Etikett: piratpartiet

Vinner FI det politiska slaget om framtiden?

”Första maj, första maj, varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus” så skaldade Hannes Sköld år 1911. Så många slitna kavajer är det inte i första maj-tågen hundra år senare, men väl både slitna jeans, nitjackor, färgglada kalufser liksom ljusa vårjackor och solglasögon. Texten avslutas med ”och vår håg och vår hand röres fritt utan band, och vår blick är mot framtiden spänd”, ord som jag efter att ha sett SvT:s Dokument Inifrån ”Politiker utan mål” uppfattar mer uppfordrande än tidigare.

Att vinna det s k slaget om framtiden är helt centralt för en politisk rörelse som vill mobilisera, vinna val och förändra samhället. Nästan alla sociala rörelser som nått framgång i sin egen rätt har förmått att skapa tilltro till en framtidsvision, ett hopp om förändring från något sämre till något bättre. Så var det med rösträttsrörelsen, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och miljörörelsen för att nämna de mest etablerade i vårt land. Men sedan något decennium är dessa framtidsvisioner förvisade till gatorna, sociala medier eller kafferummet. Någon plats i de politiska debatterna har de inte, och det är bara hos några mindre partier som visionerna ens har en framträdande plats i det egna budskapet.

Inför det förra EU-valet var det Piratpartiet som mobiliserade och seglade in i EU-parlamentet på frågor om fildelning, nätintegritet och -frihet. Partiet har dock, sannolikt till följd av svag partiorganisation, inte lyckats upprätthålla det politiska engagemanget hos sympatisörerna. Kanske saknade Piratpartiet förmåga att väcka hopp inför en ljusnande framtid, att bygga en vision om ett mer rättvist/friare/öppnare samhälle på grundval av de egna politiska målen?

En rörelse som under (medie-)radarn har vuxit sig allt starkare genom en kombination av digital- och gräsrotsmobilisering är Feministiskt Initiativ. Partiet som nu ställer upp i såväl EU-val som riksdagsval växer, tror jag, tack vare bristen på framtidsvisioner hos många andra partier, i kraft av anti-rasistiska och kulturradikala idéer och som ett politiskt alternativ där än så länge alla får plats. Ett bevis på det förändrade klimatet för FI är att på första maj 2013 gick 400 personer i FI:s första-maj-tåg i Göteborg. Vänsterpartiet hade samma år 4100 personer i sitt tåg. I år hade FI 3550 personer i sitt tåg! Och Vänsterpartiet hade 4500, visserligen fler än förra året och en toppnotering för partiet, men mobiliseringen stod ju onekligen FI för.

I samma ögonblick som FI som rörelse får parlamentarisk makt ställs den just nu brokiga intressekoalitionen på sin spets. Detta scenario är idag mycket mer sannolikt än i vintras. Partiet har smugit upp på insidan av övriga partihästar i loppet och om EU-valet använder sig av open-stretch blir jag inte alls förvånad om EU-parlamentet får en svensk FI-kandidat i maj. Om det är en trolig eller rimlig väg för svensk politik är en helt annan sak.

Politikens värld behöver vara en plats också för drömmar, ideologiska visioner och utopier – om medborgare skall kunna tro på en bättre framtid och kunna mobiliseras för denna måste också våra partier väcka framtidstro och vilja prata om det samhälle man ser framför sig. För det är väl inte så illa att nästan alla partier tycker att det mesta är bra som det är, något en vanlig medborgare lätt kan tro i alla fall utanför de månader när det är valkampanj.

Aha, jag är republikan! Eller?

Debatten om konservatism har varit intensiv både i bloggosfär och traditionella medier under de senaste veckorna. I en post som refererar till vad jag skrivit påpekar Björn Axén att han är, och förmodligen jag också, republikan. Jag har under flera år fascinerats av filosofen Philip Pettit som väl tillsammans med idéhistorikern Quentin Skinner är den moderna republikanisms uttolkare. För att inga missförstånd skall uppstå vill jag påpeka att ”republicanism” i denna mening inte är detsamma som det republikanska partiet i USA. Ibland används också den engelska termen ”civic republicanism”.

