Etikett: klimatpolitik

Almedalen 2023: Nationalism, hopp och våldets skuggor

Politikerveckan i Almedalen är över. Mitt intryck är att veckan fortsätter att vara viktig för de politiska partierna, och därmed också för medier, organisationer och akademi. Kort vecka, med en intensiv topp ungefär mitt på torsdagen (flest antal seminarier samtidigt) men sju partiledare (inklusive statsministern) tog plats på scenen och därutöver en gruppledare i riksdagen. Två tal om dagen i fyra dagar blir rätt intensivt. Och mycket trampande på kullerstenarna blir det. Ömma fötter är ett typiskt Almedalsfenomen.

Inga stora utspel och lägre temperatur på debatten på plats, men även före pandemin var de stora utspelens tid förbi. Digitalisering och pandemin har förändrat förutsättningarna för politikerveckan. Lika många seminarier som förra året men avsevärt färre besökare. Kanske en eftervalseffekt? Tror nog ändå att veckan överlever in i framtiden, den fyller en funktion för så många människor från olika håll som kan mötas och utbyta erfarenheter, lyssna på partiledare, experter och debattörer i en rätt avspänd atmosfär och skapa utrymme för bilaterala möten som aldrig händer hemma i vardagen.

De politiska talen genomsyrades av den nationalism som idag uppträder i de mest varierade former – allt från Sverigepriser på el till stängda gränser för flyktingar. Nåde den svensk som inte känner sig svensk, uttrycker sig på svenskt och har svenska värderingar… Paradoxen i denna vindkantring är att globaliseringen idag inte längre är på väg utan ett faktum. Som en av deltagarna på ett seminarium om klimatfrågor (Svenska kyrkans hållbarhetsserie) sa – frågan om hur utsläppen skall minskas är inte en fråga om nationsgränser, det är en fråga om socioekonomiska grupper. Urbana, högkonsumerande höginkomsttagare i ALLA länder tenderar att vara stora utsläppare. Åtgärder för att minska klimatutsläppen borde därför riktas mot den gruppen i första hand oavsett nationalitet eller territorium. Samtidigt är det också i den gruppen medvetenheten om klimatkrisen är som störst varför åtgärder torde landa i god jord. Åtminstone en av partiledarna sa dock rakt ut att ingen skall behöva avstå någonting, ett budskap som går helt på tvärs med kunskapsläget.

Men samtidigt fanns också i flera tal en påtaglig önskan att skapa framtidstro. Många av talarna betonade att vi kan åstadkomma förändring i den önskade riktningen. Och eländesbeskrivningarna var inte riktigt lika nattsvarta som under valåret 2022. Skall man vara frank är det nog på tiden att vårt politiska ledarskap anstränger sig för att utveckla framtidstron. År 2022 var det nästan rekordmånga svenskar som ansåg att Sverige utvecklades åt fel håll (Statsvetardagen om valet 2022) och att förändringen mellan 2021 och 2022 faktiskt var rekordstor och rekordsnabb.

Till slut, mordet på Ing-Marie Wieselgren under förra årets politikervecka i Almedalen präglade både tal och flera seminarier. Skuggan av ett besinningslöst mord på en kvinna som vigt sitt liv åt att hjälpa andra låg bitvis ganska tung över Visby. Alla partiledare tog upp händelsen. Den enda som inte sa ett ord om Ing-Marie Wieselgren eller berörde händelsen var Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg.

Ett mörkt år – ändå anas en svag strimma ljus

Rysslands fullständigt regelvidriga anfall mot Ukraina och det därpå följande kriget är inget annat än en internationell katastrof. Än så länge står EU enigt, USA stödjer Ukraina med betydande resurser och stridsmoralen hos försvararna är uppenbart starkare än hos de anfallande ryska styrkorna. Det blir ett långt krig men just därför kanske ett krig som Ukraina kan gå segrande ur. Men priset är extremt högt, högre än vi ännu förstår. Och ännu syns inga tecken på att konflikten närmar sig den fas när olika seriösa förhandlingstrevare hörs. Den ryska ledningen skall ställas inför en krigstribunal i Haag och stå till svars för alla de krigsbrott som begåtts. Det är mitt hopp och min hållning. Tills dess, allt stöd till Ukraina men också till den ryska oppositionen och de som lider av den auktoritära repression som den nya semi-diktatorn Putin utövar. Vi som var med under kalla kriget känner igen alltför mycket. Alltför mycket.

