Etikett: Francois Hollande

Hollandes utmaning är också en möjlighet för Europa

I skämtteckningar i fransk press visas just nu en Hollande upp som skall konfrontera Merkel, gå balansgång i Europa och som undrar hur lång hans nådatid är – och om den går att förlänga när den gått ut…

Alla vet att Frankrikes nye president står inför riktigt stora utmaningar, och att parlamentsvalen den 10 och 17 juni blir viktiga för att definiera hans mandat och hans handlingsmöjligheter. Regeringsbildningen blir central, och redan har Martine Aubry (PS) nämnts som önskad premiärminister. De Gröna kan tänka sig att ingå i en regering och det är det nog fler som kan, t ex Front de Gauche och Jean-Luc Mélenchon. Styrkeförhållandena efter parlamentsvalen är inte givna.

Francois Hollande fick en majoritet med sig bland arbetare och tjänstemän och Sarkozy bland dem över 65 år och bland pensionärer. Och Hollandes väljare tycks ha röstat mot den ekonomiska ojämlikheten och arbetslösheten medan Sarkozys väljare snarare bekymrat sig om statsskulden och den europeiska krisens lösning. Marine le Pens väljare var å sin sida i huvudsak intresserade av invandring och brottslighet. Vi ser därmed tydliga politiska agendor och att väljarna gett tyngd åt en agenda snarare än åt en annan. Det är alltså inte så att väljarna längtar efter ett annat ansikte eller en annan ledarstil (även om sådana saker kan irritera väljarna) utan istället ett val av politiskt projekt.

Jag tror att det europeiska ledarskapet med Angela Merkel (vars parti har förlorat fem delstatsval på raken) tänker fel om man tror att europeiska väljare bara skall fås att förstå vilken politisk väg som är den rätta. Många ekonomer är lika kritiska till de massiva åtstramningar som Europa ordinerats som väljarna är, och jag kan tro att en och annan av regeringsföreträdarna i EU-länderna i smyg bekänner sig till helt andra recept än Merkozys. Väljarna, ekonomerna och en del länders ledare vill ha en annan politik – och inte bara de som drabbas av åtstramningarna. Valet av Francois Hollande till president i Frankrike kan bli en biljett till ett annat tankesätt där tillväxt, offentlig konsumtion och investeringar i infrastruktur, forskning och utbildning ses som en bättre väg ur krisen än den stränga åtstramning som nu genomförs. Hollande kan bli ett svepskäl för att byta fot, en möjlighet att förändra betoningen, förebärande att man nu måste ta hänsyn till den näst största ekonomin i Europa. Om man vill rädda ansiktet på det sättet så är det OK för mig, det viktiga är att politiken får en annan inriktning än den som nu tycks leda ut i öknen.

För den europeiska demokratins skull, för trovärdigheten i folkviljans förverkligande och för bevarandet av sammanhållningen i de europeiska samhällena tror jag det vore bra om den pragmatiske Hollande fick sätta en ny ton i debatten – annars är risken att det blir helt andra partier som mobiliserar besvikna och vanmäktiga väljare.

Inför sista omgången av det franska presidentvalet

Ikväll meddelade mittenpolitikern Francois Bayrou att han personligen kommer att rösta på Francois Hollande i den avgörande omgången i franska presidentvalet på söndag. Tidigare har både Eva Joly och Jean-Luc Mélenchon direkt uppmanat till att stödja Hollande. Medan Marine le Pen sagt att hon röstar blankt. I TV-inslag har flera av FN:s aktiva sagt att de gör likadant, men några har också sagt sig rösta på Hollande, för att få en ”förändring”. Kort sagt, det ser illa ut för sittande presidenten Nicolas Sarkozy.

