Etikett: utbildning

Vill vi verkligen främja kreativitet?

I tidningen Ny Teknik – som för övrigt är en väldigt bra tidning – diskuterade Kaianders Sempler häromveckan begreppet kreativitet. I en intervju med professorn em i kulturgeografi Gunnar Törnqvist plockar han ner en del myter om kreativitet. Att vara kreativ är att vara nyskapande i ordents rätta bemärkelse, och därmed en mycket sällsynt egenskap. PR-folk och reklammakare berömmer sig ofta av att vara kreativa men i realiteten är de snarare goda imitatörer, menar Törnqvist. Mozart var t ex inte kreativ utan förfinade bara den stil som då var på modet. Miles Davies däremot var en kreativ musiker.

Genuint kreativa människor har ofta svårt att anpassa sig till givna organisationer – och idén att man kan skapa särskilda kreativa miljöer verkar ganska befängd givet Törnqvists resonemang. Miljöer är något som den kreativa har svårt för! Att bädda för kreativitet är dock möjligt, enligt nämnde professor. Det gör man genom att skapa arbetsplatser med öppenhet för lek och fantasi, en platt organisation, småskalighet kombinerad med hög kompetens och jämlikhet. Och bra kommunikation. Generositet och konkurrens är bra men knappast prestationskrav och produktivitetskvoter.

Styrda satsningar till på förhand bestämda området, en humanistisk och samhällsvetenskap som försöker efterlikna naturvetenskap och pengar till dem som lovar att göra stora saker genom att förfina och specialisera det som redan finns verkar enligt min bedömning då vara rakt av hämmande för kreativiteten. Men kanske är det också så att alla pratar om kreativitet som något bra, men vi vill inte ha den egentligen. Den ställer till det, rör till och ändrar på förutsättningarna. Aja baja.

Jag undrar om f d forskningsminister Leijonborg, skolminister Björklund, f d Lunds universitets förvaltningschef och numera statssekreterare Honeth eller regeringens arbetsledare statsminister Reinfeldt i sitt patetiska prat om svenska Nobelpristagare (samhällsvetenskap göre sig därmed ej besvär)  någonsin förstått hur fenomenen kreativitet och kvalificerad forskning hänger samman?

Här kan du fördjupa dig mer i Törnqvists resonemang.

Nya grepp för att motarbeta den sociala snedrekryteringen

När jag under några år i början av 2000-talet hade förmånen att sitta styrelsen för Göteborgs universitet drev jag frågan att universitetet borde adoptera grundskolor i de delar av staden från vilka en andel under snittet kom att bli studenter på universitet och högskola. Jag minns att dåvarande rektor Bo Samuelsson, som var en man med hjärtat på rätta stället, tyckte idén var lysande. Tyvärr var vi två rätt ensamma om den saken. Universitetet centralt ville istället satsa på särskilda intagningskrav och andra individuellt särbehandlande åtgärder.

Till min stora glädje har sedan tre år Chalmersstudenter undervisat gymnasieungdomar från studieovana miljöer i matte, på bådas fritid, vilket varit en succé. Och nu läser jag att Ale gymnasium genomför en praktikvecka där eleverna får pröva på att vara universitetsstudenter. Båda dessa ting är bra och överbryggar säkert en del av kulturskillnaderna mellan universitet och gymnasieskola.

Men jag har två synpunkter som inte är tillgodosedda:

1. Jag menar att universitetet måste börja mycket tidigare. Drömmarna om vad man ska göra när man blir stor börjar forma individen redan i mellanstadiet. Det är där som universitetet måste in. Och det kan ske via lärare som får kontinuerligt handledning i sitt eget ämne från forskande lärare på GU, och genom att dessa relationer också syns i det vanliga klassarbetet. 

2. Universitetet skall sluta satsa på specialåtgärder som utgår från att arbetarbarn är dummare än medelklassbarn samt från att barn med utlandsfödda föräldrar per definition tillhör en studieovan familj. Jag har sällan blivit så arg och förolämpad som när jag under mitt första år på högskolan fick höra att det var så synd om arbetarbarnen så de borde ha lägre intagningspoäng. Idag hörde jag en vit akademiker automatiskt börja tala engelska med en svart dito på ett seminarium i tron att personen ifråga inte kunde svenska. Den enda anledningen var den sistnämndes hudfärg. 

Satsa resurserna på att de barn – oavsett ursprung – som verkligen har ett långt steg till en akademisk utbildning skall klara samma krav som alla andra förväntas göra. Och gör den satsningen under barnens tidiga skolår.

Forskning som nationalism

Satt på Ullevi i onsdags och såg lycklig det franska fotbollslandslaget slå de blågula med 3-2. Nationalism är riktigt härlig – när den är självvald. Jag är lika ledsen som de flesta andra över att Stefan Holm inte lyckades ta medalj i höjd i OS och omåttligt glad över att svenske Johan Wissman lyckades ta sig in i den olympiska finalen på 400 meter. Men, om det i sporten är en del av fundamentet att man tävlar som medborgare i en viss nation så bör det faktiskt inte alls vara grunden för ett lands forskningspolitik.

Vetenskap och forskning bör vara nationellt oberoende och samtidigt så kulturellt mångsidig att det egna kulturområdet djuplodas. I sin forskningspolitik vill regeringen istället använda forskning som ett slags nationellt intresse där just den svenska forskaren skall framhållas. I regeringens satsning skall forskning gynnas, men bara om den kan utgöra grund för ökad industriproduktion eller kan generera inkomster till nationen. Det talas i debatten till och med om svenska nobelpris som om det vore ett egenvärde för Sverige som nation. Idén om att forskning är ett slags konkurrensmedel har också spridit sig inom landet där ett enskilt universitet anses dåligt enbart med argumentet att det inte lyckas i konkurrensen om en viss typ av stora forskningsanslag. Istället borde vi kritisera en forskningspolitik som byggs upp på basen av erfarenheter enbart från en viss typ av forskning (naturvetenskap) och som gynnar kollektiv medelmåttighet på bekostnad av individuell excellens. Stöd istället de miljöer som kan identifieras som goda, det finns många möjligheter att identifiera sådana miljöer genom inventering.