Republikanismen betonar den autonomi en medborgare skall åtnjuta, och grundprincipen är att undanröja alla former av dominans och kontroll. Men i motsats till en klassisk liberal hållning betonar republikanismen att varje medborgare har en skyldighet att delta i statens styrande. Man kan enkelt uttryckt säga att skyddet för autonomin motsvaras av krav på deltagande. Ja, jag tilltalas av republikanismen, det skall jag tillstå. Samtidigt upplever jag att den utvecklats i en anglosaxisk ram, med djupa rötter i den romerska samhällsmodellen, vilket gör den lite främmande i den nordiska traditionen.

Inom fransk filosofi är det väl inte så långsökt att jämföra med Cornelius Castoriadis som i sin samhällsfilosofi tar utgångspunkt i den Atenska stadsstaten, och specifikt i atenarnas insikt om att de var autonoma som människor. Castoriadis betonar att demokratin kunde utvecklas på grundval just av denna insikt. Demokrati, menar han, är en slags revolution inbyggd i institutionerna och betonar den mänskliga kreativitetens roll i samhällets utformning. Medborgarna bör, enligt honom, ständigt kunna ompröva sina beslut och därmed ställs också ett krav på de förslag som framförs att de skall vara hållbara och tåla ”överprövning”. Även hos Castoriadis finns ett antagande om att medborgarna skall vara aktiva i styret av staten, inte att detta är en frivillig uppgift.

Republikanismen är enintressant ideologi, särskilt i tider när de politiska partierna söker nya vägar för att vara relevanta och förmå att mobilisera medborgarna politiskt. Idéer som ligger i linje med en republikansk syn är kanske Piratpartiets idé att aktivera medborgare anonymt och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som föreslår möjligheten att vara ”rödgrön” aktivist i valrörelsen. Två av de mest spännande politiska partiinitiativ jag noterat på mycket länge!

Kampen om kunskapen – en valfråga 2010?

Mats Knutson, politisk reporter på SvT, säger till P1-programmet Medierna, a propos Reinfeldts felaktiga sysselsättningssiffror i Agendas partiledardebatt den 31 januari 2010, att den som lyckas trumfa igenom sin egen verklighetsbild med hjälp av statistik och belägg blir den som vinner valet. Kampen om kunskapen står således i fokus, kunskapen innehåll, dess räckvidd och vem som skall ha tillgång till den. Dels har vi en kamp om vilken kunskap som bör ligga till grund för politiska beslut, inklusive valet av parti, dels har vi en kamp om kunskapen i termer av fildelning, open source och integritet.

Valet 2010 kanske blir det första tillfälle när informationssamhället politiska skiljelinjer visar sig vara relevanta för kampen om regeringsmakten. Och då ändå inget sagt om Piratpartiet och om att antalet förstagångsväljare är exceptionellt stort. Ung Pirat är idag Sveriges näst största politiska ungdomsförbund! Via de sociala medierna sprids snabbt kunskap om positioneringar från de politiska partierna, just nu t ex till EU:s datalagringsdirektiv.

I min och Ulf Bjerelds bok* ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets nya skiljelinjer” diskuterar vi hur den politiska agendan kan komma att förändras om och när kunskapskampen blir central. Efter Piratparties framgångar i EU-valet kan väl ingen motsäga att fildelningsfrågan (och dithörande när- och integritetsfrågor) är ”politik”? Men hur är det med övriga konsekvenser?

Vid det seminarium på Södertörns Högskola som jag höll den 29 januari 2010 och där jag pratade om den kommande boken ”Den nödvändiga politiken” tog jag just den ökade användningen av statistik i valdebatterna som exempel på kampen om kunskapen.  Jag sa, enligt mitt manus, så här: 

”…kampen om kunskapen (utspelar sig) på tre arenor, nämligen frågan om kunskapens innehåll, rätten till kunskap och kunskapens räckvidd. Kampen om kunskapens innehåll gäller vem som skall ha makten att forma kunskapens innehåll, att bestämma vad som är sant och osant. Kampen om rätten till kunskap gäller vem som skall ha makten att tillgodogöra sig kunskapen. Kampen om kunskapens räckvidd gäller strävan att göra kunskapen till den ”enda” legitima källan till makt, att ge kunskapen en monopolställning som legitim auktoritet.

