Per Schlingmann har övergått från att vara Moderaternas partisekretare till att bli regeringens kommunikationsstrateg (fast han är anställd som statssekreterare…). Igår eftermiddag ringde TT mig om undrade vilka för- och nackdelar en statsvetare kunde se med ett sådant uppdrag. Gåendes på Åkeshovsvägen i rask takt på väg till Brommaplan svarade jag snällt på frågorna och sa ungefär så här:
Moderaternas har återigen visat att de är på framkant och inser konsekvenserna av det nya politiska medielandskapet. Förr i världen kunde regeringen kallt räkna med ett visst utrymme i de större nationella medierna, särskilt radio och morgontidningar, för sina reformer och förslag. Man kunde också räkna med att kunna göra anspråk på sanningen om vad förslagen gick ut på eller ledde till. I dagens fragmentiserade medborgerliga offentlighet kan man inte alls vara lika säker, och framförallt har både tempot och antalet mediekanaler ökat lavinartat. Saker som inte blev en nyhet förr blir det idag. Som Schlingmann själv sagt finns det inget on-stage och off-stage längre – politiken är on-stage hela tiden. Interaktionen mellan aktörer är också mycket större än förr vilket innebär att mediearenan i sig själv genererar helt nya politiska processer som inte kan kontrolleras av regering eller motsvarande. Moderaterna har insett detta och därför sett till att få en egen ”spin doctor” på statsrådsberedningen vars uppgift blir att forma, påverka, medverka i och förflytta de här processerna.
Redan Anthony Downs påpekade i sitt klassiska arbete ”An economic theory of democracy” från 1957 om partistrategi att med tanke på hur tidsödande det är för medborgarna att själva bilda sig en uppfattning genom att ta del av all relevant information så spelar de s k medlarna (brokers) en helt avgörande roll. I vår moderna medievärld utgörs dessa medlare av journalister, redaktioner, ledarskribenter m fl. Andra medlare återfinns i det civila samhället bland organisationer och sammanslutningar i hela landet. En risk ur medborgarnas synvinkel är att Schlingmanns nya uppgifter innebär att regeringen tar större kontroll över dessa s k medlares verksamhet. Medborgarna får alltså inte ta ställning till den mångfald av tolkningar som av varandra oberoende medlare tidigare bistått med. Avståndet mellan den förda politiken och politikens konsekvenser ökar.
En annan risk är att regeringen förytligar politiken och lägger större vikt vid paketeringen än vid innehållet. Hur en reform kommuniceras blir väsentligare än vilka konsekvenser den får. Att hantera dessa konsekvenser genom god kommunikation blir viktigare än att undanröja dåliga konsekvenserna med politik.
Lite skämtsamt får Per Schlingmann rollen som överstepräst, den ende som får gå in bakom förhänget och tala med Gud* – som ju själv meddelat att man bara skall lita på saker som han själv säger. Fast det sa jag inte till TT, då hade reportern inte lyssnat på något annat jag sa…
Allt som allt, sammanfattningsvis tycks den nya alliansregeringen än mer bli en kreativ affär mellan tre män; Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann och Anders Borg. Statsminister Fredrik Reinfeldt har en förmåga att kreativt utnyttja vad många andra partiledare uppfattar som politiska problem och han besitter en uthållighet och kyla i sitt agerande som är imponerande. Men onekligen också lite skrämmande.
*I den bibliska judendomen går översteprästen en gång om året in i ett utrymme i templet där arken med stentavlorna står, bakom ett förhänge, för att kommunicera med Gud.
VÄNSTRA STRANDEN 