Fredrik Reinfeldt i Almedalen 2013

Det var en märkbart mer upplivad statsminister som intog scenen i Almedalen ikväll än förra året. Hans vilja att erövra regeringsmakten ytterligare en gång var påtaglig. Men samtidigt var det egentligen bara tre teman som återkom i talet: jobben, främlingsfientligheten och regeringsfrågan. Men kraften framförallt i de två sista var omöjlig att missa.

Fredrik Reinfeldt har bestämt sig för att köra jobbfrågan i botten tydligen. Det får bära eller brista. Ikväll talade han om den tidigare dödförklarade jobbpakten och kritiserade arbetslöshetsstatistiken. Reinfeldt vill få till ett lärlingssystem i Sverige, och han använde Tyskland som förebild i detta avseende.

Men starkast engagemang visade han i striden med Sverigedemokraterna. Utan namns nämnande markerade Reinfeldt att dessa inte skall få något inflytande över svensk politik. Om man släpper in hatet i politiken så kommer samhället att förändras sa Reinfeldt, och det var ingen tvekan om att den förändringen var något han aldrig skulle medverka till. Genom en hyllning till Mona Sahlins kamp mot rasismen och peka ut Stefan Löfven (återigen utan namns nämnande) som tyst och mumlande i samma frågor sådde han också split inom socialdemokratin och mellan socialdemokratin och vänsterpartiet/miljöpartiet. Dock ingen skugga över uppriktigheten i Reinfeldts avståndstagande från alla former av främlingsfientlig politik. Och det var också den delen av talet där Reinfeldt fick varmast och kraftigast applåder.

I regeringsfrågan återkom Reinfeldt till att de rödgröna partierna inte avser att förbereda sig för en eventuell valvinst. Reinfeldt ser det svenska partisystemet som två block, där SD skall hållas utanför. Och oklarheten i ett tänkbart regeringsalternativ kommer att bli en angreppspunkt från Reinfeldt under hela perioden fram till valet. Han var också mycket tydlig med att hans uppfattning är att inget av Allianspartierna kommer att få lämna regeringen. Just kristdemokraterna har dock varit illa ute en gång tidigare (1994) och klarade sig kvar i Riksdagen med endast drygt 3500 röster. Efter valsamverkan med Centern 1985-1988 kom partiet inte heller in i Riksdagen igen, vilket var en besvikelse. Att dessutom Alliansregeringen har ytterligare ett parti som för en kamp mot fyra-procents-spärren gör inte frågan säkrare. Det finns en liten risk att regeringsfrågan slår tillbaka på Reinfeldt själv.

Reinfeldt och regeringen har anklagats från många håll för att inte ha några visioner eller reformer att visa upp. I sitt tal ikväll frammanades en konservativ landsfader som ville visa på hoten mot det öppna Sverige, på osäkerheten i alternativen och på den ihärdiga viljan att vinna kampen om jobben. Ingen tvekan om att det var en stridslysten regeringschef snarare än en aktivistisk moderatledare som stod på scenen. Hur långt det räcker i det nya planetsystem som den svenska politiken utgör efter Alliansregeringens åtta år återstår dock att se.

Reinfeldt längtar tillbaka till Palmes tid?

”Det här inte den socialdemokrati jag växte upp med” sa statsminister Fredrik Reinfeldt på bästa sändningstid i Rapport ikväll a propos att Håkan Juholt meddelat att socialdemokraterna inte ställer sig bakom att Sverige ansluter sig till den s k euro-pakten som skall garantera eurons värde som betalningsmedel. Reinfeldt som är född 1965 bör väl sägas ha vuxit med Olof Palme (partiledare 1969-1986). Håkan Juholt skulle lika gärna kunna ha sagt att han inte känner igen de moderater han växte upp med, Yngve Holmberg (1965-1970) och Gösta Bohman (1970-1981). Skillnaden är att Reinfeldt tycks försöka få oss att tro att han verkligen gillade gamla tiders socialdemokrater. Något sådant skulle Juholt aldrig göra.

Reinfeldt avslöjar därmed också att socialdemokratin för Sverige inte är vilket parti som helst, utan en motståndare värd att konkurrera med, en politisk rörelse som moderaterna vill slå på deras egen planhalva. Något som Moderaterna i stort sett också lyckats med.

