Debatten om konservatism har varit intensiv både i bloggosfär och traditionella medier under de senaste veckorna. I en post som refererar till vad jag skrivit påpekar Björn Axén att han är, och förmodligen jag också, republikan. Jag har under flera år fascinerats av filosofen Philip Pettit som väl tillsammans med idéhistorikern Quentin Skinner är den moderna republikanisms uttolkare. För att inga missförstånd skall uppstå vill jag påpeka att ”republicanism” i denna mening inte är detsamma som det republikanska partiet i USA. Ibland används också den engelska termen ”civic republicanism”.
Republikanismen betonar den autonomi en medborgare skall åtnjuta, och grundprincipen är att undanröja alla former av dominans och kontroll. Men i motsats till en klassisk liberal hållning betonar republikanismen att varje medborgare har en skyldighet att delta i statens styrande. Man kan enkelt uttryckt säga att skyddet för autonomin motsvaras av krav på deltagande. Ja, jag tilltalas av republikanismen, det skall jag tillstå. Samtidigt upplever jag att den utvecklats i en anglosaxisk ram, med djupa rötter i den romerska samhällsmodellen, vilket gör den lite främmande i den nordiska traditionen.
Inom fransk filosofi är det väl inte så långsökt att jämföra med Cornelius Castoriadis som i sin samhällsfilosofi tar utgångspunkt i den Atenska stadsstaten, och specifikt i atenarnas insikt om att de var autonoma som människor. Castoriadis betonar att demokratin kunde utvecklas på grundval just av denna insikt. Demokrati, menar han, är en slags revolution inbyggd i institutionerna och betonar den mänskliga kreativitetens roll i samhällets utformning. Medborgarna bör, enligt honom, ständigt kunna ompröva sina beslut och därmed ställs också ett krav på de förslag som framförs att de skall vara hållbara och tåla ”överprövning”. Även hos Castoriadis finns ett antagande om att medborgarna skall vara aktiva i styret av staten, inte att detta är en frivillig uppgift.
Republikanismen är enintressant ideologi, särskilt i tider när de politiska partierna söker nya vägar för att vara relevanta och förmå att mobilisera medborgarna politiskt. Idéer som ligger i linje med en republikansk syn är kanske Piratpartiets idé att aktivera medborgare anonymt och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som föreslår möjligheten att vara ”rödgrön” aktivist i valrörelsen. Två av de mest spännande politiska partiinitiativ jag noterat på mycket länge!
VÄNSTRA STRANDEN 