Näthat och näthat…

Näthat. Termen har blivit lika drypande av obehag som t ex ”videovåld”, men också lika konstruerad mot bakgrund av en förändrad teknisk plattform för att ta del av kultur och samtal. Att skilja på hot och hat är viktigt, det förstnämnda är oftast brottsligt, det andra oftast inte. Men det andra kan pervertera varje samtal – oavsett om de förs på nätet eller ej – och innebär ofta kränkningar och sårande tillmälen som är oacceptabla i en demokratisk debatt. Oftast är det kvinnor som drabbas av kränkningarna på nätet, men alla samtal förstörs när tillmälen och förenklingar tillåts dominera. Vad som inte får glömmas bort i den allmänna upprördheten är dock att skyddet för den personliga integriteten gäller alla, jagandet av nätmarodörer får inte gå över de gränser som den personliga integriteten kräver.

Igår deltog jag i en paneldebatt om just ”näthat”, arrangerad av Göteborgs-Posten och med tidningens kulturchef som moderator (Gabriel Byström). Ämnet var litet vagt formulerat men huvudsyftet var att diskutera det offentliga samtalets former. Övriga i panelen var Sara Britz (GP), Mattias Hagberg (frilans), Åsa Linderborg (AB) och Johan Pehrson (Fp). Debatten livesändes men kan höras och ses i efterhand här.

Jag vill göra en distinktion mellan 1. Brev/mejl som kommer till objektet personligen, 2. Sker som uttalas i nätoffentligheten till objektet ifråga samt 3. Saker som uttalas om objektet i nätoffentligheten. I det första fallet skiljer sig inte nätet från de högar av anonyma brev som många av oss får och har fått undre årens lopp. De flesta är ytterst otrevliga och inbjuder inte till samtal. Någon enstaka gång finns dock ett utrymme för dialog, ibland fungerar den men ganska sällan. I fall nummer två finns det likaledes möjlighet att gå i dialog offentligt, men då med alla de begränsningar som gäller för en anständig debattör. Min uppfattning är att den som sprider invektiv, svordomar och könsord kring sig därmed har exkluderat sig från en dialog. För objektet för hatet blir det som att slåss med händerna bakbundna medan motståndaren har båda händerna fria, och knogjärn därtill. Den typen av fajter är jag ointresserad av. Syftet är också att dra ned motståndaren i samma oanständiga sörja som man själv (grisbrottning). I det tredje fallet är det oftast tal om fördömanden, att yttra sig fyller funktionen av att bli bekräftad i sitt hat mot en enskild medborgare och mot etablissemanget (oftast de som syns i medierna) och frågan om dialog är helt irrelevant. I vissa fall kan det gå intressanta konvulsioner genom en sådan debatt om objektet ifråga helt sonika dyker upp och för ett samtal (på sina villkor) men oftast förändrar det ingenting.

Således, det som ser ut som en önskan om dialog är ytterst sällan det. Syftet är att bekräfta den egna världsbilden och peka ut ”PK-maffian” (alla vi som anses politiskt korrekta eftersom vi vill ha en anständig diskussion) som förrädare, ynkryggar och lögnare.

Vad drar vi för slutsats av det? För min del drar jag slutsatsen att den lilla grupp som sysslar med s k näthat bör tryckas bort ur fokus genom en rejäl motmobilisering av alla de krafter som vill använda de nya virtuella arenorna för ett demokratiskt samtal, för samhällsutveckling och kunskapsspridning. Och gärna konflikt – politik är konflikt i fredliga former. Jag är övertygad om att en sådan mobilisering är möjlig, kanske t o m oundvikligt, med yngre generationers självklarhet i att vara ”på nätet” liksom att ”vara i livet”. Vad vi som är något till åren komna kan göra är att justera lagstiftningen så att den tar hänsyn till att offentlighet är något annat i dessa nättider än förr, samt att upprätthålla normer för samtalet. INGEN skall behöva acceptera skällsord och invektiv, det är bara att hysta ut de personerna från samtalet. Jag accepterar inte en gäst i mitt hem som ägnar sig åt missfirmelse, förtal och kränkningar vid middagsbordet. Den personen visas på porten. Samma sak gäller på nätet.

