Populismens impregnerar de västeuropeiska partisystemen och förändrar dem från grunden. I en ny översiktsartikel diskuterar statsvetaren Hans-Peter Kriesi relationen mellan begreppet populism och grundläggande strukturella förändringar i de (väst-)europeiska partisystemen. I all korthet är hans budskap att vi har att göra med en ny politisk skiljelinje, i ordets teoretiskt fulla Lipset-Rokkanska mening, och att populismen blott är en tillfällig förpackning för vad som är ett strukturellt skifte.
Hans framtidsspaning faller isär i två scenarion: Det första är optimistisk och innebär att populistpartierna kommer att integreras i partisystemen och överger populismen. Partikonkurrens framåt sker då triangulärt mellan en vänsterpol och två högerpoler. Vänsterpolen organiserar den nya medelklassen och den progressiva arbetarklassen, den ena högerpolen organiserar den liberala, med tekniskt-administrativa yrken, gruppen inom nya medelklassen och den andra högerpolen försvarar den gamla medelklassen och den konservativa arbetarklassen. Det andra scenariot är pessimistiskt och innebär tvärtom att populistpartierna inte alls överger populismen. Istället ser de sina segrar som oåterkalleliga, när de väl kommit till makten blir innehavet makt i sig själv en seger för folket över fienden. De börjar därför genast försöka att påverka framtida val genom lagstiftning och manipulationer för att säkra denna folkliga seger för evigt.
Kriesi påpekar att olika politiska system har olika förutsättningar att hantera populism, och kanske är båda framtidsscenariona sanna men i olika system. Det pessimistiska är mer sannolikt i länder med majoritetsvalsystem, tvåpartisystem och presidentmakt (USA) medan det första är mer sannolikt i parlamentariska flerpartisystem med proportionella val (Sverige). Ambitionen är densamma, men den kan inte fullföljas på samma sätt i alla politiska system.
I sin översikt, som tillhör de mer läsvärda statsvetenskapliga texterna på senare år, argumenterar Kriesi för att populism inte är en egentlig politisk ideologi. Frågan har delat statsvetare under många år och personligen har jag alltid varit överens med Kriesi i denna fråga. Han och jag var opponenter på en statsvetenskaplig avhandling i Norge för många år sedan och det var väldigt roligt att utan att ha stämt av kom vi att komplettera varandra perfekt i just denna fråga. (I Norge har man två opponenter som oberoende av varandra dissekerar olika delar av avhandlingen.)
Populismen är en förpackning, eller en tunn ideologi för att tala med Mudde och Kaltwasser, som förpackar djupare ideologiska föreställningar. Populismen kan finnas såväl till vänster som till höger, men under senare år är det primärt högerpopulismen vi vant oss vid. Dess retorik är enkel – det goda folket mot de korrupta eliterna – och politiskt slagkraftig. Och den har en förmåga att skapa en berättelse som förbinder t ex delar av arbetarklassens känsla av förlust av status och värde med en politik byggd på tydliga fiendebilder och enkla lösningar. Under retoriken ligger den egentliga ideologin, vanligen nationalism/nativism/nationalkonservatism parat med värdekonservatism.
Kriesi problematiserar och diskuterar förutsättningarna för det strukturella skifte vi är inne i, jag kan inte göra texten rättvisa här. Men det jag tar med mig är resonemangen om hur globaliseringen och kunskapsekonomin empiriskt har omintetgjort innehållet i den gamla skiljelinjen mellan vänster och höger. Vi ser en kulturell skiljelinje och en tripolär konkurrens i partisystemen.
Jag har arbetat med och skrivit om de här frågorna i olika sammanhang i mer än tjugo år. Tillsammans med Ulf Bjereld har jag skrivit tre böcker på svenska: I vattumannens tid (2005), Kampen om kunskapen (2008) samt Den nödvändiga politiken (2011). På engelska finns t ex en artikel om den nya medelklassen (de fria logotyperna) från 2006 samt en övergripande artikel av Ulf Bjereld, Ann-Marie Ekengren och Isabell Schierenbeck från 2009. Nämnas kan också min artikel tillsammans med Maria Oskarson om hur socialdemokratin tappade arbetarklassen.
För övrigt kan noteras att det idag är den 30 januari. Det är den dag 1933 då Adolf Hitler utnämndes till rikskansler i Tyskland. Vilken väg demokratin gick där vet vi alla.
VÄNSTRA STRANDEN 