Vetenskapen har inget fädernesland. Kunskapen känner inga nationsgränser. Även i Vetenskapsrådet som är en nationell forskningsmyndighet anses det prioriterat att just Sverige kan hävda sig i en europeisk konkurrens, inte att forskningen inom ett visst området går framåt eller att de bästa forskarna ges möjlighet att utvecklas. I internationaliseringsarbetet ansågs att det var ett centralt mål att just svenska forskare var representerade, inte att de bästa forskarna var med. Svensk forskning är viktig i den meningen att svenska forskare kan bidra med djupgående förståelse för den egna kulturkretsen – något som är avgörande både för generell kunskap och för förståelsen av samtiden.

Tyvärr har teknisk och naturvetenskaplig forskning alltid använts i det nationella intressets namn. Militärteknologi och exportindustri har prioriterats av forskningsfinansiärer och medverkat till stormaktsdrömmar och aggressiv expansionspolitik. Forsknings och vetenskap bör frikopplas från nationella ambitioner och istället knytas till kunskapens primat. Spelar det någon roll om Wittgenstein var österrikare, jude eller europé? Spelar det någon roll om Heidegger var tysk, nazist eller europé? Svaret är förstås nej. Deras vetenskapliga arv skall värderas per se. Verklig och sann vetenskap känner ingan nationsgränser. Och den verkliga vetenskapen är inte industriellt utvecklingsarbete. Stöd gärna läkemedelsindustrin men kalla det inte forskningspolitik.

Den enda forskningspolitik värd namnet är att låta forskare som prövats i alla tänkbara akademiska instanser få tid och pengar för att tänka fritt och utvecklas, enbart i konkurrens med sina peers (forskarkolleger) – oavsett nationalitet.

Att tänka rätt är stort – men tänka fritt är större. Så borde det hetat.

Tyvärr blir det nu avgifter för studier

Så har det då skett som vi länge befarat. Efter det att Sverige som det enda landet i världen transformerat om större delen av sin avancerade utbildning (Masternivå) till engelska med bibehållande av gratis studier så har de svenska högskolorna och universiteten fått så många ansökningar från utländska studenter utanför EU att lärosätena talar om att slänga tusentals ansökningar! Svaret blir nu att införa avgifter. Tja, på något sätt måste ju begränsningen göras. (En sydafrikansk gästande kollega trodde inte sina öron när jag berättade att all undervisning var på engelska och studierna avgiftsfria. ”Men det fungerar väl inte” utropade hon bestört. Nej, kanske inte.)

Ett par intervjuade studenter i Ekot i SR sa att med avgifter ”blir Sverige av med många utländska studenter”. Själva hade de kommit hit eftersom ”man inte behövde lära sig språket då allt är på engelska”. En universitetsutbildning förväntas hålla viss kvalitet. Med dagens tilldelning av pengar till utbildning krävs att man får igenom alla studenter på alla kurser. Det är lätt att räkna ut att många utländska studenter utan goda kunskaper i engelska, svensktalande lärare som undervisar på ett främmande språk och studenter som valt utbildningen för att den är gratis därmed leder till sjunkande kvalitet på utbildningen.

För övrigt tycker jag att Stockholms universitets rektor Kåre Bremer har rätt (kors i taket) när han säger till SvD att saken borde ha lösts genom kvoter istället. Då hade vi kunnat behålla vår öppna utbildningsmodell.

Ny utbildningspolitik krävs för framtidstro

Häromdagen fick jag ett foto från 1956. Fotot föreställer mina föräldrar. De är mycket unga och ser mycket lyckliga ut där de står framför sin alldeles nyinköpta SAAB. Leendena in i kameran är tillitsfulla, min pappa håller en knuten hand mot bilen; som för att säga att ”den är min”. De har båda arbetat i flera år innan de nu står i begrepp att gemensamt ta sig an vuxenlivet. Framtiden tillhör dem.

Dagen ungdomar kan sällan eller aldrig se in i kamerlinsen med samma tillit. Få av dem har egen bostad och de flesta som är i samma ålder som mina föräldrar var 1956 genomgår mer eller mindre motvilligt en nästan obligatorisk femtonårig utbildning. Många har en vag idé om det framtida yrkeslivet och/eller en utbildning inom ett område som de själva inte ens vet vilket jobb det leder till. En hel del befinner sig i någon slags gråzon mellan arbete och studier.

Unga människor skall aldrig gå sysslolösa. Det är slöseri med resurser och det är förödande för individen. Väldigt många ungdomar skulle behöva arbeta redan efter nio år i skolan. Största delen av dem behöver dock några få enhetliga utbildningar att välja bland, och möjligheter att få en god gymnasial yrkesutbildning. Och mängder av ungdomar behöver en utbyggd vuxenutbildning att återkomma till när lusten att läsa vidare sätter in. Inget av detta kommer att ske om vi inte får en blocköverskridande överenskommelse om utbildningspolitiken.

När samhällets unga tappar tron på framtiden då är vi alla illa ute.

Tillägg 15/1: Idag meddelade skolminister Jan Björklund att det blir betyg från första klass. Någon gemensam syn på utbildningspolitiken går därmed inte att utveckla./VS