Etikett: jonas sjöstedt

Sjöstedt – en ledare med anspråk

Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Ja, Jonas Sjöstedt är nu vald till ensam partiledare för Vänsterpartiet och det är naturligt att citera Selma Lagerlöfs första rader i Gösta Berlings saga. Det som följer tror jag dock inte alls gäller Jonas Sjöstedt, men inledningen kanske något visar på den närmast religiösa och ohöljda entusiasm med vilken kröningen av Sjöstedt genomfördes på Vänsterpartiets kongress i Uppsala. När detta är sagt så vet vi alla att partiledarens uppgift i ett litet parti i opposition inte är någon sinekur.

Som jag tidigare påpekat är partiledarens viktigaste uppgift att hålla samman sitt parti, något som Lars Ohly lyckades bra med trots ett besvärligt utgångsläge,  och det gör Sjöstedts uppgift lättare än vad Ohlys var för åtta år sedan. Jonas Sjöstedt genomförde idag sitt första politiska linjetal och några förändringar i budskapet kunde noteras.

Sjöstedt började med att betona det som ibland har kallats för en röd frihetsvision. Han inledde sitt tal med att tala om individens frihet och citerade Rosa Luxemburg som lär ha sagt att friheten det är alltid friheten för den som är annorlunda. Sjöstedt betonade också vikten av att människor av olika tro möts på naturligt sätt i skolan och i samhället när han talade om barnen i pingstkyrkan och den shiamuslimska familjens barn som i skolan möts, bråkar och blir kära i varandra. Här fanns tanken att det är i kollektivet och i de gemensamma lösningarna som den individuella friheten bäst kan upplevas.

Sjöstedt gjorde också en stor offensiv kring arbetsmarknadspolitiken, något som jag tror kan vara ett bra strategiskt val. Området har helt och hållet behärskats av regeringen och vare sig Miljöpartiet eller Socialdemokraterna har förmått lansera något reellt alternativ till den arbetsmarknad som alltfler löntagare idag finner osäker, otrygg och farlig. Full sysselsättning skall hädanefter vara den ekonomiska politikens överordnade mål, menade Sjöstedt, och talade om att ”modernisera de ekonomiska ramverken” på ett sådant sätt att man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vid flera tillfällen återkom Sjöstedt till behovet av en industripolitik och till det akuta behovet av investeringar i det gemensamma som järnvägar, bostäder, energiteknik och kollektivtrafik. För Sjöstedt och Vänsterpartiet är det investeringar som på sikt ger både jobb och modernitet.

Sjöstedt utmanade också Socialdemokraterna och Miljöpartiet i att kräva ett socialt protokoll som krävde samma arbetsvillkor för alla löntagare i ett land som kriterium för att rösta ja till någon som helst fördragsförändring inom EU.

Sjöstedt talade också om feminism, klimatfrågor och om hur välfärdsarbetarna är de oundgängliga krafterna i vårt samhälle, inte bankdirektörerna. Han fick stående ovationer när han lovade att få bort rikskapitalbolagen från välfärden och ville mota bort vinster från hela sektorn.

På det hela taget var det ett ganska väntat tal, men Sjöstedt är mer nedtonad än Ohly, mer sakpolitiskt tydlig, mindre internationellt orienterad och har ett allvar som är svårt att värja sig emot. Kanske tycker jag att det allvaret bara finns hos Fredrik Reinfeldt bland övriga partiledare. Sjöstedt tar ledningen för ett parti som nu står relativt samlat och som lagt k-diskussionen bakom sig. Han tar över i ett läge där oppositionen snarast kännetecknats av fanflykt, personstrider och splittring.  Det skall bli mycket intressant att följa inte bara Vänsterpartiets utveckling utan också hur svensk politik och mediebevakning kommer att påverkas av en så politiskt beslutsam vänsterpartiledare med tydliga anspråk på makten.

Aha, jag är republikan! Eller?

Debatten om konservatism har varit intensiv både i bloggosfär och traditionella medier under de senaste veckorna. I en post som refererar till vad jag skrivit påpekar Björn Axén att han är, och förmodligen jag också, republikan. Jag har under flera år fascinerats av filosofen Philip Pettit som väl tillsammans med idéhistorikern Quentin Skinner är den moderna republikanisms uttolkare. För att inga missförstånd skall uppstå vill jag påpeka att ”republicanism” i denna mening inte är detsamma som det republikanska partiet i USA. Ibland används också den engelska termen ”civic republicanism”.

Republikanismen betonar den autonomi en medborgare skall åtnjuta, och grundprincipen är att undanröja alla former av dominans och kontroll. Men i motsats till en klassisk liberal hållning betonar republikanismen att varje medborgare har en skyldighet att delta i statens styrande. Man kan enkelt uttryckt säga att skyddet för autonomin motsvaras av krav på deltagande. Ja, jag tilltalas av republikanismen, det skall jag tillstå. Samtidigt upplever jag att den utvecklats i en anglosaxisk ram, med djupa rötter i den romerska samhällsmodellen, vilket gör den lite främmande i den nordiska traditionen.

Inom fransk filosofi är det väl inte så långsökt att jämföra med Cornelius Castoriadis som i sin samhällsfilosofi tar utgångspunkt i den Atenska stadsstaten, och specifikt i atenarnas insikt om att de var autonoma som människor. Castoriadis betonar att demokratin kunde utvecklas på grundval just av denna insikt. Demokrati, menar han, är en slags revolution inbyggd i institutionerna och betonar den mänskliga kreativitetens roll i samhällets utformning. Medborgarna bör, enligt honom, ständigt kunna ompröva sina beslut och därmed ställs också ett krav på de förslag som framförs att de skall vara hållbara och tåla ”överprövning”. Även hos Castoriadis finns ett antagande om att medborgarna skall vara aktiva i styret av staten, inte att detta är en frivillig uppgift.

Republikanismen är enintressant ideologi, särskilt i tider när de politiska partierna söker nya vägar för att vara relevanta och förmå att mobilisera medborgarna politiskt. Idéer som ligger i linje med en republikansk syn är kanske Piratpartiets idé att aktivera medborgare anonymt och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som föreslår möjligheten att vara ”rödgrön” aktivist i valrörelsen. Två av de mest spännande politiska partiinitiativ jag noterat på mycket länge!