Partier förändras, både ideologiskt och organisatoriskt, även om de flesta politiska motståndare aldrig låtsas om det. 1970-talets socialdemokrati idag hade varit rena skämtet, liksom 1960-talets Högerparti eller 1980-talets Folkparti. Frågorna är andra och medborgarna kräver av sina partier att de har svar på tidens frågor, inte gårdagens. Partiideologin skall därvidlag utgöra den förankring som partiet behöver för att trots allt vara igenkännbart, ungefär som vi när ser att det är barndomskamraten på andra sidan gatan trots att det gått 30 år. En partiideologi får aldrig bli en boja för partiet, men aldrig heller så vag och konturlös att partiets identitet upplöses. Partiideologin skall vara tillräckligt abstrakt för att ge utrymme för flera konkreta förslag inom samma sfär, men måste ha en tydlig gräns.

Reinfeldt är som de flesta av oss, vi vill gärna känna igen och kunna relatera oss till våra partier. Vi vill att partiet skall handla förutsägbart och samtidigt lansera lite nya grepp som får oss att tänka till inför valet. Reinfeldt och hans koalitionsregering har dock bidragit till att väljarnas partiideologiska kompass fått problem, de fyra partierna liknar varandra, ideologiska skillnader tonas ned och hela idén bakom Alliansen är att ge plats för praktik på bekostnad av ideologin. Så om Reinfeldt inte känner igen ”sina” socialdemokrater så är han nog faktiskt en av dem som bidragit till detta. Att socialdemokratin själv sedan inte förmår hitta ut ur den lilla skogsdunge mellan husen i Västertorp där de gått vilse gör ju inte saken lättare för väljarna…

En statsman håller tal? Reinfeldt i Almedalen

Fredrik Reinfeldt imponerande nog inte på sina väljare i kvällens Almedalstal. En medelålders man med allianstycke – att döma av munderingen – väste irriterat efter talet till sitt kvinnliga sällskap ”så mycket tomt prat, så mycket ord om ingenting”. Men så var det nog inte meningen heller. Reinfeldt gör inte särskilt mycket för att bli omtyckt av alla, ändå har han lett Moderaterna till det att vara det ledande borgerliga partiet i Sverige, för att inte säga det ledande partiet i största allmänhet.

Fredrik Reinfeldt såg lycklig ut när han strax före talet tillsammans med Anders Borg hälsade på Jesse Jackson som är i Almedalen för att beskåda vad som kan beskrivas som en demokratifest. Reinfeldt såg avväpnande glad ut och Jesse Jackson klappade vänligt Anders Borg på skuldran. Men kanske såg man också skillnaden mellan dem. Där Jesse Jackson är en man som skapat historia (och jag många andra känner kraften strömma runt karl’n) där har Fredrik Reinfeldt en bra bit att gå – trots hans enorma betydelse för svensk borgerlighet.

Reinfeldt talade demografi, han talade global tillväxt och marknadsekonomi. Han hyllade såväl demokrati som kapitalism och hans tal kunde ha haft titeln ”Dy nya sköna värld”. Han ställde stora frågor om hur vi klarar välfärden i framtiden och hur resursfördelningen skall genomföras i en värld som växer inte bara i ekonomi utan också i antalet människor. Några svar hade han inte, men syftet var nog snarare att visa att regeringen visst inte bara tänker på jobbskatteavdrag och sjukförsäkring utan på de STORA frågorna. Men, som min författarvän påpekade, orden kultur, religion, andlighet, omsorg eller kärlek nämndes inte. Kanske är det så svenska medborgare vill ha sin statsminister?

Fredrik Reinfeldt jobbar hårt på att bli en statsman, en som likt de Gaulle svävar lite ovanför partipolitiken. Men de Gaulle hade lett det franska motståndsrörelsen genom ett krig. Och Jesse Jackson deltog i de första medborgarrättsmarscherna i Alabama på 1960-talet. Säga vad man vill om den svenska alliansregeringen men riktigt den nivån kan man inte säga att de ideologiska förändringarna av partierna, arbetslinjen eller jobbskatteavdragen har.

Men, en sak är klar, underskatta inte Reinfeldt. Han vet precis vad han gör, och han känner sina väljare. Huvuddelen av dem stod inte framför scenen i Almedalen ikväll.

Läs också regeringens initiativ på DN Debatt om en framtidsutredning.

Om socialdemokraternas kris igen: Att inte snegla på moderaterna

Marika Lindgren Åsbrink (alias Storstad) gör två påpekanden avseende socialdemokraternas interna debatt i Ekots lördagsintervju idag: 1. Varje diskussion om t ex vinster i välfärden borde inte tolkas som ett ifrågasättande av privata alternativ, alltså tolkas som en upprepning av 90-talets för-emot-debatt. 2. Socialdemokraterna måste tro på sin egen betydelse i svensk politik om partiet skall ha en framtid i regeringsställning.