PS: Och det finns inga ursäkter för att bete sig illa mot okända människor på nätet. Ibland sägs att det är synd om individer som vräker ur sig otidigheter till kvinnor som syns på TV. Det är det inte. Sverige är fullt av människor som kämpar för att få pengar, arbete och familj att fungera, massor av människor som hamnat på skuggsidan och massor av människor som offrats på arbetslinjens altare. En bedövande majoritet av dem ägnar sig inte åt att kränka folk de ser på TV och i tidningar. Heder år dem. Inte åt hatarna. DS

Läs mer om debatten här (Cecilia Dalman Eek) och här (GP). Läs om nätaktivism här.

Nödvändigheten av en gemensam offentlighet

Just nu pågår en strid om vår framtida offentlighet liksom om vår framtida integritet. Christopher Kullenberg skriver idag i Expressen, men har sedan länge på sin blogg och via andra sociala medier drivit kampen mot vissa delar av det s k telekompaketet. Jag är inte insatt i detaljerna men Telekompaketet är en EU-lagstiftning som syftar till att marknadsanpassa nätet utan att betänka behovet av skydd för den enskildes integritet finns. Enkelt uttryck, Telekompaketet gör om internet från en gemensam offentlig plats till en privat marknadsgalleria med privata vaktbolag. Internet inglasat!

Kraven på kontroll av nätet kommer från både marknad och stat. Märkligt nog tycks inte IPRED-lagens skapare ha insett marknadens kraft när lagens förespråkare nu spelar förorättade då Bahnhof och Tele2 kastar kundernas IP-adresser. Insikten om marknaden tycks vara rudimentär om ens det – det förstår väl ett barn att om ett företag förlorar sina kunder så kan ingen lojalitet mot fina principer stävja det. Och, tror verkligen musikindustrins juridiske företrädare Peter Danowsky att ledningen hos Sveriges IT-entreprenörer är lojala med de principer som musikindustrin hyllar? Då tror han antagligen att folk som jobbar på Volvo ogillar bilar också.

En gemensam offentlighet är ett nödvändigt villkor för politik. Jürgen Habermas skrev om hur den borgerliga offentligheten växte fram genom 1700-talets kaffehus och debattklubbar och hur gaturummet under 1800-talet blev en del av det offentliga rummet. Under senare år har allt fler platser gjorts till marknadsplatser i meningen privat ägda.  Östra Nordstan i Göteborg var en gång en stadsdel, idag är det ett köpcentrum. Allum i Partille var en bussterminal och ett torg, idag är det ett köpcentrum.

Internet är en central del av vår framtida gemensamma offentlighet, på nätet finns möjligheter att skapa de möten och allianser som stadsrummet på många platser omöjliggjort. På nätet  kan man möta allt möjligt – även sådant som är obehagligt till en dels förfäran – till skillnad från vad som alltmera blivit fallet i våra stadsmiljöer. Utan gemensam offentlighet är politik omöjligt. Och är det kanske just vad som eftersträvas?

Många marknadsanhängare verkar inte förstå varje marknadsaktörs strävan efter monopol. Det är först när man förstår marknadskrafterna som man kan använda dem  för att skapa välstånd för många. Marknad är bra, men reglerad, begränsad och hårt hållen i tyglar. När marknad ersätter offentlighet ersätts också politik med ekonomi.

Utan gemensam offentlighet inget rum för politik. Utan politik ingen möjlighet att medvetet förändra samhället och övervinna den kollektiva irrationalitet som blir följden av adderade individuella rationaliteter.

Denna tes kommer att bli central i min och Ulf Bjerelds kommande bok ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” som vi börjat arbeta på i vår.

Intressant? Läs andra bloggar om  telekompaketet eller integritet.