Sarkozys popularitetskurva har verkligen beskrivit ett av de djupaste fallen i fransk politisk historia, men han har inte bara fått politiskt kritik. Många har varit missnöjda med hans sätt att vara president, ibland har han kallats ”President Bling-bling” syftandes på Sarkozys förkärlek för glamour, lyx och kändisskap.  Francois Hollande har satt en ära i att framställa sig som den ”normala” presidenten, den som liknar Chirac, Pompidou eller för den delen Mitterrand. Å andra sidan kallades Francois Mitterrand för ”Sfinxen” av sin samtid och kritiserades för att han började bete sig som en kunglighet när han blev president. Även om folket upprörts lite grand av Sarkozys äktenskapliga affärer (han skilde sig, gifte om sig för tredje gången och blev pappa igen under presidentperioden) så kan man ju fundera på om Francois Mitterrands dubbla bokföring med en kvinna som i praktiken var en andra hustru, och gemensamt barn, var en mer rimlig lösning. Franska presidenter har en väldigt speciell roll och förväntningarna på deras upphöjdhet liknar snarast synen på ett kungahus.

I slutdebatten i går kväll var det en verklig slugger-Sarkozy som försvarade sitt ämbete och sin praktik med alla till buds stående medel. Han kallade Hollande lögnare, raljerade med hans bristande erfarenhet, såg till att få sista ordet och blev då och då extremt irriterad. Han bombarderade tittarna och Hollande med siffror kring budget, ekonomi och arbetsmarknad i syfte att via på sin egen  kunnighet och Hollandes bristande förmåga att ta ansvar för landet. Men Hollande svarade upp genom att återkomma till att det som skett de senaste tio åren faktiskt var Sarkozys ansvar, han hade ju faktiskt suttit i regering och varit president under den perioden. Hollande försökte kommunicera värderingar och principer medan Sarkozy försökte briljera med kunskaper, prognoser och statistik.

Den tre timmar långa debatten visade på två temperament, som avsett, men blottade också värderingsskillnader. Intressant från svensk utsiktspunkt är Hollandes betoning av tillväxt och att det är ett motiv för att vilja omförhandla den nya Europakten. Den anses betona åtstramning alltför mycket, och här har Hollande många ekonomer med sig. Sarkozy å sin sida lyfte fram de ekonomiska katastroferna i Grekland, Spanien och Portugal, en situation som är en konsekvens av socialistisk expansionspolitik menar han. När Hollande påpekar att Italien under Berlusconi knappast kan sägas vara en socialistisk experimentstat blev Sarkozy irriterad och påpekade att Berlusconi är Berlusconi…

Det mesta talar för en storseger för Francois Hollande på söndag. Men det är bara början. I juni kommer parlamentsvalen: Hur går det där för Marine le Pen, för första gången kanske Front National kommer in i Nationalförsamlingen av egen kraft i ett majoritetsvalsystem? Får Francois Hollande en massiv och sammanhållen majoritet som stöd för de förändringar han vill genomföra? Skall Front de Gauche göra ett större genombrott där och därmed tynga regeringspolitiken åt vänster? Och hur blir det med de gröna i parlamentsvalen? Många frågor återstår innan Francois Hollande (eventuellt) kan ta itu med sin ”förändring”.

Följ valkampanjen och resultaten via Le Monde, Libération och France2. Och läs gärna Lindbom på franska.

Den avgörande politiska kampen inför franska valet sker till vänster

Idag skriver jag i Expressen och rekapitulerar läget i den franska valkampanjen inför presidentvalets första omgång den 22 april. Grundläggande för Sarkozyåren har varit en stark två-parti-modell (alltså inte en två-block-modell) men där den polariserade politiska situationen – och retoriken – nu gett vind i seglen åt den relativt nya vänsteralliansen Front de Gauche och dess kandidat Jean-Luc Mélenchon. Det är mellan honom och favoriten i valet, socialisternas Francois Hollande, som den politiska dynamiken är som störst, och därför är det också vänstern som har mobiliseringsvinster att hämta i kampanjen. Om vinden håller i.

Läs hela artikeln på Expressens debattsida.