Socialdemokraterna vann plats i både svenska folkets hjärta och Rosenbad tack vare att man mejslade ut en egen position i svensk politik, en pragmatisk vänster-position med möjlighet till samarbete åt flera håll och där arbetarklassens intressen stod i fokus. I början av 1960-talet ingick så partiet en slags klass-koalition genom att inkludera tjänstemännen (lägre medelklass) i sin politik. Alla skulle betala till välfärden och alla skulle få tillbaka. På sikt var detta en gynnsam idé i ett samhälle som växte och utvecklades. Möjligheten till kvalificerad utbildning, rejäla skyddsnät vid sjukdom och stöd för goda bostäder och infrastruktur var oundgängliga byggstenar i detta samhälle. Inget annat parti intog just denna position, vare sig ideologiskt eller i praktisk politik.

Men idag kallar sig Moderata Samlingspartiet för ”arbetarparti” och socialdemokraterna kämpar för att hålla ställningarna som LO-medlemmarnas förstahandsval. Precis som Lindgren Åsbrink och flera andra påpekar så har socialdemokraterna haft svårt att hitta ideologisk rätt i ett samhälle där produktionsindustrin och arbetarklassen inte längre är ekonomins självklara centrum. Kunskapsekonomi, kulturekonomi, tjänstesamhälle och informationssamhälle är begrepp som använts för att beskriva förändringarna – oavsett vilket så har vänstern och socialdemokratin haft svårt att följa i dansen.

Att moderaterna kan kalla sig arbetarparti idag beror på att begreppet ”arbetare” övergått från den marxistiska betydelsen av en person vars enda tillgång är det egna arbete till en person som har en inkomst från eget arbete. med den definitionen är direktören och montören båda arbetare. Det marxistiska begreppet ”arbetare” byggde på dikotomin mellan den som säljer sitt arbete och den som har kapital nog att tillägna sig mervärde genom att köpa andras arbete. Moderaternas begrepp ”arbetare” bygger på dikotomin mellan den som arbetar och den som latar sig, alltså vad som (felaktigt) ofta benämns en ”luthersk arbetsmoral”. Tag t ex uttrycket ”den som inte arbetar skall heller inte äta” som var vanligt förekommande för några decennier sedan (orden kommer från Paulus 2 Tess 3:10).  Överheten har alltid föredragit den senare tolkningen av begreppet ”arbetare”.

Det är därför socialdemokraternas sneglande på moderaterna och den borgerliga regeringens position i frågor om ekonomi, arbetsmarknad och utbildning är så fruktlösa och bara kommer att leda till att partiet blir näst-bäst. Socialdemokratin har helt enkelt ingen teoretisk eller ideologisk grund som är kompatibel med moderaternas arbetarbegrepp.

Lindgren Åsbrinks påpekanden (se ovan) handlar båda om socialdemokratins självbild. Om inte partiet kommer tillrätta med sin egen interna debatt och sin egen ideologiska position så är jag nog rädd att partiet inte på mycket lång tid kommer att spela någon framträdande roll i svensk politik. Vägen dit går inte genom att slå varann i huvudet med 90-tals-argument eller genom att försöka kopiera den framgångsrika kvartetten Borg-Littorin-Reinfeldt-Schlingmann.

Se det bara som ett gott råd från en partiforskare.

Per Schlingmann som överstepräst

Per Schlingmann har övergått från att vara Moderaternas partisekretare till att bli regeringens kommunikationsstrateg (fast han är anställd som statssekreterare…). Igår eftermiddag ringde TT mig om undrade vilka för- och nackdelar en statsvetare kunde se med ett sådant uppdrag. Gåendes på Åkeshovsvägen i rask takt på väg till Brommaplan svarade jag snällt på frågorna och sa ungefär så här:

Moderaternas har återigen visat att de är på framkant och inser konsekvenserna av det nya politiska medielandskapet. Förr i världen kunde regeringen kallt räkna med ett visst utrymme i de större nationella medierna, särskilt radio och morgontidningar, för sina reformer och förslag. Man kunde också räkna med att kunna göra anspråk på sanningen om vad förslagen gick ut på eller ledde till. I dagens fragmentiserade medborgerliga offentlighet kan man inte alls vara lika säker, och framförallt har både tempot och antalet mediekanaler ökat lavinartat. Saker som inte blev en nyhet förr blir det idag. Som Schlingmann själv sagt finns det inget on-stage och off-stage längre – politiken är on-stage hela tiden. Interaktionen mellan aktörer är också mycket större än förr vilket innebär att mediearenan i sig själv genererar helt nya politiska processer som inte kan kontrolleras av regering eller motsvarande. Moderaterna har insett detta och därför sett till att få en egen ”spin doctor” på statsrådsberedningen vars uppgift blir att forma, påverka, medverka i och förflytta de här processerna.

