Etikett: integritet

Besinning krävs – undergräv inte det samhälle vi värnar

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us, we had nothing before us,

En dag som denna är det lätt att travestera Charles Dickens. Citaten ovan kommer från inledningen av hans ”Tales of two cities” från 1859 som handlar om perioden före franska revolutionen 1789 men också om det terrorvälde som under en tid sedan ersatte monarkin.

Vi tycks verkligen leva i en tid och ett samhälle fyllt av paradoxer och gåtor. I vårt försvar av det öppna samhälle vi är så stolta över kommer nu det ena förslaget efter det andra vars grundläggande principer hotar just detta öppna samhälle. Gränser stängs, människor misstänkliggörs, övervakningen skall öka, repressionen vridas åt ytterligare ett varv och vi uppmanas att vara vaksamma. Vaksamma på vad kan man undra. Ibland tror jag att jag råkade följa efter den vita kaninen och nu befinner mig på te hos Hattmakaren…

Ett av de mera upprörande förslagen är att människor med dubbla medborgarskap skall berövas sitt svenska medborgarskap om de kan anses ha medverkat till terror eller krigsbrott. Men också krav på hårdare straff, ökad övervakning och kontroll och krav på att kriminalisera resor vars syfte är någon form av stöd till terror, oavsett resultaten har tidigare förts fram. Och nu sägs regeringen förbereda någon form av undantagstillståndsliknande samhällssituation där det enligt medieuppgifter skulle gå att sätta vissa av våra individuella rättigheter åt sidan till förmån för statens tvångsmakt.

Det är i dessa lägen som ett politiskt ledarskap måste visa besinning och självbehärskning. Nu gäller det att vara kall och tänka klart, inte låta sig dras med av exalterade s k experter och låta den egna skräcken diktera besluten. Lyssna på juristerna – Anne Ramberg, Mårten Schultz och Stefan Lindskog. De har alla varnat för snabba åtgärder och åtgärder som inte utreds i grunden.

Var är den skarpa analysen med frågor som: Vilken är den faktiska hotbilden mot vårt land? Vilka är möjligheterna att skapa stabilitet i Syrien? Vad har våldsamma interventioner i Mellanöstern hittills åstadkommit? Varför är flyktingstopp ett svar på terrorism eller brsitande integration på arbetsmarknaden? Hur många terrorister har funnits bland flyktingarna och hur många har vuxit upp i våra städer i Europa? Internationell debatt och forskning har en mängd svar och argument kring dessa frågor. Och jag vill se svenska svar på dessa frågor innan jag accepterar några av de drakoniska åtgärder som nu föreslås från regering och andra aktörer.

Vad är ett samhälle egentligen om inte det nät av relationer och kontakter som vi alla som bor på den här lilla plätten av världen har med varandra? Förslagen som kommer nu underminerar ju just detta nät av kontakter. Nu om någon gång är det individens rättigheter och rättsstatens principer som måste styra! Rättigheterna finns inte bara för de soliga dagarna.

Ett medborgarskap är den centrala länken mellan individen och statsmakten, den måste vara ovillkorlig och kan inte göras till föremål för förhandling. Om vi har dubbla medborgarskap i vårt land måste ändå alla medborgare behandlas på samma sätt – det är rättsstatens primat. Den med ett annat medborgarskap utöver det svenska tillhör samma samhälle som de med endast ett svenskt medborgarskap. I annat fall har vi påbörjat vägen mot att göra våra individuella rättigheter till en fråga för förhandling. Den vägen har Europa tagit förr, det ledde till en katastrof både i förlust av människoliv och i förlust av samhällens självrespekt. Medborgarskapet borde vara fundamentet i relationen mellan oss och staten – det kräver ömsesidighet.

Så beslutsfattare och debattörer, besinna er! Betänk att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser. Gå aldrig ut på det sluttande planet.

*

Läs gärna också kloke Robert Egnell som skrev för några dagar sedan.

Kampen om kunskapen – en valfråga 2010?