Skiljelinjen kunskap-marknad mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbar på en marknad. Kunskapen ingår i en marknadslogik där utbud och efterfrågan bestämmer värdet. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna blir kunskapen och sanningen relativ, dess värde bestäms av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna är sanningen absolut och dess värde bestäms av förmågan att skapa meningsfulla tolkningar av världen.”

I valrörelsen 2010 tror jag att vi kommer att få se många prov på kampen om kunskapen. Kunskap är idag ett relativt och  flytande men fortfarande statusgivande objekt. Allt fler vill göra anspråk på dess makt, samtidigt som ideologins, normernas och värderingarnas betydelse degraderats. De politiska aktörerna kommer säkert att använda kunskapen enligt de två principer vi dragit upp – som något som skall ge resultat eller som något som skapar meningsfulla tolkningar. Den som lever får se!

*Boken heter ”Kampen om kunskapen. Informationssamhället politiska skiljelinjer”, är på 252 sidor och kom ut på Hjalmarson & Högberg förlag hösten 2008. I boken ges ymnigt med illustrationer och exempel på den utveckling jag argumenterar för här.

En enkel analys av Piratpartiets och Feministiskt Initiativs ideologi

Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).

Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.

I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.

En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.

FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s  och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.

FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis – kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.

Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.

Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.

Svärmen som politik – om Piratpartiet och om Huffington Post

Efter två dagars seminarier i Almedalen med fokus på sociala medier, informationspolitik och Piratpartiet kan jag inte undkomma insikten om att begreppet ”svärm” definitivt gjort sitt inträde i politiken. En kollega arbetar med begreppet inom den politiska teoribildningen, men här i Almedalen är begreppet extremt konkret (inte bara på de överfyllda gatorna…). 

Under gårdagen diskuterade Katharine Zaleski (Huffíngton Post) objektivitetsfrågorna i termer av att ”vi har 3000 bloggare, räcker inte det?” och idag påpekade Rick Falkvinge att Piratpartiet är bloggosfärens största parti (utan jämförelse störst). Båda resonemangen bygger på svärmen, och på svärmens intelligens.  Begreppet har kommit att användas i överförd bemärkelse i samhällsfrågor sedan några år, men från början handlade det snarast om hur man med hjälp av filöverföringsprotokollet BitTorrent kan ladda ned (och upp) stora filer via tekniska nätverk där filerna delas sönder i mindre bitar för att sedan sättas ihop igen när de nått målet. I samhällsdebatten handlar det snarast om hur individer med hjälp av internet kan påverka och förskjuta opinioner, beslut och utfall i olika frågor genom att någon/något koordinerar ett från början individuellt agerande till en kollektiv rörelse.

Den mobilisering som Piratpartiet lyckades genomföra inför EU-valet hade likheter just med svärmen. PP var i någon mening det ”protokoll” som aggregerade och fördelade de inviduella aktiviteterna – både på nätet och på gatorna – och kunde därmed också kanalisera svärmen in i det politiska systemet. På samma sätt talade Katharine Zaleski om hur Huffington Post koordinerade enskildas initiativ på ett sådant sätt att de utgjorde kollektiva rörelser i kraft att rucka på vanligtvis resursstarka aktörer. Hon tog ett exempel där Huffington Post hade gjort en karta över alla de GM-företag som skulle läggas ned i USA. Företaget ville inte ge någon sådan information. Men genom att samla lokala aktörers kännedom om sin egen stad och dess GM-företag kunde man skapa en karta där den massiva nedläggningen tog kropp och som sedan publicerades (och förändrades) via Huffington Post.

Det är således tydligt att medlarna/mäklarna/brokers i sammanhanget är viktiga spelare. Utan en Huffington Post eller ett Piratparti kan svärmen inte lockas fram. Är Piratpartiet därmed inte bara ett politiskt parti i vanlig mening utan ett slags fildelningsprotokoll i överförd mening? Och vem kommer att ha råd/resurser att starta och driva aktörer som Huffington Post?

Statsvetaren Anthony Downs betoning av att s k political brokers – alltså de med informationsövertaget – är avgörande för varje politiskt parti som vill nå regeringsmakten (eller som i PP:s fall inflytande över den) gäller än. Och det publicerade han 1957.