Redan Anthony Downs påpekade i sitt klassiska arbete ”An economic theory of democracy” från 1957 om partistrategi att med tanke på hur tidsödande det är för medborgarna att själva bilda sig en uppfattning genom att ta del av all relevant information så spelar de s k medlarna (brokers) en helt avgörande roll. I vår moderna medievärld utgörs dessa medlare av journalister, redaktioner, ledarskribenter m fl. Andra medlare återfinns i det civila samhället bland organisationer och sammanslutningar i hela landet. En risk ur medborgarnas synvinkel är att Schlingmanns nya uppgifter innebär att regeringen tar större kontroll över dessa s k medlares verksamhet. Medborgarna får alltså inte ta ställning till den mångfald av tolkningar som av varandra oberoende medlare tidigare bistått med.  Avståndet mellan den förda politiken och politikens konsekvenser ökar.

En annan risk är att regeringen förytligar politiken  och lägger större vikt vid paketeringen än vid innehållet. Hur en reform kommuniceras blir väsentligare än vilka konsekvenser den får. Att hantera dessa konsekvenser genom god kommunikation blir viktigare än att undanröja dåliga konsekvenserna med politik.

Lite skämtsamt får Per Schlingmann rollen som överstepräst, den ende som får gå in bakom förhänget och tala med Gud* – som ju själv meddelat att man bara skall lita på saker som han själv säger. Fast det sa jag inte till TT, då hade reportern inte lyssnat på något annat jag sa…

Allt som allt, sammanfattningsvis tycks den nya alliansregeringen än mer bli en kreativ affär mellan tre män; Fredrik Reinfeldt, Per Schlingmann och Anders Borg. Statsminister Fredrik Reinfeldt har en förmåga att kreativt utnyttja vad många andra partiledare uppfattar som politiska problem och han besitter en uthållighet och kyla i sitt agerande som är imponerande. Men onekligen också lite skrämmande.

*I den bibliska judendomen går översteprästen en gång om året in i ett utrymme i templet där arken med stentavlorna står, bakom ett förhänge, för att kommunicera med Gud.

Saknad: Berättelsen om Sverige

Häromdagen hade jag nöjet att kommentera boken ”Bokslut Reinfeldt”, skriven av trion Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen, vid ett öppet möte på ABF i Göteborg. Det blev en intressant debatt om bl a betydelsen för den svenska välfärden att vi upplever industrisamhällets övergång i tjänstesamhälle, om budgettak och om skattekvoter.

Mycket av mina kommentarer handlade om socialdemokraternas oförmåga att hantera de nya omständigheterna som Sverige befinner sig i sedan 1990-talet. Och en grundfråga från min sida var om inte den politik regeringen nu för är en logisk följd av socialdemokratins inslagna väg sedan 1994, om inte regeringen Reinfeldt (snarare än på den tiden regeringen Bildt) för ”den enda vägens politik”? Författarnas svar var förstås nekande, men det blev en debatt med tuggmotstånd.

Efter debatten undrade en deltagare varför allting tycks handla om att klanka på socialdemokraterna när det är regeringens politik som borde stå i centrum för kritiken. Det kan man ju tycka på politiska grunder. Men frågan lämnade mig ingen ro. Är Sverige så i grunden socialdemokratiskt att vi inte kan diskutera välfärdsfrågor utan att socialdemokraterna kommer i centrum, trots att de inte haft regeringsmakten på fyra år? I Studio Ett igår ställdes ungefär samma fråga. Deltar journalister och kommentatorer i ett veritabelt drev mot Mona Sahlin och socialdemokraterna? Och sedan fyllde medieprogrammet Publicerat idag på med likartade frågor, baserade på en medieundersökning av den förre LO-ekonomen Dan Andersson.

Det vore ju enkelt att säga att allt detta är partsinlagor från missnöjda sossar som ligger under i opinionsmätningarna. Men jag tror inte att det är så enkelt. Välfärdsstaten bär socialdemokraternas vattenstämpel. Regeringen Reinfeldt reformerar den, anpassar den till ett annat samhälle. Eller? Vad jag tror saknas är berättelsen om vilket samhälle vi vill leva i.

