Etikett: internet

Näthat och näthat…

Näthat. Termen har blivit lika drypande av obehag som t ex ”videovåld”, men också lika konstruerad mot bakgrund av en förändrad teknisk plattform för att ta del av kultur och samtal. Att skilja på hot och hat är viktigt, det förstnämnda är oftast brottsligt, det andra oftast inte. Men det andra kan pervertera varje samtal – oavsett om de förs på nätet eller ej – och innebär ofta kränkningar och sårande tillmälen som är oacceptabla i en demokratisk debatt. Oftast är det kvinnor som drabbas av kränkningarna på nätet, men alla samtal förstörs när tillmälen och förenklingar tillåts dominera. Vad som inte får glömmas bort i den allmänna upprördheten är dock att skyddet för den personliga integriteten gäller alla, jagandet av nätmarodörer får inte gå över de gränser som den personliga integriteten kräver.

Igår deltog jag i en paneldebatt om just ”näthat”, arrangerad av Göteborgs-Posten och med tidningens kulturchef som moderator (Gabriel Byström). Ämnet var litet vagt formulerat men huvudsyftet var att diskutera det offentliga samtalets former. Övriga i panelen var Sara Britz (GP), Mattias Hagberg (frilans), Åsa Linderborg (AB) och Johan Pehrson (Fp). Debatten livesändes men kan höras och ses i efterhand här.

Jag vill göra en distinktion mellan 1. Brev/mejl som kommer till objektet personligen, 2. Sker som uttalas i nätoffentligheten till objektet ifråga samt 3. Saker som uttalas om objektet i nätoffentligheten. I det första fallet skiljer sig inte nätet från de högar av anonyma brev som många av oss får och har fått undre årens lopp. De flesta är ytterst otrevliga och inbjuder inte till samtal. Någon enstaka gång finns dock ett utrymme för dialog, ibland fungerar den men ganska sällan. I fall nummer två finns det likaledes möjlighet att gå i dialog offentligt, men då med alla de begränsningar som gäller för en anständig debattör. Min uppfattning är att den som sprider invektiv, svordomar och könsord kring sig därmed har exkluderat sig från en dialog. För objektet för hatet blir det som att slåss med händerna bakbundna medan motståndaren har båda händerna fria, och knogjärn därtill. Den typen av fajter är jag ointresserad av. Syftet är också att dra ned motståndaren i samma oanständiga sörja som man själv (grisbrottning). I det tredje fallet är det oftast tal om fördömanden, att yttra sig fyller funktionen av att bli bekräftad i sitt hat mot en enskild medborgare och mot etablissemanget (oftast de som syns i medierna) och frågan om dialog är helt irrelevant. I vissa fall kan det gå intressanta konvulsioner genom en sådan debatt om objektet ifråga helt sonika dyker upp och för ett samtal (på sina villkor) men oftast förändrar det ingenting.

Således, det som ser ut som en önskan om dialog är ytterst sällan det. Syftet är att bekräfta den egna världsbilden och peka ut ”PK-maffian” (alla vi som anses politiskt korrekta eftersom vi vill ha en anständig diskussion) som förrädare, ynkryggar och lögnare.

Vad drar vi för slutsats av det? För min del drar jag slutsatsen att den lilla grupp som sysslar med s k näthat bör tryckas bort ur fokus genom en rejäl motmobilisering av alla de krafter som vill använda de nya virtuella arenorna för ett demokratiskt samtal, för samhällsutveckling och kunskapsspridning. Och gärna konflikt – politik är konflikt i fredliga former. Jag är övertygad om att en sådan mobilisering är möjlig, kanske t o m oundvikligt, med yngre generationers självklarhet i att vara ”på nätet” liksom att ”vara i livet”. Vad vi som är något till åren komna kan göra är att justera lagstiftningen så att den tar hänsyn till att offentlighet är något annat i dessa nättider än förr, samt att upprätthålla normer för samtalet. INGEN skall behöva acceptera skällsord och invektiv, det är bara att hysta ut de personerna från samtalet. Jag accepterar inte en gäst i mitt hem som ägnar sig åt missfirmelse, förtal och kränkningar vid middagsbordet. Den personen visas på porten. Samma sak gäller på nätet.

PS: Och det finns inga ursäkter för att bete sig illa mot okända människor på nätet. Ibland sägs att det är synd om individer som vräker ur sig otidigheter till kvinnor som syns på TV. Det är det inte. Sverige är fullt av människor som kämpar för att få pengar, arbete och familj att fungera, massor av människor som hamnat på skuggsidan och massor av människor som offrats på arbetslinjens altare. En bedövande majoritet av dem ägnar sig inte åt att kränka folk de ser på TV och i tidningar. Heder år dem. Inte åt hatarna. DS

Läs mer om debatten här (Cecilia Dalman Eek) och här (GP). Läs om nätaktivism här.