Det svenska valet blev en skrämmande fars. Tre borgerliga partier som tappade väljarstöd vann regeringsmakten genom att ett nationalkonservativt parti vann väljare med populistiska löften om sänkt bränslepris. Löften som alla förnuftiga människor insåg var orealistiska. Regeringen sitter på Sverigedemokraternas villkor och med hjälp av högst tolkningsbart avtal kan detta parti gå och komma som det vill i alla frågor i svensk politik. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har rätt att ha, utan också skyldighet att ha, synpunkter på. Så partipolitiseras hela samhället från förskolebarnens klädsel till val av vapensystem för flygvapnet. Ingen fråga är för liten eller för stor för att Sverigedemokraterna anser att de skall ha en synpunkt – och bli åtlydda. Vi har sett det under de gångna månaderna och vi kommer att få se mer av det. Kunskap, profession och expertis är icke-auktoriteter i Sverigedemokraternas värld eftersom dessa storheter anses helt impregnerade av det som kallas vänsterliberalism. Kom ihåg Jimmie Åkessons svar i utfrågningen inför valet angående migrationspolitikens juridik: utfrågaren påpekade att jurister sagt att förslaget inte var möjligt juridiskt och svaret var ”vi har egna jurister”. Så småningom kommer vi nog att få veta att hela den liberala demokratin med sina mänskliga rättigheter inbyggda också är ett partipolitiskt vänsterliberalt projekt.

Ett för mig ytterst skrämmande bevis på högerextremismens gift såg vi när psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren den 6 juli i Visby, mitt under Almedalsveckan, föll offer för en psykiskt sjuk mördare ur Nordiska Motståndsrörelsens aktivister. En mördare vars syfte var att sätta skräck i det svenska samhället och hämnas sin egen misär. Centerns partiledare Annie Lööf var ett tilltänkt offer, en planering han också dömdes för. Men vi var nog många kvinnor med synliga positioner i samhället som kände en mycket kall vind dra förbi, igen. Precis som vid mordet på utrikesminister Anna Lind. Jag var alldeles i närheten av platsen när Ing-Marie Wieselgren mördades, men på väg åt rakt motsatt håll. På kvällen var jag i Domkyrkan, där också Annie Lööf fanns på plats. Då visste ingen att mördaren hade rekognoserat inför just den kvällen för att angripa Lööf.

Tre prövningar detta år, och de lär inte lämna oss i första taget. Och då har jag inte nämnt NATO-ansökan, reduktionen av kvotflyktingar och talibanernas vanvett i Afghanistan.

Men det finns också ljusglimtar. Pandemin i Europa är över och vi kan äntligen börja umgås med varandra igen. Vaccinet och gemensamma ansträngningar över gränser har lett till en snabb återhämtning där vi kan lära av det som varit. De ekonomiska stöden fungerade, vaccinsamarbetet var unikt och fantastiskt framgångsrikt för vetenskap och forskning. Och alla medborgare tog ansvar och hjälpte varandra. Men, äldreomsorgen visade sig igen vara såväl underfinansierad som underorganiserad. Och sjukvårdens krisberedskap var det si och så med i olika regioner.

Mycket tyder på att inflationen har nått eller når sin kulmen i närtid för att plana ut. Elpriserna är på väg att lämna de hisnande höjderna (bland annat eftersom vi sparar) och förhoppningsvis får vi en översyn över själva elmarknaden. Sverige har ju inte annat än någon enstaka dag brist på el, vi exporterar stora mängder. Men villkoren på marknaden gör att ju mer el som behövs på andra ställen, desto mer ökar priset även för oss. Ungefär.