Visst vill svenskar betala skatter, sopsortera och ta bussen till jobbet. Visst vill vi jobba hårt, fostra våra barn och läsa goda böcker. Men, trots allt, vill vi inte vara delaktiga i något? Vill vi inte kunna se en liten glimt därframme av ett bättre samhälle, en bättre värld och kanske en mer rättfärdig gemenskap?

Regeringen Reinfeldt har varit skicklig, professionell (trots vissa skönhetsfläckar) och effektiv. Men var är visionerna? Socialdemokraternas Mona Sahlin är rejäl och duglig, men var finns glöden? Jag tror att väldigt många medborgare väntar sig att finna den nya visionen hos socialdemokraterna – rätt eller fel – och upplever en stor besvikelse idag. På något sätt är det internaliserat hos särskilt äldre generationer att socialdemokraterna skall prestera utopier och visioner. De borgerliga partierna har sedan 1960-talet haft rollen att reagera och utforma sin politik i någon sorts motsats. 

Men kanske står vi inför ett skifte? Kan de nya moderaterna med sina allianssyskon prestera en berättelse? Eller kan vi få två starka berättelser? Den frågan är vad som långsiktigt avgör framtiden och inriktningen på det svenska välfärdssamhället.

Den bästa av världar? Om bristen på konflikter i nutida svensk politik

Inga konflikter om de övergripande målen för politiken. Väljarna håller distans och utvärderar kontinuerligt partiernas framtoning. Skickligheten i att genomföra det som skall göras är avgörande. Ja, så kan man beskriva det som bl a professorn i statsvetenskap Harold D Clarke kallas ”valence politics” i sina anlyser av det brittiska valet liksom av Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet.*

Valence politics är en teoretisk beskrivning av det vi just nu upplever i svensk valrörelse. Blockpolitiken har förstärkt en utveckling, som varit på gång sedan 1990-talet. Genom att endast två alternativ ställs mot varandra blir det allt svårare att urskilja konflikter och olika mål för samhällsutevcklingen. I Anthony Downs anda lägger sig de båda blocken så nära varandra som möjligt. I ett flerpartisystem kan fler konflikter artikuleras och den s k valenspolitiken får svårare att slå igenom.

Att en fråga är en valensfråga innebär att den har en särdeles snedfördelad opinion, det finns bara ett svar på frågan. Ta t ex krav som bättre stöd för brottsoffer, mer kunskap i skolan och ökade rehabiliteringsinsatser för långtidssjuka. Finns det någon rimlighet i att förespråka motsatsen? Nej, just det. När den politiska debatten domineras av sådana frågor utvärderar väljarna kontinuerligt partiernas förträden inom sektorer som väljarna tycker är viktiga.  Väljarna är inte anhängare av ett parti och låter sig informeras eller artikulerar sina krav inom den ramen. Istället måste partierna varje dag bevisa för väljarna att de i de aktuella frågorna intar de ”rätta” ståndpunkterna. Därav det ständiga springet i varandras fotspår. För väljarna blir det en fråga om att avgöra vilket område eller fråga som är mest prioriterad för just dem. Partiernas profilering inom olika områden blir då utslagsgivande, inte deras ideologi eller värdegrund.

Och när det är dags att lägga sin röst blir för de flesta den avgörande frågan vem och vilka som är skickligast, mest kompetenta och mest förtroendegivande avseende möjligheten att genomföra det som alla egentligen är överens om.

Det fanns en tid när den svenska socialdemokratin var absolut bäst på valenspolitik – man ville åstadkomma förbättringar inom områden som en majoritet av befolkningen upplevde som relevanta, partiprofilen var tydligt inriktad på vad som kan kallas ”det allmänna bästa” och regeringsfähigheten var ett adelsmärke. Den epoken är slut. Att efterträda socialdemokratin i denna roll är vad Fredrik Reinfeldt vill när han talar om moderaterna som det nya statsbärande partiet.

Svensk politik är inte längre vad den varit. Det är närmast en truism. Ur min demokratiteoretiska synvinkel undrar jag dock hur hälsosam förändringen är. Valenspolitik tenderar att bortse från sociala konflikter, maktstrukturer och prioriterar kortsiktig problemlösning före genomgripande förändringar och risktagande. För att inte tala om bristen på spänning, hetta och engagemang. 

För inte är det väl så att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar?

*Begreppet ”valence issues” lanserades av Donald Stokes i American Political Science Review 1963 i en artikel med titeln ”Spatial models of party competition”.