Etikett: medialisering

Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer – politikens mediala gester

Den senaste veckan har vi politiknördar följt dramat med finansminister Anders Borgs avklippta hästsvans, sett en upprörd Jimmie Åkesson med rester av en tårta i ansiktet och lyssnat på alltmer fantasifulla politiska journalister som kommenterar att Stefan Löfven tänker gå till val som sig själv. Alla politiska journalister med självaktning har pratat om huruvida dessa gester betyder något och i så fall vad. Och sedan har någon annan lämplig person fått kommentera och gärna förfasa sig. ”Nog finns det något här som man kan tycka illa vara? Vad menade Björklund med snömos egentligen? Och använde inte Lööf en våldtäktsmetafor? Och borde inte statsministern vara mer upprörd över tårtattacken?”

I någon mening är förstås dessa ting symboler för något annat, men de är också mediala gester. Gester förstoras upp och tar plats i det medielandskap som idag består av så många fler aktörer, så mycket mer kommersialism och är så mycket mer komplex än på 1980-talet.

När Bengt Westerberg reste sig ur soffan på valnatten 1991 därför att han inte ville dela soffa med ledarna för de nyinvalda partiet Ny Demokrati (Ian Wachtmeister och Bert Karlsson) var det en personlig och spontan gest av motvilja mot att en typ av politik som Westerberg inte ville bli en del av just gjort sitt genombrott. Idag hade han antagligen fått löpa gatlopp i alla medier som finns för att svara på frågan varför han inte respekterade a) mediernas arbetsvillkor, b) demokratin c) väljarnas val d) politikerkolleger e) förtroendevalda f) män g) motståndare, m fl. Antagligen hade han fått svara på frågor om sin kostym också.

Alla som varit med i TV någon gång har nog fått veta att man inte skall vifta med händerna och överhuvudtaget tänka på att allting förstoras upp väldigt mycket i TV-mediet (därför älskar jag det snabba, smarta och eleganta radiomediet). Dagens politik är mediefierad (eller medialiserad) i så måtto att det som görs görs inte bara för sin egen skull utan för hur det tar sig ut i medierna. Själva syftet är att just att det skall förstoras. Och vi ser sedan några år också en rörelse mot att det som händer i  medierna är det verkliga, det är där politiken verkligen utspelar sig – i spinnet ja, men också i andra forum med filmade demonstrationer, aktioner, egna forum och nätverk. Alla medieaktörer gör sitt bästa för att hänga med – egna TV-sändningar där reportrar pratar med varandra om saker de inte vet så mycket om eller kontrakterar någon lämplig person för att kommentera allt det som måste kommenteras för att hända alls. (Jag skriver inte detta för att vara raljant utan för att det är så här det är.)

Naturligtvis hände inte detta igår, tvärtom har vi sett en lång process av närmast skabröst slag mellan medier och politik. Min poäng är att medan Jimmie Åkesson – tolv år efter Ringholm och Kungen – fick en tårta i ansikten, Anders Borg började se ut som en man i den ålder han är och Stefan Löfven fick berätta för alla att han tänker gå till val som socialdemokrat så hände det en väldigt massa andra saker i politiken. Medan vi alla förväntades förfasa oss och komma med ursäkter och förklaringar till ting som trots allt var en ovanligt fånig politisk attack, en mogen mans beslut om sin frisyr och ett politiskt partis självklara utgångspunkt så lade regeringen fram propositionen om att dra hem de svenska trupperna från Afghanistan, den turkiske premiärministern var på besök och regeringen lade fram förslag om att återinföra lärling som anställningsform i Sverige. Just sayin’.

Jag vet att ovanstående har rapporterats i medierna både tidigare och nu. Men är platsen i just den politiska journalistiken för hästsvansar, tårtor och utsträckta händer proportionell i relation till platsen för debatt om ett kanske misslyckat uppdrag i Afghanistan, om ett eventuellt svenskt stöd till EU-medlemskap för ett land som håller fler journalister som fångar än något annat land och om förutsättningarna för ett förändrat utbildningssystem att minska vissa ungdomsgruppers sårbarhet på arbetsmarknaden? Tar inte debatten om debatten lite för mycket plats i det politiska samtalet och bygger inte det samtalet väldigt ofta på förfasande och tanken att kan något missförstås så skall det missförstås? Jag bara frågar.

Lär väl bli just så.

Mer att läsa av bl a Jesper Strömbäck.