Och i miljö- och klimatpolitiken rör sig framåt i andra länder, även om Sverige just nu är inne i en annan fas. I Montreal kom världens länder fram till ett avtal om biologisk mångfald som innebär att 30 procent av jordens yta skall ha ett skydd år 2050. Och EUs nya strategi för utsläppsrätter kommer att innefatta transportsektorn och byggsektorn. Systemet med utsläppsrätter utvidgas alltså och s k fria utsläppsrätter tas bort. Utsläppen skall på detta sätt mer än halveras till 2030.

Ett mörkt år ja, men prövningar skapar också nya idéer och utvecklas nya samarbeten. Låt oss hoppas att detta blir något som präglar 2023!

En bref: Viktigaste valfrågan – borde det inte vara klimatet, kriget eller demokratin?

En välkänd problematik är dock att internationella förhållanden, utrikespolitik och globala frågor aldrig lyckas få fäste i valkampanjen. Och ändå är vi, mer än förr, en del av en global ordning. Kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland sätter avtryck i svensk migrations- och energipolitik. Högerextrema ledare i EU och andra länder sätter fokus på behovet av skydd för kvinnors och minoriteters rättigheter. Och hungern på Afrikas horn, hettan i Indien och bränderna i Sydeuropa pekar entydigt ut klimat och miljö som en för mänskligheten existentiell fråga.

Så skrev jag i en gästkrönika i Dagen onsdagen den 10 augusti i år. Utgångspunkten var att brottsligheten för första gången stigit fram som allmänhetens viktigaste politiska fråga, och att det är val om några veckor.

Jag påpekade att även om det var störst andel av opinionen som satte brottslighet (lag och ordning) som sin viktigaste fråga så var det ändå bara fyra av tio. Ingen majoritet. Kvinnor ansåg att sjukvård var lika viktigt, och de unga sätter klimat och integration på samma nivå. I praktiken är det några grundläggande välfärdsfrågor som brukar vara i topp som väljarnas viktigaste frågor.

Eftersom brottsligheten generellt sett faktiskt inte har ökat, tvärtom, och det dödliga våldet inte heller är så mycket mer omfattande än för 20 år sedan, är det lite av en gåta att frågan blivit så het. Det är en intrikat väv av medier, opinionsbildare och faktiska händelser som skapar förutsättningarna för vilka frågor som i ett enskilt ögonblick upplevs som de viktigaste. Men tyvärr har de globala överlevnadsfrågorna mycket svårt att ta sig in i valrörelser.

Klimatet, säkerhetsläget och demokratin är våra ödesfrågor. Fixar vi inte det spelar det ingen roll hur stränga straff vi har för vapenbrott. Om vattnet tar slut, skördarna halveras, arter dör ut, kriget sprider sig till Europa, el och värme ransoneras, miljoner människor flyr undan översvämningar, hunger och torka och om presidenter och premiärministrar börjar sortera människor efter hudfärg, kön och funktionalitet – ja då kan vi alla hälsa hem. Är vårt politiska ledarskap moget att hantera dessa verkliga hot och inte bara de inbillade faror de själva älskar att måla upp för oss som lyssnar? Jag är tveksam, men jag har inte gett upp hoppet.

Varför lyfter det inte för Miljöpartiet?

Klimatkris, gröna politiska framgångar i Tyskland och Norge, ett danskt val härförleden som betecknas som ett klimatval och en allt snabbare omställning i vårt eget land till laddbara bilar och maskiner. För att inte tala om den exploderande digitaliseringen de sista åren, påskyndad av covid-pandemin. Men för det parti i svensk politik som gjort grön omställning och klimatpolitik till sina går det väldigt trögt.

