Etikett: republikanism

Demokrati är inte att majoriteten bestämmer

Då och då får jag mejl, brev och argument kring demokrati och vad som är demokratiskt och inte demokratiskt. Påtagligt ofta går dessa synpunkter ut på att demokrati är detsamma som majoritetsstyre. Inte alltför sällan handlar breven om Västlänken, trängselskatten, Decemberöverenskommelsen (slutat nu…) eller invandringen. Även i det offentliga samtalet hänvisas ofta till att demokrati är ett majoritetsstyre, att det också är den rimliga tolkningen: ”(f)ör de flesta medborgare är den naturliga innebörden av demokrati att majoriteten ska bestämma över minoriteten” skriver t ex GP på sin ledarsida i samband med debatten om DÖ förra sommaren.

Diskussionen om demokrati är förstås minst lika ålderstigen som de gamla grekerna – som ju förresten påbörjade resan mot demokrati. Grekernas demokrati var en männens styrelse med roterande beslutsfattare och den var icke-representativ, den liknande dock i sin form mer ett föreningsårsmöte än en modern demokrati.

Jag tillhör dem som alltid påtalat att demokratin aldrig kan tas för given. Men jag har också en mycket problematiserande hållning till demokratin. Churchills devis att ”demokrati är den sämsta styrelseformen av alla, bortsett från alla andra som någonsin prövats” är klok och en god vägvisare. Den liberala demokrati vi tillämpar i vårt land idag är ett knippe regler och normer kring fr a representation, rättigheter, legitima arenor och beslutsregler. Tyvärr förespeglas i debatten ofta att svåra moraliska och närmast eviga existentiella frågor kan avgöras med mentometerknappar.

Vad majoriteten tycker i olika frågor eller om en majoritet av parlamentets ledamöter samlas kring ett förslag betyder inte att ett sådant beslut skulle vara moraliskt eller politiskt legitimt. En person har t ex argumenterat för att det vore demokrati om 175 riksdagsledamöter skulle rösta för att döda övriga 174 ledamöter och spetsa deras huvuden på ett staket i Stockholm om bara grundlagen ändrades (vilket kräver ett val emellan). Då har man missförstått den politiska liberala demokratins essens.

Att säga att demokrati är majoritetsstyre är en förenkling när man vill förklara vilka beslutsregler som gäller i en demokrati. I stort sett alla beslut fattas efter förhandlingar eller diskussioner och leder i allmänhet fram till ett beslut som de inblandade känner sig nöjda med, oavsett vilka ingångsvärdena var. En kraftigt polariserad och upphetsad debatt kan emellertid försvåra sådana förhandlingar och samtal, alltså vara destruktiv för demokratin. Det är därför vi skall undvika att moralisera och demonisera i ett demokratiskt samtal. I längden undergräver det styrelseskicket.

Själv omfattar jag en demokratisyn som väl närmast har hämtats från den politiska sociologin med Seymour Martin Lipset och Stein Rokkan. Demokrati är där ett fredligt och kollektivt sätt att hantera grundläggande historiska och sociala konflikter i varje stat och bygger på politiskt mobiliserade medborgare. Verktygen är politiska partier, medborgerligt deltagande, opinionsbildning, fria val, goda institutioner och medier som tar ansvar för demokratin. Genom politisk filosofi (och historia…) vet vi också att de mänskliga rättigheterna måste vara en fundamental del av en modern demokrati (rättsstaten) För min del är det republikanismens modell med sin betoning av det aktiva medborgarskapet och idén om icke-dominans som ligger närmast.

Jag kan inte låta bli att påminna om (den nu väldigt ålderstigna) avhandlingen i statsvetenskap ”Samtal om demokrati” som kom 1988 och skrevs av Bengt-Ove Boström. Boström var en gång min kollega, sedermera prefekt och numera rektorsråd vid Göteborgs universitet. Hans avhandling behandlade just de olika demokratisyner som framkom i en för den tiden animerad demokratidiskussion som förts på Dagens Nyheters debattsidor. Ledarskribenternas uppfattningar om demokrati var då rätt likartad men det var i den akademiska debatten skillnaderna fanns. Det skulle vara intressant att följa upp den studien, jag tror kanske att ledarskribenterna (på alla arenor) vore en intressantare grupp att analysera än forskare/akademiker idag.

För den trägne läsaren av denna blogg är också min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” en självklar referens i demokratidiskussionen. Vart tar vi vägen med demokratin i ett digitalt och individualiserad samhälle?

Vox populi eller demokratins undergång

Nor should we listen to those who say, ‘The voice of the people is the voice of God,’ for the turbulence of the mob is always close to insanity.

Enligt den litterära historien skall Alcuin, en engelsk kyrkoman och lärd som bland annat var rådgivare åt Karl den Store, ha skrivit så i ett av sina brev till sin adept. Begreppet ”Vox Populi” (Folkets röst) har använts om många företeelser, från att legitimera revolutioner till att beteckna journalistikens frekventa intervjuer med ”mannen-på-gatan”. Under den Karolinska renässansen var frågan om balansen mellan folklig vilja och gudomlig dito ständigt återkommande i politik och filosofi. Demokratin i sin moderna form var inte påtänkt ännu men det betyder inte att frågan var irrelevant. Grekernas och romarnas styrelseskick hade tydliga inslag som vi från dagens utsiktspunkt kan kalla demokratiska. Och tankegångarna kring de republikanska idealen (en icke-monarki) från den tiden har varit en stark inspirationskälla till dagens politiska filosofi republikanismen (som jag f ö tycker är skamligt underskattad och frånvarande i den svenska debatten). Karl Palmås skriver dock bra om den i ett av de få svenska debattinläggen (två år sedan).

