Etikett: social snedrekrytering

En bref: Vi måste sätta stopp för den social snedrekryteringen till högre utbildning

Av alla barn som föddes 1990 hade 69 procent av dem med högutbildade föräldrar påbörjat en högskoleutbildning innan 25 års ålder. Endast 22 procent av dem vars föräldrar saknade en längre utbildning hade gjort detsamma. Tvärtemot vad många tror är svenskfödda ungdomar med utlandsfödda föräldrar eller ungdomar som kommit till Sverige innan skolstart inte underrepresenterade bland högskolestudenter, tvärtom. I stället är det unga män på landsbygden som är minst benägna att ge sig i kast med högskoleutbildning.

Ja, så skrev jag i min söndagskrönika den 16 juni i Borås tidning. Märkligt nog handlar väldigt lite av utbildningsdebatterna om att det fortsätter att vara barn till högutbildade föräldrar som tar examen på universitet och högskolor. Istället är det mycket prat om sådant som mobilförbud och ordningsbetyg – samtidigt som klassklyftorna fortsätter att reproduceras i de yngre generationerna!

Och allra mest problematiskt är det att skiljelinjen mellan landsbygd och stad förstärker könsskillnaden i högre utbildning – pojkar på landsbygd är extremt underrepresenterade i högskolan.

Att utbildning skapar frihet för individen är på många sätt givet, men att öppna nya möjligheter att läsa ämnen och fält som kanske inte är de givna är också en frihet. Jag skulle vilja se akademiska basår, och särskilt inom humaniora för att öppna vägar in i akademiska studier för nya grupper och inom nya fält.

 

Nya grepp för att motarbeta den sociala snedrekryteringen

När jag under några år i början av 2000-talet hade förmånen att sitta styrelsen för Göteborgs universitet drev jag frågan att universitetet borde adoptera grundskolor i de delar av staden från vilka en andel under snittet kom att bli studenter på universitet och högskola. Jag minns att dåvarande rektor Bo Samuelsson, som var en man med hjärtat på rätta stället, tyckte idén var lysande. Tyvärr var vi två rätt ensamma om den saken. Universitetet centralt ville istället satsa på särskilda intagningskrav och andra individuellt särbehandlande åtgärder.

Till min stora glädje har sedan tre år Chalmersstudenter undervisat gymnasieungdomar från studieovana miljöer i matte, på bådas fritid, vilket varit en succé. Och nu läser jag att Ale gymnasium genomför en praktikvecka där eleverna får pröva på att vara universitetsstudenter. Båda dessa ting är bra och överbryggar säkert en del av kulturskillnaderna mellan universitet och gymnasieskola.

Men jag har två synpunkter som inte är tillgodosedda:

1. Jag menar att universitetet måste börja mycket tidigare. Drömmarna om vad man ska göra när man blir stor börjar forma individen redan i mellanstadiet. Det är där som universitetet måste in. Och det kan ske via lärare som får kontinuerligt handledning i sitt eget ämne från forskande lärare på GU, och genom att dessa relationer också syns i det vanliga klassarbetet. 

2. Universitetet skall sluta satsa på specialåtgärder som utgår från att arbetarbarn är dummare än medelklassbarn samt från att barn med utlandsfödda föräldrar per definition tillhör en studieovan familj. Jag har sällan blivit så arg och förolämpad som när jag under mitt första år på högskolan fick höra att det var så synd om arbetarbarnen så de borde ha lägre intagningspoäng. Idag hörde jag en vit akademiker automatiskt börja tala engelska med en svart dito på ett seminarium i tron att personen ifråga inte kunde svenska. Den enda anledningen var den sistnämndes hudfärg. 

Satsa resurserna på att de barn – oavsett ursprung – som verkligen har ett långt steg till en akademisk utbildning skall klara samma krav som alla andra förväntas göra. Och gör den satsningen under barnens tidiga skolår.