I den mätningarnas mätning som genomförs av det svenska valforskningsprogrammet vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet låg Miljöpartiet (8/10) under spärren till riksdagen, och opinionsutvecklingen har inte varit lysande sedan valet 2014. Min kollega Henrik Ekengren Oscarsson (@henrikoscarsson) visar på twitter att opinionsläget inte visar några tecken på att förbättras:

Partiet tenderar att lyfta vid valen (i likhet med ett annat ofta uträknat parti, Kristdemokraterna) då är man duktig på att mobilisera väljare, däribland många s k stödröstande väljare. (Vad nu en stöd- eller taktikröstare egentligen är…)

För det första har partiet svårt att frigöra sig från regerandets pris. Det är en generell sanning att regeringspartier alltid tappar i opinionen (naturligtvis finns det undantag). Det är en lika generell sanning att det alltid är det minsta partiet i en koalition som tar mest stryk i opinionen. Förklaringarna är att regeringens åtgärder alltid är i blickfånget och förväntningarna som finns på dem som inte behöver realisera sin politik (oppositionen) alltid kan jämföras med vad som kommer ut från den tunga process som regerandet är. Och då vinner förväntningarna och förhoppningarna. Att ett litet parti tyngs mer i en koalition beror t ex på att det ofta har en mer nischad väljarkår än det större, att det oftast i förhandlingarna måste kompromissa mer på grund av sitt mindre inflytande och på att partiets resurser blir mer ansträngda eftersom det avkrävs nästan samma kraft som det större partiet.

Men när klimatfrågorna är på allas läppar borde väl ett parti med den frågan högst upp på agendan få vind i seglen? Det beror på hur de andra partierna agerar – klimatfrågorna är breda och kan ägas av många partier. Partiernas roll är inte heller att vara forskare eller opinionsbildare utan att genomföra politik. Och politiken får konsekvenser i termer av t ex resursfördelning. Och då börjar plötsligt ideologiska frågor som jämlikhet, stad och land eller individuell frihet att poppa upp i diskussionen. Det ger övriga partier en möjlighet att profilera sig på en politik som visserligen räddar klimatet men som gör det på ett moderat/socialdemokratiskt/centeristiskt (välj vad som önskas) sätt. Vilket ger Miljöpartiet en mängd politiska motståndare – inte bara en – i sin ambition att gå fram med en långtgående politik för att rädda klimatet.

Vad har då de gröna gjort i andra länder när det gått bra? Delvis har framgången att göra med missnöje med andra partier (Tyskland) men också med att vara ett nytt parti (Norge). Vi ser också att valsystem och partisystemets storlek påverkar möjligheten att få framgång för gröna partier. I Frankrike har t ex de gröna frågorna en starkare ställning än vad som syns i valresultaten eftersom valsystemet gynnar de stora partierna. Att president Macron nu går fram med ett förbud för flygresor inrikes där det finns tåg under 2,5 timmar timmar är ett exempel på ett sätt att mobilisera de gröna krafterna bakom sitt eget parti.

Miljöpartiet riskerar att – som tidigare under 1900-talet de stora liberala partierna – segra ihjäl sig. Innebörden är att de frågor på vilka man mobiliserat blir integrerade i partisystemet och får olika facetter beroende på vilka partier som driver dem.

Miljöpartiets möjlighet är nog att profilera sig ännu hårdare även ifråga om konsekvenserna av de åtgärder som man menar krävs (vilket inte går i koalition med socialdemokraterna) och att samtidigt sträva efter att utgöra en strategisk allianspartner i flera olika konstellationer i den svenska riksdagen. Miljöpartiet tvingades (precis som kristdemokrater och sverigedemokrater) att välja sida i en svensk politik som länge strukturerades enbart i vänster-höger-termer. Den tiden är förbi, med nu åtta partier och minst två tydliga politiska dimensioner i partisystemet är förutsättningarna andra än för några decennier sedan.

