Om skuld och ansvar för massakern och terrorn i Norge

Anders Behring Breivik genomförde den 22 juli 2011 en terrorattack mot en demokratisk statsledning och mot ett politiskt parti som gjort det till sin ideologi att försvara det pluralistiska samhället. Det vore naivt att inte erkänna att attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och massmordet på socialdemokratiska ungdomar hade en ideologisk drivkraft. Gärningsmannen anger själv i en omfattande text som han publicerade på nätet strax före attentatet att Oslo tack vare den ”norska kulturmarxistiska/multikulturella regimen” har blivit ett ”multikulturalist shit hole” och han beskriver hur Islam hotar den västerländska civilisationen. Det råder således knappast någon tvekan om att Breivik drevs av sina ideologiska utopier. Men därifrån till en kollektiv skuldbeläggning är steget dels långt, dels förhindrar det en förståelse för vad som hänt.

Inom högerextrema och patriotiska kretsar tar många nu avstånd från Breiviks attentat och kallar honom provokatör. Andra inom samma miljö förklarar hans agerande med just den ”multikulturalism” som råder i Europa. Vi skulle alltså själva dragit på oss detta genom att inte hålla islam och andra främmande kulturer borta. Dessa argument är typiska för fundamentalistiska miljöer – hade attentatet utförts av en islamsk terrorist hade detta varit ett belägg för faran med mångkulturalism, när det nu är en inhemsk terrorist är detta också ett belägg för faran med mångkulturalism. Det spelar alltså ingen roll vad som verkligen händer, det är ändå mångkulturalismens fel. Detta sätt att resonera innebär att oavsett vad som händer i den verkliga världen så kommer det att kunna användas som ett argument och belägg för den egna övertygelsen. I det läget är man en del av en konspirationsvärld och är inte längre nåbar för rationella argument.

Enligt min uppfattning är meningslöst att försöka förklara Breiviks agerande genom att han omfattade den eller den ideologin. Det han gjorde gjorde han som individ och det är ett individuellt ansvar han bär. Han har genom sin fanatiska tro på en ”ren” västvärld stängt av sig från alla andra argument, alla former av dialog och alla former av falsifiering av den egna övertygelsen. Han har redan där agerat på ett sätt som kan beskrivas som moraliskt förkastligt eftersom han stängt av alla källor till alternativ kunskap som fanns runt omkring honom. För detta måste han, liksom vi alla, bära ett personligt ansvar. Han har haft många möjligheter att besinna sig, att fatta ett annat beslut än det han till slut fattade.

Men, när detta är sagt, så måste vi alla ändå titta oss i spegeln och fråga oss i vilken grad vi bidrager till en samhällsdebatt som vulgariseras, tänjs och fylls med våldsromantiska inslag på ett sådant sätt att individer som Breivik tar steget från ord till handling. För några år sedan reagerade jag över barn i tio-tolv-årsåldern som låtsades skjuta på förbipasserande gående på en trottoar – och fick förstås ilskna reaktioner. På samma sätt har jag tillrättavisat vänner som talar i våldstermer om sina politiska motståndare. Vi alla har ett eget moraliskt ansvar för den retorik och de argument vi för fram, ju längre vi tänjer våra gränser desto troligare att en lättpåverkad individ faktiskt tar orden på allvar. I enlighet med statsvetaren Chantal Mouffe kräver demokratin att vi helt och fullt bejakar våra politiska konflikter men låter dem omsättas i fredlig polemik och argumentation inom en demokratisk ram. Retorik som alluderar på våld och död borde bannlysas från den politiska debatten.

Vi kan inte bortse från att Breivik hade ett politiskt mål, hans mål för attentatet var en kamp mot vad han kallade ”kulturmarxism” och ”mångkultur” som han ansåg hotade västvärlden. Vi kan därför inte heller bortse från att vi i våra västliga demokratier nu under ett par decennier sett en nyvaknad, aggressiv och våldsfixerad, nationalistisk, islamofobisk och anti-semitisk retorik och debatt såväl på internet som i skolor och på arbetsplatser. I utkanterna av denna retorik befinner sig också många frustrerade människor som riktar sitt hat mot samhällsetablissemang och politiska motståndare. Det betyder inte att främlingsfientligheten ökar, men det betyder att det numera finns aktörer som mobiliserar den för sina egna politiska syften. Bristen på insikt bland en del politiskt aktiva om vilka konsekvenser en sådan mobilisering får skrämmer mig.

Politik är på allvar. Låt oss besinna det.

Läs också Daniel Poohl i Expo.

Läs även Ulf Bjereld om Breiviks manifest.

