Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande) som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.
Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.
Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.
Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.
Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.
Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över time” International Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.
VÄNSTRA STRANDEN 
Det är onekligen en mycket otäck förändring i den allmännt accepterade människosynen vi har sett de senaste 20 åren. När jag var ung var människan en god varelse som i huvudsak ville samarbeta. Nu har hon blivit en ond och egoistiskt varelse, som du just påpekar, som måste kontrolleras, kollektivbestraffas på grund av fuskande med de sociala försäkringarna och som, om hon begår ett brott måste straffas hårt.
Inget av detta kan förstås på annat sätt än att våra politiker, i alla läger i stort sett, struntar totalt i empirin, är gravt antiintellektuella och gravt verklighesfrånvända.
Det är klart att kriminalpolitken ska vara fokuserad på att hjälpa brottsoffrena. Vad gäller the bad guys? Well,if you do the crime,you gotta do the time. Vård i all ära, men det är offrena som förtjänar större delen av vården inte förövarna. Från flumhåll ältas jämt om att fängelse inte hjälper. Det är möjligt, men hederliga människor bör skyddas från buset i största möjliga mån. Dessutom kan väl ingen med bästa vilja i världen påstå att dalt in absurdum varit särskilt effektivt heller.
Peter: Du gör det väldigt enkelt för dig. I de allra flesta fall har vi att göra med två ”offer”, vilket inte betyder att var och måste ta ett ansvar för sina egna handlingar./VS