Mats Knutson, politisk reporter på SvT, säger till P1-programmet Medierna, a propos Reinfeldts felaktiga sysselsättningssiffror i Agendas partiledardebatt den 31 januari 2010, att den som lyckas trumfa igenom sin egen verklighetsbild med hjälp av statistik och belägg blir den som vinner valet. Kampen om kunskapen står således i fokus, kunskapen innehåll, dess räckvidd och vem som skall ha tillgång till den. Dels har vi en kamp om vilken kunskap som bör ligga till grund för politiska beslut, inklusive valet av parti, dels har vi en kamp om kunskapen i termer av fildelning, open source och integritet.

Valet 2010 kanske blir det första tillfälle när informationssamhället politiska skiljelinjer visar sig vara relevanta för kampen om regeringsmakten. Och då ändå inget sagt om Piratpartiet och om att antalet förstagångsväljare är exceptionellt stort. Ung Pirat är idag Sveriges näst största politiska ungdomsförbund! Via de sociala medierna sprids snabbt kunskap om positioneringar från de politiska partierna, just nu t ex till EU:s datalagringsdirektiv.

I min och Ulf Bjerelds bok* ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets nya skiljelinjer” diskuterar vi hur den politiska agendan kan komma att förändras om och när kunskapskampen blir central. Efter Piratparties framgångar i EU-valet kan väl ingen motsäga att fildelningsfrågan (och dithörande när- och integritetsfrågor) är ”politik”? Men hur är det med övriga konsekvenser?

Vid det seminarium på Södertörns Högskola som jag höll den 29 januari 2010 och där jag pratade om den kommande boken ”Den nödvändiga politiken” tog jag just den ökade användningen av statistik i valdebatterna som exempel på kampen om kunskapen.  Jag sa, enligt mitt manus, så här: 

”…kampen om kunskapen (utspelar sig) på tre arenor, nämligen frågan om kunskapens innehåll, rätten till kunskap och kunskapens räckvidd. Kampen om kunskapens innehåll gäller vem som skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om rätten till kunskap gäller vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens räckvidd gäller strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Skiljelinjen kunskap-marknad mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbar på en marknad. Kunskapen ingår i en marknadslogik där utbud och efterfrågan bestämmer värdet. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna blir kunskapen och sanningen relativ, dess värde bestäms av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna är sanningen absolut och dess värde bestäms av förmågan att skapa meningsfulla tolkningar av världen.”

I valrörelsen 2010 tror jag att vi kommer att få se många prov på kampen om kunskapen. Kunskap är idag ett relativt och  flytande men fortfarande statusgivande objekt. Allt fler vill göra anspråk på dess makt, samtidigt som ideologins, normernas och värderingarnas betydelse degraderats. De politiska aktörerna kommer säkert att använda kunskapen enligt de två principer vi dragit upp – som något som skall ge resultat eller som något som skapar meningsfulla tolkningar. Den som lever får se!

*Boken heter ”Kampen om kunskapen. Informationssamhället politiska skiljelinjer”, är på 252 sidor och kom ut på Hjalmarson & Högberg förlag hösten 2008. I boken ges ymnigt med illustrationer och exempel på den utveckling jag argumenterar för här.

Är det dags att lämna Facebook?

Facebook har förändrats. Genom en relativt diskret genomförd förskjutning i sekretesspolicy i allmänhet har denna sociala arena nu blivit mer lik en publik arena vilken som helst (blogg, twitter, forum m m). Om du inte själv går in och förändrar default-inställningarna, eller är aktiv och anger sekretess för varje enskilt inlägg, så kommer alla dina statusuppdateringar och foton att synas för alla facebookanvändare. Du kan inte heller längre dölja din vänlista eller de sidor du är ett fan av för dem som utan att vara din vän söker efter dig på facebook. Alternativet är i så fall att dölja din profil helt och hållet för alla utom dina vänner.