Eurobarometer: Välfärd och klimat mycket mer i fokus för svenskar

Valrörelsen går nu igång på allvar. I natt startades affischeringskampanjen, alla partiledare har hållit sina sommartal och public service inleder sina partiledarutfrågningar. Och opinionsundersökningarna duggar sannolikt allt tätare – om såväl partisympatier som förtroende och sakfrågor. All historisk erfarenhet talar för en förlust för sittande regering. Vem som vinner är lite mer oklart, men störst av utmanarpartierna är i alla fall socialdemokraterna och sannolikt är det Stefan Löfven som lär få ta emot stafettpinnen från Fredrik Reinfeldt efter valet den 14 september. Det politiska klimatet i vilket valrörelsen utspelar sig är snålblåst för regeringen och lite ljummare vindar för egentligen alla utmanare.

De svenska medborgarnas politiska prioriteringar (alltså oavsett partival) visade sig ganska tydligt i Eurobarometerns senaste resultat (EB 81, genomförd 31/5-14/6), ett resultat som kanske borde få bilda resonansbotten för den svenska valrörelsen. Särskilt borde förstås den nederlagstippade Alliansregeringen ta en extra titt i sina försöka att vända väljarströmmarna.

Svenskarna värderar landets ekonomi något bättre än övriga EU-medborgare. Bland svenskarna tror t ex bara 14 procent att den svenska ekonomin kommer att försämras under året som kommer, jämfört med 23 procent bland övriga EU-medborgare. Den egna ekonomiska situationen bedöms också av 90 procent av svenskarna som bra, och i samma nivå ligger tillfredsställelsen med livet (91) och jobbet (81). Detta är avsevärt högre nivåer än bland EU-medborgarna (66, 56, 56).

Men vad menar då svenskarna är de viktigaste frågorna för vårt land just nu (juni 2014)? Jo, arbetslöshet (högst upp), social välfärd och hälsa, utbildningsfrågor samt klimat, energi och miljö.  Jämfört med övriga EU-medborgare fokuserar svenskar avsevärt mer på alla dessa områden, utom arbetslöshet. På samma sätt anser svenskar för sin personliga del i avsevärt mycket större utsträckning än övriga EU-medborgare att social välfärd och hälsa (37 procent mot 15), utbildning (27 mot 10) och klimat, energi och miljö (31 mot 7) är de viktigaste frågorna för dem själva. Arbetslösheten anses däremot vara en viktig fråga för landet men inte så personligt viktig.

Resultaten i Eurobarometern tyder på att svenskarna är mer nöjda med det mesta i livet än övriga medborgare. Men förväntningarna på en gemensam välfärd och en aktiv klimat-/miljöpolitik tycks vara högre än för övriga EU-medborgare. Med sin stora tilltro till de politiska institutionerna väntar sig svenskarna uppenbarligen mer än andra på de flesta välfärdsområden, och tydligen är dessa frågor viktigare än ekonomi i allmänhet. Att mer än dubbelt så stor andel av de nöjda och tillitsfulla svenskarna – jämfört med övriga EU-medborgare – anser att social välfärd/hälsa är en av de två viktigaste frågorna för dem själva och för landet säger förstås mycket om i vilken kontext årets valrörelse utspelar sig. Men också väldigt mycket om bilden av Sverige bland de egna medborgarna.

***

Läs gärna också kollegan Henrik Oscarssons bloggtext om vikten för ett parti att dominera i de ekonomiska frågorna samt Ulf Bjerelds dito om Fredrik Reinfeldts sommartal.

 

 

Utmana marknadens primat i klimatpolitiken

Marknadsmetaforen är så  styrande i klimat- och miljöpolitiken att ett ifrågasättande av tillväxten eller en diskussion om rättfärdighet effektivt exkluderas ur den miljöpolitiska debatten. Den som inte vill lösa växthuseffekten med hjälp av utsläppsrätter eller tror på möjligheten att konsumenterna kan styra produktionen genom val av ekologiska produkter ställs helt sonika utanför samtalet.

