Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).
Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.
I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.
En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.
FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.
FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis – kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.
Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.
VÄNSTRA STRANDEN 
Förbaskat intressant. Ser fram mot en fortsättning
Intressant, indeed. Jag är förstås lite nyfiken på en sorts historiserande analys av varför det kommer sig att den här typen av partier börjar växa fram nu. Några tankar om det? Och finns det tidigare historiska exempel som kan betraktas som föregångare?
Jag är inte så insatt i partiteori, men även om det är så att PP och FI skulle passa in i detta teoretiska ramverk så tycker jag att de som skapat benämningarna har valt dåliga ord. Både ”virtue” och ”perfectionism” har ju gamla betydelser som åtminstone jag absolut inte förknippar med PP. Personligen tror jag att PP bättre skulle benämnas rättighetsparti (rights based party) eller nåt. Dygd har ju sina gamla betydelser i begreppet medborgardygd, och sådana ideal innehåller ju vissa påståenden om hur medborgare bör uppträda i den politiska sfären (och ser ofta ett positivt värde i själva deltagandet). Detta skiljer sig från PP:s må-staten-lämna-oss-ifred-ideologi.
Hjalmar: Som jag ser det är globaliseringen och den därav följande transnationella diskursen kring individuellt baserade rättigheter som politikens grundbult ett nödvändigt villkor. För att partierna skall uppstå tror jag – och detta är som sagt work-in-progress – att graden av individualisering i de politiska systemen samt också frågan om huruvida hela väljarkåren är mobiliserad i av de gamla partifamiljerna är viktig. Men, det står en del om det i rapporten och detta är sådant som jag arbetar med just nu.
J. Mikael Olsson: Det är mina begrepp så din kritik tar jag seriöst. Grundtanken med ”virtue” är att inknyta till etiken där dygden innebär att fokus ligger på hurudan du är, din karaktär snarare än vad du gör. Ett virtue party skiljer sig därmed från ett liberalt parti (som i allmänhet är just rättighetsbaserat) genom sin tlltro till t ex demokratins karaktär eller statens karaktär. I det avseendet tycker jag nog att PP visar en väldigt stark tilltro till t ex demokratins inneboende värden, snarare än till att vissa processer är avgörande för det goda. PP talar ju t ex om monopol som hinder för människans fria utveckling, en syn på människan som anknyter till möjligheten för henne att utveckla sin fulla karaktära (en god dito) när dessa monopol tas bort. PP satsar inte sin kraft på att komma på nya regler för hur upphandlingar skall göras korrekt, vilket jag menar att ett liberalt parti gjort. (Vilket självklart inte innebär att PP tycker att upphandlingar inte skall göras korrekt.)
VS