Det patriarkala och patetiska nyspråk som förändringen ikläds ligger inte Orwells storebrorsamhälle långt efter. Jag har till min förvåning noterat att flera personer på facebook inte själva verkar förstå vilken grad av sekretess/offentlighet de själva har, än mindre förstår de förändringarna. På något sätt är det paradoxalt att vi har en kraftig politisk mobilisering mot alla intrång i den personliga integriteten samtidigt som personer på t ex facebook – till synes omedvetet – kommunicerar mycket personliga ting inför en nu helt öppen och global publik.

Risken är att vi blir som grodan som lades i kallt vatten och sattes på plattan. Vi inser inte förrän försent var vi hamnat.

Läs mycket bra bloggpost på Digitala Affärer samt även här.

För mig har det inneburit att jag tar min medverkan på facebook under allvarligt övervägande. Om den privata zon som jag tyckte mig ha upprättat i den virtuella världen inte längre finns, ja då kan jag lika gärna fortsätta att bara twittra, blogga och skriva brev (snigel och elektroniska) till mina vänner.

Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande)  som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över time” International Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.

Nödvändigheten av en gemensam offentlighet

Just nu pågår en strid om vår framtida offentlighet liksom om vår framtida integritet. Christopher Kullenberg skriver idag i Expressen, men har sedan länge på sin blogg och via andra sociala medier drivit kampen mot vissa delar av det s k telekompaketet. Jag är inte insatt i detaljerna men Telekompaketet är en EU-lagstiftning som syftar till att marknadsanpassa nätet utan att betänka behovet av skydd för den enskildes integritet finns. Enkelt uttryck, Telekompaketet gör om internet från en gemensam offentlig plats till en privat marknadsgalleria med privata vaktbolag. Internet inglasat!

Kraven på kontroll av nätet kommer från både marknad och stat. Märkligt nog tycks inte IPRED-lagens skapare ha insett marknadens kraft när lagens förespråkare nu spelar förorättade då Bahnhof och Tele2 kastar kundernas IP-adresser. Insikten om marknaden tycks vara rudimentär om ens det – det förstår väl ett barn att om ett företag förlorar sina kunder så kan ingen lojalitet mot fina principer stävja det. Och, tror verkligen musikindustrins juridiske företrädare Peter Danowsky att ledningen hos Sveriges IT-entreprenörer är lojala med de principer som musikindustrin hyllar? Då tror han antagligen att folk som jobbar på Volvo ogillar bilar också.

En gemensam offentlighet är ett nödvändigt villkor för politik. Jürgen Habermas skrev om hur den borgerliga offentligheten växte fram genom 1700-talets kaffehus och debattklubbar och hur gaturummet under 1800-talet blev en del av det offentliga rummet. Under senare år har allt fler platser gjorts till marknadsplatser i meningen privat ägda.  Östra Nordstan i Göteborg var en gång en stadsdel, idag är det ett köpcentrum. Allum i Partille var en bussterminal och ett torg, idag är det ett köpcentrum.

Internet är en central del av vår framtida gemensamma offentlighet, på nätet finns möjligheter att skapa de möten och allianser som stadsrummet på många platser omöjliggjort. På nätet  kan man möta allt möjligt – även sådant som är obehagligt till en dels förfäran – till skillnad från vad som alltmera blivit fallet i våra stadsmiljöer. Utan gemensam offentlighet är politik omöjligt. Och är det kanske just vad som eftersträvas?

Många marknadsanhängare verkar inte förstå varje marknadsaktörs strävan efter monopol. Det är först när man förstår marknadskrafterna som man kan använda dem  för att skapa välstånd för många. Marknad är bra, men reglerad, begränsad och hårt hållen i tyglar. När marknad ersätter offentlighet ersätts också politik med ekonomi.

Utan gemensam offentlighet inget rum för politik. Utan politik ingen möjlighet att medvetet förändra samhället och övervinna den kollektiva irrationalitet som blir följden av adderade individuella rationaliteter.

Denna tes kommer att bli central i min och Ulf Bjerelds kommande bok ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” som vi börjat arbeta på i vår.

Intressant? Läs andra bloggar om  telekompaketet eller integritet.