Mathias Zannakis avhandling ”Climate policy as a window of opportunity. Sweden and global climate change” kanske inte säger detta rakt ut, men jag anser att det var en implikation av resonemanget under disputationen. Zannakis avhandling visar hur det svenska beteendet att vara ”bäst-i-klassen” i klimatpolitiken kan förklaras genom att de internationella utmaningarna har i svensk politik omvandlats till möjligheter för ekonomisk utveckling och internationell solidaritet.

Vad jag funderade på under disputationen var emellertid just idén att miljö- och klimatfrågor underordnas marknadens metaforer och berättelser*. Jag har tidigare tagit upp temat här och här och åtminstone i det senare inlägget tänkt just i marknadstermer. Det är så en diskurs fungerar – det går bara att tänka inom den, allt som försöker komma in utifrån blir definitionsmässigt ”falskt”.

Frågan är om vi inte alla borde ifrågasätta den marknadsdiskurs som inte bara lett till finanskrisen utan också hittills visat sig oförmögen att hantera klimathotet för att inte tala om andra miljöfrågor och överlevnadsfrågor. Om vi tar en snabbtitt på vad som fungerade i en annan tid så är det väl så att förbud varit rätt effektivt – DDT, hormoslyr, kvicksilverbetning, freoner och svavelnedfall försvann eftersom regeringar valde att – på grundval av expertråd och utredningar – förbjuda dem.**

Är det dags att tvinga fram en ruptur i marknadsdiskursen och kräva att EU och/eller regeringar (ja, nationalstatstänkandet) fattar beslut om att förbjuda sådant som vi vet är direkt skadligt? Är det inte så att marknadsdiskursen fått fylla ett tomrum när regeringar abdikerat, förebärande att ”globaliseringen” tagit deras beslutmöjligheter ifrån dem? Egentligen är det väl bara inom ramen för marknadsdiskursen som globaliserigen har de konsekvenserna, det är när vi tar hänsyn bara till ekonomisk tillväxt och ekonomiska drivkrafter som beslutsmakten försvunnit?

*Berättelser eller narrativ är ett teoretiskt begrepp för att analysera historiska och politiska processer. Grundtanken är att förståelsen för handlandet inte är möjlig om man inte också kan belägga den inramning och kontext som t ex en politisk fråga har. Teoretiskt är många berättelser möjliga och beroende på vilken av dem som dominerar så kommer olika politiska medel och mål att användas.

** DDT förekommer fortfarande i andra delar av världen. Kvicksilverbetning var ett sätt att hindra utsädet från att mögla. Svavelnedfallen (”det sura regnet”) minskade betydligt efter lagar om minskad svavelhalt i eldningsolja. Tilläggas skall att Sovjetimperiets fall också hade stor betydelse då kol- och oljekraftverk där bidrog avsevärt till försurningen i Norden.

Vart tog den ekonomiska orättvisan vägen i klimatförhandlingarna?

Sammanbrottet i Köpenhamn i helgen har föranlett en mängd analyser och kommentarer. Flera av dem går ut på att FN-systemet i grunden är föråldrat. Med det menas att tanken att alla världen stater – i meningen en stat är en röst – inte kan anses vara det mest adekvata sättet att fatta beslut. Statsminister Reinfeldt har anfört att skillnaden mellan demokrati och diktatur inte tas med i beräkningen. I söndagens Agenda var han märkbart upprörd över det faktum att han och Zimbabwes president Mugabe ansåg ha samma förhandlingsmandat. Även Per Wirtén på Arena påpekade i God Morgon Världen (SR/P1) att det var länder med lite demokratisk legitimitet som bromsade mest i Köpenhamn. Om detta verkar det därmed inte råda någon ideologisk strid.

Folkrättens tanke är att stater är suveräna och att deras ledare har ett mandat givet dem just som ledare. Logiken i kedjan är att stater inte skall erkännas som stater om där inte finns ett folk, ett territorium och en statsmakt med kontroll över bådadera. Under senare år har erkännandena inte längre varit så strikta och länder som Kosovo har erkänts medan Palestina inte har erkänts. Kriterierna för att erkänna den ena men inte den andra är rätt oklara. Folkrätten har därför underminerats av statssystemet självt.