Den underström som tycks vara den mest förhärskande i den svenska – och även i många andra europeiska länder – debatten är dock populismen. Och företrädarna gör sig gärna till tolk för det uttryck som Alcuin tillbakavisade ovan, för ett drygt millennium sedan, nämligen att folkets röst är detsamma som Guds röst – och i kontexten betyder det att folkets röst är lika legitim som den auktoritet som hämtar sin kraft från Gud. På sätt och vis representerar förstås de demokratiska idealen just en sådan tanke. Men idag används Vox Populi för att kritisera demokratin inifrån – demokratin är inte tillräcklig demokratisk om inte ”folket” får som det vill. Problemet med den hållningen är bara att demokratin som vi känner den är just ett utvecklat system av mekanismer för att överföra folkviljan till maktutövning. Kritiken riktar sig alltsomoftast mot dessa mekanismer (val, representation, partier, parlamentarism m m) men utan att förhålla sig till det faktum att dessa mekanismer utvecklats under lång tid just för att säkerställa folkviljans förverkligande.

Påtagligt ofta går kritiken ut på att enskilda grupper inte får som de vill när de valda fattat beslut. Men demokrati som argument är kraftfullt – vi har ju en gång för alla godtagit demokratin som legitim, alltså är argument som kritiserar demokratin med demokratiska argument också legitima och måste bemötas.

Populism har alltid existerat i demokratin och all politisk debatt kännetecknas i varierande grad av en viss populism, det ligger i sakens natur. Dock är populismen granne med den starkares rätt. I en alltmer utvecklad civilisation med fokus på individer och mångfald blir populismen snarast detsamma som de dominerande normernas makt. Det är genom att ta spjärn mot status quo (det är så dåligt nuförtiden), genom att blicka mot en förlorade värld (guldålderstänkande) och genom att förespråka en traditionell ordning (den som fanns när man själv växte upp) som populismen vinner styrka. Populismen är således all förändrings fiende.

Men jag tror att med allt färre tydligt artikulerade ekonomiska intressemotsättningar i debatten och allt fler diskursiva konflikter kring begrepp, identiteter och rättigheter så öppnas porten allt vidare för populismen. Populismen är bara ett symptom, problemet är bristen på artikulerade och i handling omsatta ideologiska motsättningar kring det gemensamma bästa. Att kunna förena å ena sidan fria, starka, tänkande individer med å andra sidan kollektiv organisering och tydliga intressemotsättningar är en utmaning som heter duga. Men lyckas vi inte med det så är vi populismens fångar.

*

Läs mer i boken ”Den nödvändiga politiken”. Boken kan fortfarande beställas av undertecknad då den är slutsåld på förlaget.

Aha, jag är republikan! Eller?

Debatten om konservatism har varit intensiv både i bloggosfär och traditionella medier under de senaste veckorna. I en post som refererar till vad jag skrivit påpekar Björn Axén att han är, och förmodligen jag också, republikan. Jag har under flera år fascinerats av filosofen Philip Pettit som väl tillsammans med idéhistorikern Quentin Skinner är den moderna republikanisms uttolkare. För att inga missförstånd skall uppstå vill jag påpeka att ”republicanism” i denna mening inte är detsamma som det republikanska partiet i USA. Ibland används också den engelska termen ”civic republicanism”.

Republikanismen betonar den autonomi en medborgare skall åtnjuta, och grundprincipen är att undanröja alla former av dominans och kontroll. Men i motsats till en klassisk liberal hållning betonar republikanismen att varje medborgare har en skyldighet att delta i statens styrande. Man kan enkelt uttryckt säga att skyddet för autonomin motsvaras av krav på deltagande. Ja, jag tilltalas av republikanismen, det skall jag tillstå. Samtidigt upplever jag att den utvecklats i en anglosaxisk ram, med djupa rötter i den romerska samhällsmodellen, vilket gör den lite främmande i den nordiska traditionen.

Inom fransk filosofi är det väl inte så långsökt att jämföra med Cornelius Castoriadis som i sin samhällsfilosofi tar utgångspunkt i den Atenska stadsstaten, och specifikt i atenarnas insikt om att de var autonoma som människor. Castoriadis betonar att demokratin kunde utvecklas på grundval just av denna insikt. Demokrati, menar han, är en slags revolution inbyggd i institutionerna och betonar den mänskliga kreativitetens roll i samhällets utformning. Medborgarna bör, enligt honom, ständigt kunna ompröva sina beslut och därmed ställs också ett krav på de förslag som framförs att de skall vara hållbara och tåla ”överprövning”. Även hos Castoriadis finns ett antagande om att medborgarna skall vara aktiva i styret av staten, inte att detta är en frivillig uppgift.

Republikanismen är enintressant ideologi, särskilt i tider när de politiska partierna söker nya vägar för att vara relevanta och förmå att mobilisera medborgarna politiskt. Idéer som ligger i linje med en republikansk syn är kanske Piratpartiets idé att aktivera medborgare anonymt och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som föreslår möjligheten att vara ”rödgrön” aktivist i valrörelsen. Två av de mest spännande politiska partiinitiativ jag noterat på mycket länge!