Kontrollera, garantera och säkerställa – om vår tids kontrollkult

”Livet kan man inte ha på banken” sjöng den alldeles för tidigt bortgångne Totta Näslund i sången av Mikael Wiehe. Det är onekligen en sentens som jag tycker borde lända till större eftertanke i samhället.

Vanvården på Bäckagården i Halmstad berodde på dåliga rutiner får vi veta. Socialtjänsten skall kontrolleras hårdare och kunna utsättas för sanktioner, minsann, om de gör fel. Och missförhållanden på s k HVB-hem (hem för barn och ungdomar som behöver bli omhändertagna) skall försvinna genom att ”man säkerställer” att barnen under sina permissioner tas om hand av föräldrarna får vi veta i Rapport-sändningen  halv-åtta. Och sedan tidigare vet vi att trakasserierna i Rödeby inte var polisens ansvar. Mannen på häktet i Mariestad som fick hänga i sin snara tills han dog för att vakterna inte skar ner honom var för dåligt utbildade. I inget fall ställs frågan om inte en medmänsklig tanke kunde förändrat situationen.

Varifrån kommer denna bisarra, för att inte säga neurotiska, tilltro till regler och rutiner? Själv en vän av rutiner (de sparar energi som kan frigöras i kreativa processer) har jag aldrig någonsin trott vare sig på säkerhetskontroller eller regleringar som en universalmedicin. (Ta bara flygets löjeväckande security checks – det är när man störtar som man dör. Inte om man har en flaska schampo med sig.) Jag har i ett annat sammanhang påpekat att vi människor är mycket bättre på att skapa och formulera regler och system än på att leva i dem.

Att rutinerna, reglerna och systemen är bra är väl ett grundkrav? Det är ju när dessa fallerar som vi sätts på prov. Den s k mänskliga faktorn är ju faktiskt vad vi borde utgå ifrån, inte låtsas att den är något oförutsett.

Nej, det är bristen på civilkurage och personligt ansvar som avslöjas när vi skyller på bristande rutiner. Samtidigt kanske missförhållandena kom upp till ytan just genom att någon okänd individ faktiskt hörde av sig. Om inte var och en av oss tar ansvar för att samhället och det kollektiva fungerar så kan vi konstruera hur finurliga system som helst. Den dag en individ gör en miss – vilket vi alla gör hela tiden – är det de andras ansvar och solidaritet som avgör om människor kommer till skada eller ej. Idag tycks alldeles för många vara mer rädda för att göra fel än måna om att göra rätt.

Har man inte gjort några misstag har man inte gjort något annat heller. Så sluta fila på systemen. Låt oss titta oss i spegeln istället, och skapa ett samhälle med den bilden som mall.

Upphovsrätt är inte äganderätt

IPRED-lagen är föremål för en våldsam debatt – men i grund och botten handlar debatten om två saker: om upphovsrätt och om integritet. Låt oss ta det första först.

Upphovsrätten stadfästes för drygt 100 år sedan genom Bernkonventionen och syftar till att låta upphovsmannen ”förfoga” över sitt verk. Notera detta språkbruk. Att förfoga över något är inte detsamma som att äga. Debatten om upphovsrätten har blivit förvirrad genom att rätten att förfoga över och få erkänsla för sitt verk blandas samman med rätten att äga och exklusivt förfoga över det. Ett konstnärligt verk (en bok, en film, en målning m fl) kan inte ”ägas” av konstnären. Tvärtom är det jag som konsument av verket som kan ”äga” det: jag kan köpa en bok, en DVD eller en målning och därmed faktiskt exklusivt förfoga över det. Men det hindrar inte att en massa andra människor också kan göra samma sak eftersom verket kan mångfaldigas. Den möjligheten har funnits i evigheter men förenklades med tryckpressen på 1400-talet. 