Nätets isolerande effekt gynnar extremism

Blir individer radikaliserade av att vara på nätet? Är nätet terrorismens nya globala tummelplats? Det var några av de frågor som föresvävade deltagarna i panelen Exploring the role of new and old media in processes of political polarisation vid den nyligen avslutade International Studies Associations konferens i Montréal, Kanada.

En analys som gjorts av Sercan Gidisoglu och Kerem Rizvanoglu visade att turkiska nationalistiska partiers aktivitet på nätet huvudsakligen syftar till att sprida ideologin och bygga en virtuell gemenskap kring den egna identiteten. Syftet är alltså inte i första hand att vinna nya anhängare, att påverka politiska beslut eller att medverka i den bredare opinionsbildningen. De sajter som undersökts är också påtagligt hierarkiskt styrda och kontrollerade av en eller mycket få individer. Nätet ger ju paradoxalt nog stora möjligheter för en enskild eller liten grupp att mångfaldiga sin styrka, magnituden på verksamheten ser ut att vara mycket större än vad den faktiskt är.

En analys av The real IRA hade genomförts av Lisa McInerney.  Genom en undersökning av användare inom ramen för gruppens nätaktiviteter bekräftades bl a samma totala dominans för unga män som så ofta återkommer i dessa sammanhang. Av självuppgivet kön angav 83 procent att de var män.Analysen visade också att många använde sig av multipla identiteter där samma individ kunde inta olika positioner i övertygandeprocessen för att på olika sätt radikalisera den som söker information. Agerandet hjälper också till att ge större magnitud åt verksamheten än den reella.

Den svåra frågan är om den virtuella gemenskapen på nätet är något kvalitativt annorlunda än den lokala puben. Alla i panelen tillbakavisade begreppet ”self-radicalisation” som de menade vilseledde debatten. Individer radikaliseras därför att de själva söker kunskap och information på nätet men de övertygas av andra i den virtuella gemenskapen att dela radikala värderingar. Flera jämförde de virtuella gemenskaperna med en kyrka eller ett träningsläger – eller ”varför inte en akademisk disciplin”, sa en person i publiken och log snett…

En slutsats är att radikaliseringen på nätet sker genom det enkla – men viktiga – faktum att nätet avgränsar gruppen från andra argument, värderingar och annan påverkan.  Nätet har alltid två sidor – öppenhet för nyheter och världen, men också möjligheten att bilda stora kluster av individer som avskärmar sig från resten av världen. Detta var också en viktig anledning till att det var vitmakt-rörelsen och s k ”neo-nazis” som var först ut att verkligen använda nätet för att skapa virtuella gemenskaper. På detta sätt blev värderingar som var sporadiskt förekommande i varje enskilt samhälle bas för en närmast global ideologisk bas, och grupperna blev därmed allt mer ideologiskt lika.

Jag kan inte låta bli att påminna mig om en av de mest omvälvande böcker jag läst: Det är nu tio år sedan men James A Montmarquets bok ”Epistemic Virtue and Doxastic Responsibility” (1993) öppnade mina ögon för att fanatismen och fundamentalism gror ur brist på epistemisk dygd. Alltså, att fundamentalism egentligen är en intellektuell defekt som härrör sig från vars och ens vilja eller ovilja att ompröva sin position. Studierna av extremismen på nätet stärker mig i min uppfattning. Montmarquet hade rätt. (Åtminstone tills någon överbevisar mig om motsatsen.)

(Jag vet att jag försökte få ett antal doktorander på mina kurser att åtminstone läsa Montmarquets artikel ”Epistemic Virtue” i ”Mind” från 1987, men jag är inte så säker på att jag lyckades förmedla vikten av epistemisk dygd som grund för samhällsvetenskaplig metod…)

Rätten att glömma, tvånget att minnas

Internet skapar en minnesinflation. Alltför mycket minnen dödar historien. Det räcker inte med Andy Warhols femton minuter i rampljuset längre, idag vill var och en ha sin egen minnesvärda del av historien. Den som skriver så är Emmanuel Hoog, 47 år och chef för Institut National de l’Audiovisuel i Frankrike. I sin nya bok ”Mémoire anné zéro” (Minne år noll) pekar han på nätets helt omskakande betydelse för människors uppfattning om sin egen och andras historia. Han lyfter fram minnet alltid är politiskt och att kopplingen mellan minne och identitet är en emotionell brygd, medan kopplingen historia och identitet har en öppning för kritiskt förnuft och rationell debatt.

Vem kan motsäga dina/våra/mina minnen? Om historien kan vi debattera, men inte om minnena.

