Etikett: högskolan

En bref: Relativ utbildningsnivå sjunker i Sverige

Men medan många länder kontinuerligt har fortsatt satsa på sin högskola, har antalet högskoleutbildade i Sverige legat stilla sedan 2009. Våra nordiska grannar har samtliga passerat oss i antalet unga högskoleutbildade, med Norge i topp med 44 procent. Och på andra sidan Östersjön har Polen fördubblat andelen under tioårsperioden, till 41 procent.

Så skriver Maria Sundén Jelmini idag i Svenska Dagbladet. Den svenska högskolan har inte byggts ut alls sedan 2006, nya platser har egentligen bara kommit inom specifika områden och då med korttidsfinansiering, ibland också med krav på att lärosätet själv gör en omprioritering från t ex samhällsvetenskap och humaniora till vård och omsorg.

Sverige är ett litet land som lever högt på sin kreativitet, kompetens och kunskapsutveckling. Men det kräver också att unga människor snabbt slussas in i utbildning och utveckling på hög nivå. Under de senaste åren har satsningen på högskolan främst skett på forskningsområdet, inget fel i det, men även där oftast på öronmärkta områden eller genom ansökningsförfaranden som prioriterar ”more of the same”.

De stora universiteten har möjligheter att ge mer kvalificerade utbildningar till fler studenter, de mindre skulle kunna utveckla sina spetskompetenser, men det krävs fler platser från regeringen och det krävs att ökningen av forskningsmedel istället slussas till den fria forskningen (som fakultetsmedel) om vi skall understödja samhällsutvecklingen i kreativ och kompetent riktning. Våga släppa kontrollen, låt välutbildade och skickliga lärare/forskare få utveckla nygamla utbildningar och forskningsfält, ta risken att misslyckas – i annat fall stannar kunskapsutvecklingen av!

Är det verkligen studenterna som är hotet mot den högre utbildningen?

Studenterna kräver individuell lärarbehandling, har sämre förkunskaper och vet inget om arbetslivet. Ja, det är den bild som tonar fram av universitets- och högskolestudenterna i senaste SULF-tidningen. Min första känsla var att javisst, jag känner igen mig. Men sedan började jag fundera.

Att behandla hela högskole- och universitetssektorn som en avseende studenternas förkunskaper tror jag leder till ett genomsnitt som inte säger någonting om någon grupp. Jag kan inte med bestämdhet säga annat än att dagens studenter i statsvetenskap och europakunskap mer sällan ser studierna som heltidsarbete och oftare tycks tro att det faktum att just de har beställt en skidresa skall få läraren att genomföra en separat övning eller examination med just dem. Den förändringen är jag beredd att argumentera för. (Och det sistnämnda leder till att en del lärare tappar lusten för pedagogiska innovationer och gärna återgår till salstentan. Den är enkel och individuell.)

Men min bild är att just de studenter som söker sig till mina ämnen är ungefär lika förberedda (eller oförberedda) som jag själv var. Möjligen kan det finnas en förändring i motiven för att läsa – förr var studenterna intresserade av politik, så är inte alltid fallet numera. Å andra sidan brukar det gå bäst för dem som är det. Det ligger liksom i sakens natur.

Den fara jag ser i tangentens riktning är inte studenter med dåliga förkunskaper – det är en utbildningssektor som inte har nog med resurser för att möta kraven på individualisering i undervisningen, kraven på pedagogisk utveckling och kraven på en Masterexamen som motsvarar en lägre forskarexamen. Och det finns också med i artikeln i SULF-tidningen, kritiken riktas mot att undervisningen inte längre utgår från den forskning och erfarenhet som lärarna har. Istället är det centralt bestämd kursplaner som skall uppfyllas, kontakten mellan forskning och utbildning försvinner i praktiken allt mer.

När rektor för Göteborgs universitet nu också inför incitament som innebär att ANTALET ”internationella” studenter på ett masterprogram automatiskt ger mer pengar då räds jag inte studenter som saknar kunskap om bärande begrepp (det kan jag lära dem, faktiskt) utan jag räds en ledning som tror att bildning, kunskap och mognad är detsamma som antal studenter från andra länder än Sverige (för det är nog inte i Sverige folkbokförda personer med utländsk bakgrund som åsyftas). Om det är något som är nivellerande och kontraproduktivt för svensk utbildning så är det att göra om all högre utbildning i Sverige till en marknad för den som kan betala våra svenska lärare för att på engelska undervisa heterogena grupper på en nivå som passar den med sämst förkunskaper. (Rektors nyhetsbrev)

Hoten mot en kvalificerad utbildning kommer från oss själva och från bristen på resurser. I Sverige har vi genomfört en förlängning av all grundutbildning med 25 procent utan egentligen några extra resurser (Bologna) och nu skall ytterligare en banalisering genomföras genom att i stort sett all avancerad utbildning skall transformeras till engelska med syfte att undervisa studenter från hela världen.  Resurser för pedagogisk utveckling, för koppling mellan forskning och utbildning och för att skapa lärartid för att fördjupa kunskaperna hos studenterna på masternivå ser jag inget av.

Tyvärr blir det nu avgifter för studier

Så har det då skett som vi länge befarat. Efter det att Sverige som det enda landet i världen transformerat om större delen av sin avancerade utbildning (Masternivå) till engelska med bibehållande av gratis studier så har de svenska högskolorna och universiteten fått så många ansökningar från utländska studenter utanför EU att lärosätena talar om att slänga tusentals ansökningar! Svaret blir nu att införa avgifter. Tja, på något sätt måste ju begränsningen göras. (En sydafrikansk gästande kollega trodde inte sina öron när jag berättade att all undervisning var på engelska och studierna avgiftsfria. ”Men det fungerar väl inte” utropade hon bestört. Nej, kanske inte.)

Ett par intervjuade studenter i Ekot i SR sa att med avgifter ”blir Sverige av med många utländska studenter”. Själva hade de kommit hit eftersom ”man inte behövde lära sig språket då allt är på engelska”. En universitetsutbildning förväntas hålla viss kvalitet. Med dagens tilldelning av pengar till utbildning krävs att man får igenom alla studenter på alla kurser. Det är lätt att räkna ut att många utländska studenter utan goda kunskaper i engelska, svensktalande lärare som undervisar på ett främmande språk och studenter som valt utbildningen för att den är gratis därmed leder till sjunkande kvalitet på utbildningen.

För övrigt tycker jag att Stockholms universitets rektor Kåre Bremer har rätt (kors i taket) när han säger till SvD att saken borde ha lösts genom kvoter istället. Då hade vi kunnat behålla vår öppna utbildningsmodell.