Det finns ingen medialiserad politik – bara politik

Politiken har medialiserats. Så säger många, båda forskare och vanliga medborgare. Kanske anför man Håkan Juholts problem under hösten eller kanske snuttifieringen av de politiska budskapen som illustrationer. Men det är en ointressant diskussion. Dels har demokratisk politik alltid varit beroende av de former av medier som funnits, allt från August Palms apellmöten till Fredrik Reinfeldt exklusivt intervjuad av Mats Knutson på bästa sändningstid. Dels utgår bilden av politikens medialisering från att vi talar om två sfärer, två institutioner, där den ena påverkar den andra (ja, det finns de som menar att de påverkar varandra). Men den bilden är förledande för att inte säga falsk. Medialisering i sin nuvarande form genomsyrar samhället så till den grad att både begreppet ”media” och tanken på en särskild sfär med medieaktörer skymmer sikten för de utmaningar både samhällsvetenskapen och demokratin står inför.

De flesta teorier och undersökningar kring ”politikens medialisering” utgår från demokrati-ideal vilka hämtats från tiden långt före den globala kommunikationella revolution som ägt rum de senaste 30-40 åren, där den digitala eran möjligen kommer att visa sig vara ytterligare ett kvalitativt steg. När mediernas roll, i meningen de traditionella medieaktörerna samt de aktörer som tillhandahåller mjukvara för s k sociala medier, diskuteras inom samhällsvetenskap och avseende demokratifrågor bortser man allt som oftast från att den demokrati som förutsätts byggdes upp och formades i en tid med helt andra kommunikativa förutsättningar. Nya former av medier och nya former av mediala strategier kommer därför alltid att utvärderas i relation till hur väl de upprätthåller gamla ideal eller på vilket sätt de förstärker eller försvagar den typ av demokrati som vi vant oss vid.

Hela grundtanken om ”politikens medialisering” utgår alltså från att vi har en slags oföränderlig (och teoretiskt given) sfär av ”politik” som påverkas i högre eller lägre grad, och på olika sätt, av den institutionella sfär/aktörer som utgörs av ”medierna”. Vanligen brukar man då tala om medielogik i termer av t ex nyhetsvärdering, journalistiska arbetsmetoder och kommersiella hänsyn.

Jag menar att den här typen av två-institutions-modeller förlorat sin teoretiska fruktbarhet om man vill diskutera hur vår demokrati utvecklas, bör utvecklas och kan utvecklas. Politik i vårt svenska samhälle idag är inte tänkbart utan medier. Det som är politik för medborgaren idag formas, tolkas, utvecklas, uppfattas och utgörs av mediala händelser. Jag förnekar inte att det finns enskilda medieaktörer – som t ex tidningen Aftonbladet – men det faktumet är inte det teoretiskt relevanta om vi vill förstå vår samtida demokrati. Jag förnekar inte heller att det fattas politiska beslut i slutna rum men det är inte förrän de når ut i den medborgerliga sfären som deras egentliga betydelse framkommer.

Förr kunde en politiker tala till folket och det fortplantades via en mediekanal, därefter kunde vi gemensamt skapa en medial scen där medborgare och politiska aktörer möttes, oftast förmedlade via medieaktörerna. Men nu, det finns ingen gemensam medial scen, (och inget off-record” eller ”behind-the-scene”) det finns knappast någon gemensam ”politik” och demokratin i sin ursprungliga form, där medier spelade en central roll, utmanas på allvar av digitala samtals- och uttrycksformer.

Aeron Davies, professor i politisk kommunikation, har i artikeln New media and fat democracy: the paradox of online participation (New Media & Society vol 12 no 5) visat att i Storbritannien har den digitala mediesfären skapat en starkare och mer sammanhållen politisk grupp av aktiva, journalister, intresserade och politiker på olika plan. Den gruppen är större än den ursprungliga eliten. De digitala uttrycksformerna fungerar som transportband där information och kommentarer stärker gruppen och kompetensen, samt skapar djupgående engagemang och kunskap i olika former. Samtidigt lämnas den periferi av medborgare som inte har vare sig intresse av eller förmåga att delta i detta samtal längre bort än tidigare. Davies efterlyser komparativa studier och poängterar att vi ännu vet ytterst lite om hur demokratin i dess essentiella mening påverkas av medialisering (men en hel del om påverkan på dess 1800-talsideal).

Demokrati uppträder i många former och skepnader. Att bara titta på traditionellt deltagande eller representativ demokrati när man undersöker vårt nya medielandskap tycks mig hämmande, för att inte säga fördummande. Statsvetaren Chantal Mouffes distinktion mellan ”politiken” och ”det politiska” där demokrati är det styrelseskick genom vilket vi hanterar motsättningar, konflikter och intressen så att dessa blir produktiva och tillgodoser medborgarnas behov och intressen vore en mer plausibel utgångspunkt.

Medialiseringen av politiken är en myt – det finns bara politik. Och i den demokrati som vi valt för att forma politiken spelar olika aktörer olika roller, alltifrån medborgaren med mobilkameran till ägaren av tidningshuset.