rör sig mot den smärtpunkt som är hur många oskyldigas död som kan rättfärdigas med att den skyldige dör. (OBS jag är en absolut motståndare till alla former av dödsstraff.) Att oskyldiga dör i krig är ett faktum eftersom skuld inte är ett relevant begrepp i krig. Att civila dör eller drabbas är tyvärr också ett faktum, se bara på bombningarna i Normandie i juni 1944 eller de allierades bombningar över ett i praktiken redan besegrat Tyskland. Krig är vedervärdigt i alla dess former och gestalter.

I Gaza rör vi oss emellertid i en annan terräng. Hamas är en terrororganisation medan Israel är en demokratisk stat. Av en demokratisk stat förväntar jag mig något helt annat än av en terrororganisation. Att Hamas inte tvekar inför att låta civila palestinier dö för att skydda de egna är inte ett argument för att en demokratisk stat nonchalerar att hundratals civila dödas när syftet är att förgöra de egna motståndarna. En demokratisk stat kan inte upprätthålla sin moraliska legitimitet om man med öppna ögon offrar civila, vapenlösa människor i sin jakt på terrorister. Att åklagare Karim Khan vid ICC (International Criminal Court) nu har önskat en arresteringsorder även för israeliska ledare för krigsbrott och brott mot mänskligheten är ett uttryck för att det finns en folkrättslig gräns även för självförsvaret. Precis som det finns för nödvärn i den svenska lagstiftningen. (Mer om detta här.)

I nuläget är frågan folkrättsligt i en process, Israel är under internationell press och Hamas har på intet sätt ökat sina sympatier i omvärlden. Men Israel är en demokrati, som landets ledare och försvarare så ofta själva påpekar, och just därför måste den nuvarande krigföringen få ett omedelbart slut. Ett omedelbart eld upphör krävs – med efterföljande vapenvila – under vilka förhandlingarna kan genomföras är en moralisk nödvändighet. Samtidigt som humanitär hjälp transporteras och fördelas i Gaza. Fråga ett i en sådan förhandlingsrunda är att gisslan måste släppas, fråga två är hur återuppbyggnaden av Gaza skall genomföras och finansieras och fråga tre är hur befolkningen i Gaza skall kunna få en legitim övergångsregering inför gemensamma val i en palestinsk stat.

Ett avgörande problem för Netanyahu och hans regering är att det moraliska imperativet inte är maktpolitiskt gångbart. Premiärministern sitter, just tack vare demokratin, i en personlig rävsax där ett eld upphör i Gaza skulle riskera hans regeringsinnehav och hans parlamentariska stöd från extremhögern (som också stödjer bosättarrörelsen) samtidigt som korruptionsrättegångar väntar på honom efter att han lämnar premiärministerposten. Moralen får ge vika för personliga maktambitioner. Men oppositionen mot Netanyahu är högljudd, många demonstranter menar att han nonchalerat gisslan till förmån för insatserna mot Hamas och andra röster menar att hans regerings politik långsiktigt och medvetet underminerar den tvåstatslösning FN och de flesta andra aktörer vill se.

Jag minns fortfarande den höstkväll 1995 när beskedet om att Yitzhak Rabin skjutits, och senare avled, av en israelisk högerextremist i Tel Aviv. Vi var hos mina svärföräldrar och jag stod i deras kök när jag lyssnade på radions nyheter. Både maken och jag kände den kalla vinden som svepte in i novemberkvällen. Rabin, den militära hjälten från de tidigare krigen, hade kunnat ingå fredsavtal med både palestinier och Jordanien. Ingen kunde anklaga honom för feghet. Men att Benjamin Netanyahu var en av dem som i de mest oförsonliga ordalag kritiserade Rabin för hans delaktighet i Oslo-avtalet 1993, ett avtal som skulle ge palestinierna kontroll över Västbanken och Gaza, är en slags ödets ironi. Vad har Netanyahu haft att erbjuda Israel istället för det avtal han avfärdade?