Jag kan inte förstå varför inte fildelningsproblematiken kan lösas på samma sätt som vi löst frågan om upphovsrätten för författare. Via bibliotek lånas mängder av böcker (och andra media) ut och för det får författaren en ersättning. Författaren alltså. Upphovsmannen. Det underliga i debatten om fildelning är att det är distributörerna som drivit hela debatten, först nu har de verkliga upphovsrättsinnehavarna kommit på banan. Att distributörerna kommer att få mindre pengar är ganska självklart när distributionssättet förändras – teknikutveckling har alltid gjort vissa branscher till förlorare. Jag skulle tro att kuskarna reagerade på automobilens intåg som skivbolagen nu reagerar på fildelningen. Men, jag säger som folkpartiets kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt: varför stifta lagar för att skydda gårdagens teknik när man kan skapa ett regelsystem för framtiden?

Upphovsrätten tillhör upphovsmännen. Inte distributörerna. I debatten är det distributörerna som talar om stöld. Först nu har upphovsrättsinnehavarna reagerat. Utkommenderade?

Och så var det integriteten. Att stifta en lag som låter internationella aktiebolag leka polis i vårt land tycks mig vara att sätta hela rättsstaten i gungning. Att parkeringsbolag får ålägga oss avgifter för felparkering eller att butiksväktare får hålla oss kvar om vi snattar är en sak – blir det fråga om lagbrott måste saken tas till åklagare. Med den nya lagen kan människor (dessutom på helt felaktiga grunder) hotas av gigantiska bötesbelopp som åläggs dem av kommersiella företag. För mig är det samma sak som om Konsum eller IKEA skulle komma hem till mig med kontrollanter och skriva ut böteslappar om jag satt ihop Billy fel eller stekt fläskkotletten för länge. Det är med andra ord ett grovt integritetsbrott. Som Rick Falkvinge visat röstade centern, folkpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet (+ Anders Wijkman!) emot direktiven inför IPRED i EU-parlamentet 2004. Dessa partier är också de som gick till val på försvar av personlig integritet. Varför har folkpartiet nu fallit ifrån? Madeleine Sjöstedt har det tydligen inte i alla fall.

Så, den nya lag som föreslås av regeringen under smeknamnet ”IPRED-lagen” måste stoppas. Istället bör vi utveckla ett regelverk som skyddar upphovsmannens rättigheter i vår nätbaserade verklighet. Grunden i det regelverket skall vara att spridningen av kultur och konstnärliga alster är av godo.

TILLÄGG 081206: Häromdagen hörde jag kulturjournalisten Mikael Timm i P1 i ett angrepp på fildelning som jag tyckte var totalt vid sidan av debatten. Han jämförde fildelare i allmänhet med människor som stjäl en DVD i en affär och vägrar betala för varan. För det första vore en liknelse med biblioteket och boklån mer rimligt (att dela en fil innebär inte att filen försvinner), för det andra ägnar jag mig som universitetslärare ständigt åt fildening när jag laddar upp olika dokument på kursportalen riktad mot studenter (fildelning är inte alls alltid olaglig) och för det tredje bortser Timm helt från forna tiders kassettbandande och bortskänkande av ”blandband” till folk i bekantskapskretsen (se dagens Berglin i SvD) som han säkert själv ägnat sig t (det var lika mycket brott mot upphovsrätten som en del av dagens fildelning.)

Jag tycker det är dystert att vare sig branschen, politikerna eller mina egna kolleger och generationskamrater förstår att det är orimligt att jämföra fildening med stöld, men inte eller inser att den nya tekniken öppnar så stora möjligheter för alla att ta del av kultur. Får vi snart ett nytt 1968? Eller har det redan hänt?

Kampen om Kunskapen

Nu har äntligen min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om Kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” kommit från trycket. Sällan har jag kännt en sådan frustration i väntan på en bok som denna gång – sedan manuset lämnades på försommaren har frågorna kring nya nätarenor, nya konflikter och nya kanaler för mobilisering varit hetare än de någonsin var under arbetet med boken. FRA-frågan är ett exempel men också den nu pågående diskussionen om vad som är hemligt eller ej från socialdemokratiska partistyrelsen.