Denna post publiceras också som debattinlägg i tidningen Dagen tisdagen den 26 juli.

Nätets isolerande effekt gynnar extremism

Blir individer radikaliserade av att vara på nätet? Är nätet terrorismens nya globala tummelplats? Det var några av de frågor som föresvävade deltagarna i panelen Exploring the role of new and old media in processes of political polarisation vid den nyligen avslutade International Studies Associations konferens i Montréal, Kanada.

En analys som gjorts av Sercan Gidisoglu och Kerem Rizvanoglu visade att turkiska nationalistiska partiers aktivitet på nätet huvudsakligen syftar till att sprida ideologin och bygga en virtuell gemenskap kring den egna identiteten. Syftet är alltså inte i första hand att vinna nya anhängare, att påverka politiska beslut eller att medverka i den bredare opinionsbildningen. De sajter som undersökts är också påtagligt hierarkiskt styrda och kontrollerade av en eller mycket få individer. Nätet ger ju paradoxalt nog stora möjligheter för en enskild eller liten grupp att mångfaldiga sin styrka, magnituden på verksamheten ser ut att vara mycket större än vad den faktiskt är.

En analys av The real IRA hade genomförts av Lisa McInerney.  Genom en undersökning av användare inom ramen för gruppens nätaktiviteter bekräftades bl a samma totala dominans för unga män som så ofta återkommer i dessa sammanhang. Av självuppgivet kön angav 83 procent att de var män.Analysen visade också att många använde sig av multipla identiteter där samma individ kunde inta olika positioner i övertygandeprocessen för att på olika sätt radikalisera den som söker information. Agerandet hjälper också till att ge större magnitud åt verksamheten än den reella.

Den svåra frågan är om den virtuella gemenskapen på nätet är något kvalitativt annorlunda än den lokala puben. Alla i panelen tillbakavisade begreppet ”self-radicalisation” som de menade vilseledde debatten. Individer radikaliseras därför att de själva söker kunskap och information på nätet men de övertygas av andra i den virtuella gemenskapen att dela radikala värderingar. Flera jämförde de virtuella gemenskaperna med en kyrka eller ett träningsläger – eller ”varför inte en akademisk disciplin”, sa en person i publiken och log snett…

En slutsats är att radikaliseringen på nätet sker genom det enkla – men viktiga – faktum att nätet avgränsar gruppen från andra argument, värderingar och annan påverkan.  Nätet har alltid två sidor – öppenhet för nyheter och världen, men också möjligheten att bilda stora kluster av individer som avskärmar sig från resten av världen. Detta var också en viktig anledning till att det var vitmakt-rörelsen och s k ”neo-nazis” som var först ut att verkligen använda nätet för att skapa virtuella gemenskaper. På detta sätt blev värderingar som var sporadiskt förekommande i varje enskilt samhälle bas för en närmast global ideologisk bas, och grupperna blev därmed allt mer ideologiskt lika.

Jag kan inte låta bli att påminna mig om en av de mest omvälvande böcker jag läst: Det är nu tio år sedan men James A Montmarquets bok ”Epistemic Virtue and Doxastic Responsibility” (1993) öppnade mina ögon för att fanatismen och fundamentalism gror ur brist på epistemisk dygd. Alltså, att fundamentalism egentligen är en intellektuell defekt som härrör sig från vars och ens vilja eller ovilja att ompröva sin position. Studierna av extremismen på nätet stärker mig i min uppfattning. Montmarquet hade rätt. (Åtminstone tills någon överbevisar mig om motsatsen.)

(Jag vet att jag försökte få ett antal doktorander på mina kurser att åtminstone läsa Montmarquets artikel ”Epistemic Virtue” i ”Mind” från 1987, men jag är inte så säker på att jag lyckades förmedla vikten av epistemisk dygd som grund för samhällsvetenskaplig metod…)

Islamism och kommunism: Samma hot nu som då?

Historien har sina ironier. När Riksdagen idag debatterar våldsbejakande extremism, på anmodan av Sverigedemokraterna som dock velat prata om våldsbejakande ”islamism”, noterar jag att startskottet för den debatten var en sprängd bil på Olof Palmes gata i Stockholm. Historiens ironi är att den plats där bilen sprängdes i praktiken är samma lilla plätt som den där dåvarande Statspolisen höll utkik efter nordafrikanska terrorister (fast man sa inte så då) under 1950-talet.