Vidare har demokrati blivit ett slags över-ideologi och en majoritet av världens stater kan i formell mening betraktas som demokratier. Även Zimbabwe måste formellt betecknas som en sådan. När folkrättens idé om statens suveränitet, och därmed rätten att tala för sitt folks intressen, nu ifrågasätts så lämnas vi dessvärre på ett gungfly. Vem skall värdera vilka stater som har mandat att tala för sin befolkning? Vem skall värdera vilka ledare som är legitima förhandlinsparter?

Det grundläggande problemen menar jag är två, dels att vi fortfarande lever i en post-kolonial era, dels att vi inte tar hänsyn till den orättvisa och ojämlika fördelningen av välfärd inom länder.

Vad menas med att vi fortfarande lever i en post-koloonial era? Vad jag syftar på specifik här är att alla länder i den s k tredje världen när de så önskar kan betrakta sig som offer för den grymma och utsugande västvärlden. Offerstatusen skapar en ojämlikhet som bara kan återställas genom massiva överföringar av välstånd från den s k rika världen. Därför kan varje förhandling som utgår från folkrättens idé om varje stats suveränitet paradoxalt nog få som konsekvens att vissa stater är lite mer suveräna än andra och därför skall hålla övriga under armarna. När utvecklingsländerna inte vill vara offer för västvärldens grymhet kan man istället kräva att bli behandlad som jämställd ifråga om rätten att göra som man vill med sina politiska fångar, frihandelsavtal eller minoriteter utan att bli angripen från världssamfundet. Situationen är naturligtvis politiskt helt bisarr. Bistånd och utvecklingshjälp liksom fredsinsatser och återuppbyggnadsinitiativ kan inte och får inte blandas samman med frågor som rör vår kollektiva överlevnad. Antingen gäller folkrätten och då har alla stater samma ansvar eller så gäller inte folkrätten och då kan den för tillfället starkare delen av världssamfundet diktera villkoren.

Att vi inte tar hänsyn till välfärdens fördelning inom länder har också med folkrätten att göra. Eftersom vi i nuläget betraktar stater som suveräna så ser vi dem i förhandlingsavseende också som monoliter. När Indien eller Kina talar om att de inte kan leva upp till samma begränsningar av sin ekonomiska tillväxt som den s k rika världen låtsas man inte alls om att den överklass som återfinns i dessa länder lever (relativt kontexten) minst i paritet med överklassen i USA eller Sverige. I de europeiska länderna, och särskilt i Sverige, finns inte de spännvidder i välfärd som i t ex Indien. Därför är det lättare (om än inte oproblematiskt) att tala om att ”vi i Sverige” skall begränsa våra utsläpp. För mig är det obergipligt varför den indiska överklassen inte skall bidra till vår kollektiva överlevnad genom att dra ned på sin energikrävande konsumtion när den ensamstående mamman med två barn i Bergsjön och halvtidsjobb på Konsum skall göra det.

Om vi skall sluta tänka i termer av suveräna stater då måste också världens orättvisa ekonomiska fördelning in i spelet. Och skall vi fortsätta tänka i termer av suveräna stater så får det blir slut på offer-rollen när ämnet för dagen är den kollektiva överlevnaden.

Om man skall tillägga något ytterligare så är det väl att Kina och Indiens utveckling borde gå än snabbare och smartarte om de inte tog samma smutsiga väg som Europa gjorde. De borde lära av erfarenheterna. I Europa håller fortfarande många regeringar smutsiga och energikrävande ekonomiska system under armarna, i namn av marknadsekonomi. Indien och Kina skulle ha en chans att köra om oss på insidan om de bara tog chansen att till utvecklingens nästa steg. Men det kanske betalar sig bättre för den ledande eliten att få biståndspengar. Korruptionen är välkänd.

För länge sedan skrev jag så här om klimathotet.

Jag önskar härmed alla läsare av den här bloggen en riktigt God Jul!