I vår bok försöker vi anlägga ett analytiskt perspektiv på en samhällsförändring som utgör en del av den stora globaliseringsprocessen. Vi försöker med de verktyg vi har tillgång till peka ut de områden där vi tror att man skall hålla utkik efter det nya. Vi undersöker de s k fria logotyperna som utgör en möjlig ny samhällsgrupp som kan mobilisera och vi tittar på nya skiljelinjer mellan kunskap och marknad respektive mellan transnationella nätverk och nationalstat. Och några av de konkreta exemplen rör Google och censuren i Kina, Piratpartiet, Valjakten och Internationella Brottmålsdomstolen.

Därmed inte sagt att allt det gamla försvinner, inte alls. Svensk politik kommer att struktureras efter de gamla skiljelinjerna under lång tid framöver, men istället för att bara se samhällsförändringen som en upplösning av det gamla, och koncentrera sig på rörligheten, vill vi försöka säga något om de nya konstellationer, skiljelinjer, ramar och krafter som anas vid horisonten. För precis som energi är oförstörbar och bara dyker upp i nya former så kommer politiken alltid tillbaka. Alltid. Bara i nya former.

En presentation av boken, med Anders Björnsson som moderator, äger rum på Gustav Adolfs-dagen den 6 november, i ABF-huset, i Stockholm (kl 18). Alla välkomna!

Kontrollsamhället blir en gökunge

Under de närmaste dagarna kommer riksdagen att behandla – och troligen rösta igenom – tre propostioner som inskränker allas vår tanke- och handlingsfrihet. I proposition 2007/08:132 föreslås att visumansökningar och uppgifter i visumansökningar skall kunna delas mellan alla EU-stater. Motivet är att skydda oss mot terrorism och kriminalitet. I proposition 2007/08:144 föreslås en lång rad åtgärder mot ”den organiserade brottsligheten” som alla går ut på att alla EU-stater tillsammans skall definiera denna brottslighetn på samma sätt och att den skall bedömas hårdare än brottslighet som utövas av en person.  Begreppet ”kriminell organisation” får en juridisk status. I den tredje propositionen 2006/07:63 är det den s k signalspaningen som skall utökas till elektroniska medier av denna typ. E-post m m skall kontrolleras av staten. Motivet är att skydda oss mot terrorism och brottslighet.

I Oskarshamn greps nyligen två män efter att deras kasse indikerat trotyl i en detektor dvs en kontrollmaskin (!). Deras hem vändes upp och ned och de utsattes för mediedrev. En av dem förlorade p g a allt detta sitt jobb då det visade sig att han var dömd för våldsbrott och hade avtjänat sitt straff för detta. Alltså inte för att han påståtts haft trotyl bland raklöddret. Bakgrunden: de anklagades för försök till sabotage. Nyheten valsade runt i hela Europa som ett terroristhot. Idag är åtalet nedlagt och händelsen är snarast ett tecken på den pinsamma överreaktionen hos svenska myndigheter.

Jag tänker inte underskatta kriminaliteten eller förneka att vi numera ser en mera transnationell brottslighet. Men jakten på denna brottslighet står inte på något sätt i paritet med dess storlek, inte heller verkar polisen som myndighet särskilt intresserad av denna s k organiserade brottslihet annat än i fråga om utredningar. Istället jagar vanlig polis s k pinnar genom att samla ihop kända missbrukare och ställa sig på hårt trafikerade vägar på helgerna för att få folk att blåsa alkotest. Åtminstone om man får tro polisen själv, när den får välja att publicera sig på DN Debatt.

Det hysteriska kontrollsamhälle som riksdagen inför i beslut efter beslut – initierat av EU – kommer mycket snart att stjäla all tid, alla resurser och all kraft från ”vanlig” brottsbeivrande verksamhet hos både poliser, åklagare och domstolar. Många har vittnat om att mängden information blir så stor att bara administrationen av analys, dokumentation och resultat ständigt kräver mer pengar och folk. Och vid sidan av det skapar vi just nu av egen fri vilja Orwells egen mardröm från boken ”1984”. Men det vet väl alla, eftersom vi inte protesterar?