I slutet av 1950-talet låg Kafé Algeria på dåvarande Tunnelgatan 17. Där samlades nordafrikanska flyktingar från främst Algeriet – frigörelsekriget mot Frankrike hade pågått i tre år – för att läsa tidningar och få information från och via den algeriska självständighetsrörelsen FLN (Front Libération Nationale). Ägaren till kaféet liksom många av besökarna övervakades av Statspolisen (dåtidens SÄPO) eftersom man fruktade att de skulle utföra våldsdåd i Sverige. De ansågs stå under kommunistisk inflytande, främst från Sovjet, och var dessutom misstänkta eftersom de var utlänningar (de beskrevs som ”arabproblemet”).

Den organiserande hotbilden för Statspolisen var kommunismen. Den algeriska nationalismen var farlig därför att den var en förklädd kommunism, så kan man tolka Statspolisen. Därför missar Statspolisen också helt den organisation som vid denna tid faktiskt utför terrorattentat i Europa i anslutning till kolonialkriget – franska Organisation Armée Secrète (OAS). Denna organisation består av vita fransmän med högerextrema och fascistiska föreställningar, en hotbild som inte riktigt fick plats i den svenska Statspolisens utredningar.

Om detta har jag skrivit i boken ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (Nordic Academic Press 2006). Min medförfattare Ulf Bjereld och jag skriver i ett avslutande kapitel om hotbildernas politiskt styrande betydelse. Istället för avkolonisering, hot mot enskilda flyktingar från kriget och en analys av OAS var det misstänksamhet mot utlänningar, rädsla för kommunism och algerisk terror i Sverige som stod i fokus. Vi skriver ”(H)otbilderna fick styra bort verksamheten från de faktiska hoten, och genom att hotbilden också filtrerade de verklighetsbeskrivningar som gjordes reproducerades de inadekvata hotbilderna” (s 149).

Dåtidens hot var lika globala som islamismen är idag, kommunism, avkolonisering och nationalism var lika spridda som idag islamismen är. Varje tid har sina hotbilder. Informationstekniken gör dock spridningen mindre territoriell. Jag är övertygade om att dagens säkerhetspolis är bättre analytiskt rustade än dåtidens Statspolis. Och jag tror också att dagens medborgare har större insikt om de globala processer och individuella drivkrafter som skapar terrorism än dåtidens accepterade smittometaforer.

Men historien, med sina ironier, länder till viss eftertanke.

Terrorism tillhör Europas historia

Ibland är det nyttigt att bli äldre. I alla fall om man kan försöka använda sin erfarenhet. Explosionerna i Stockholm igår, och för den delen det hittills innehållslösa hotet om bomber i Göteborgs köpcentrum Nordsta’n för ett par veckor sedan, är inte på något sätt det första ”terroristdådet” i Sverige. Och framför allt drabbades Europa under 1970-talet av en mängd politiska terrordåd, och därefter i Frankrike på 1990-talet. Nu gäller det att hålla huvudet lite kallt och inte fara iväg i tolkningar som i de flesta fall bygger på abstrakta hotbilder och utgår från att alla terrordåds moder skedde i New York den 11 september 2001.

I Sverige sköts regerande statsminister ned på öppen gata för 24 år sedan och en populär utrikesminister knivmördades mitt i Stockholm City för sju år sedan. Och 1975 sprängde tyska politiskt motiverade terrorister den Västtyska ambassaden i luften efter att ha mördat två personer på ambassaden.

Själv minns jag mycket väl såväl mordet på den västtyske arbetsgivarchefen Hans-Martin Schleyer, som morden på bankchefen Ponto och på riksåklagare Buback, allt 1977. Bakom låg den västtyska organisationen Rote Armee Fraktion (RAF). I Italien sprängdes en bomb på järnvägsstationen i Bologna 1980 och nästan 100 människor dog. Under 1990-talet blev Paris utsatt för hot från nordafrikanska grupper och i mitten av 1990-talet genomfördes flera sprängattentat. En ständig påminnelse om hotet var alla de igen-pluggade papperskrogarna utefter gator och i metron. Attentaten i Spanien och Storbritannien inte att förglömma även om de i huvudsak var konsekvensen av interna nationella/regionala konflikter. Men dessa erfareheter är vad jag har med mig i bagaget när jag betänker vad som hände i Stockholm igår.

Med detta vill jag inte säga att man skall rycka på axlarna åt vad som hänt i Stockholm, men jag skulle vilja uppmana till lite tålamod och hålla hjärnan kall genom lite is i magen. Visst har världen förändrats efter attentatet mot USA och New York 2001 men terrorism i meningen ideologiskt motiverad våldsaktivitet riktad mot allmänheten i syfte att tvinga fram politisk förändring är verkligen inget nytt i Europa.

Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.

Läs gärna kollegan Jan Oskar Engenes bok ”Terrorism in Western Europe. Explaining the trends since 1950.”