Alltför mycket minnen dödar historien därför att nostalgi, privatisering och narcissism förmörkar historien. På nätet finns alltid minnen som passar just mig, minnen som kan bygga upp just min privata berättelse om mig själv och mitt liv. Nätet är inte bara ett sätt att sprida information, eller ett medium. Tvärtom, menar Hoog. Internet är ”un espace de diffusion du savoir” (ett rum för spridande av vetande/lärdom – fast ”savoir” står för ett vetande som är orienterat mot ”känna till, ha förmåga, vara kunnig i” ).

Hoog pekar på förlusten av glömskan. Kanske är det i rätten att glömma som det är möjligt att alls leva framåt men förstå livet bakåt, som Kierkegaard sa. Utan rätten att glömma blir vi egofixerade individer som bygger upp en egen värld där varje minne blir en byggsten i monumentet över oss själva.

Om minnena kommer före historien så kommer också det gemensamma kritiska förnuftet att dö av syrebrist. Historien kan inte leva i nostalgin.

Nödvändigheten av en gemensam offentlighet

Just nu pågår en strid om vår framtida offentlighet liksom om vår framtida integritet. Christopher Kullenberg skriver idag i Expressen, men har sedan länge på sin blogg och via andra sociala medier drivit kampen mot vissa delar av det s k telekompaketet. Jag är inte insatt i detaljerna men Telekompaketet är en EU-lagstiftning som syftar till att marknadsanpassa nätet utan att betänka behovet av skydd för den enskildes integritet finns. Enkelt uttryck, Telekompaketet gör om internet från en gemensam offentlig plats till en privat marknadsgalleria med privata vaktbolag. Internet inglasat!

Kraven på kontroll av nätet kommer från både marknad och stat. Märkligt nog tycks inte IPRED-lagens skapare ha insett marknadens kraft när lagens förespråkare nu spelar förorättade då Bahnhof och Tele2 kastar kundernas IP-adresser. Insikten om marknaden tycks vara rudimentär om ens det – det förstår väl ett barn att om ett företag förlorar sina kunder så kan ingen lojalitet mot fina principer stävja det. Och, tror verkligen musikindustrins juridiske företrädare Peter Danowsky att ledningen hos Sveriges IT-entreprenörer är lojala med de principer som musikindustrin hyllar? Då tror han antagligen att folk som jobbar på Volvo ogillar bilar också.

En gemensam offentlighet är ett nödvändigt villkor för politik. Jürgen Habermas skrev om hur den borgerliga offentligheten växte fram genom 1700-talets kaffehus och debattklubbar och hur gaturummet under 1800-talet blev en del av det offentliga rummet. Under senare år har allt fler platser gjorts till marknadsplatser i meningen privat ägda.  Östra Nordstan i Göteborg var en gång en stadsdel, idag är det ett köpcentrum. Allum i Partille var en bussterminal och ett torg, idag är det ett köpcentrum.

Internet är en central del av vår framtida gemensamma offentlighet, på nätet finns möjligheter att skapa de möten och allianser som stadsrummet på många platser omöjliggjort. På nätet  kan man möta allt möjligt – även sådant som är obehagligt till en dels förfäran – till skillnad från vad som alltmera blivit fallet i våra stadsmiljöer. Utan gemensam offentlighet är politik omöjligt. Och är det kanske just vad som eftersträvas?

Många marknadsanhängare verkar inte förstå varje marknadsaktörs strävan efter monopol. Det är först när man förstår marknadskrafterna som man kan använda dem  för att skapa välstånd för många. Marknad är bra, men reglerad, begränsad och hårt hållen i tyglar. När marknad ersätter offentlighet ersätts också politik med ekonomi.

Utan gemensam offentlighet inget rum för politik. Utan politik ingen möjlighet att medvetet förändra samhället och övervinna den kollektiva irrationalitet som blir följden av adderade individuella rationaliteter.

Denna tes kommer att bli central i min och Ulf Bjerelds kommande bok ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” som vi börjat arbeta på i vår.

Intressant? Läs andra bloggar om  telekompaketet eller integritet.

Hur statsmakten reproduceras på nätet

I torsdags hade jag i SvD en kort artikel, s k Kommentar, på kultursidorna om hur nätet kan användas inte bara till de medborgaruppror och demokratiserande aktiviteter som vi kanske hittills förknippat det med. Istället finns det auktoritära regimer som inte längre filtrerar, blockerar och stänger av – utan istället aktivt använder sig av nätet för att främja sina egna nationella intressen. Bloggaren Evgeny Morozov har döpt fenomenet till ”spinternet”, alltså ”spin”+”internet”.

Läs min artikel här.