Eurobarometer: Välfärd och klimat mycket mer i fokus för svenskar

Valrörelsen går nu igång på allvar. I natt startades affischeringskampanjen, alla partiledare har hållit sina sommartal och public service inleder sina partiledarutfrågningar. Och opinionsundersökningarna duggar sannolikt allt tätare – om såväl partisympatier som förtroende och sakfrågor. All historisk erfarenhet talar för en förlust för sittande regering. Vem som vinner är lite mer oklart, men störst av utmanarpartierna är i alla fall socialdemokraterna och sannolikt är det Stefan Löfven som lär få ta emot stafettpinnen från Fredrik Reinfeldt efter valet den 14 september. Det politiska klimatet i vilket valrörelsen utspelar sig är snålblåst för regeringen och lite ljummare vindar för egentligen alla utmanare.

De svenska medborgarnas politiska prioriteringar (alltså oavsett partival) visade sig ganska tydligt i Eurobarometerns senaste resultat (EB 81, genomförd 31/5-14/6), ett resultat som kanske borde få bilda resonansbotten för den svenska valrörelsen. Särskilt borde förstås den nederlagstippade Alliansregeringen ta en extra titt i sina försöka att vända väljarströmmarna.

Svenskarna värderar landets ekonomi något bättre än övriga EU-medborgare. Bland svenskarna tror t ex bara 14 procent att den svenska ekonomin kommer att försämras under året som kommer, jämfört med 23 procent bland övriga EU-medborgare. Den egna ekonomiska situationen bedöms också av 90 procent av svenskarna som bra, och i samma nivå ligger tillfredsställelsen med livet (91) och jobbet (81). Detta är avsevärt högre nivåer än bland EU-medborgarna (66, 56, 56).

Men vad menar då svenskarna är de viktigaste frågorna för vårt land just nu (juni 2014)? Jo, arbetslöshet (högst upp), social välfärd och hälsa, utbildningsfrågor samt klimat, energi och miljö.  Jämfört med övriga EU-medborgare fokuserar svenskar avsevärt mer på alla dessa områden, utom arbetslöshet. På samma sätt anser svenskar för sin personliga del i avsevärt mycket större utsträckning än övriga EU-medborgare att social välfärd och hälsa (37 procent mot 15), utbildning (27 mot 10) och klimat, energi och miljö (31 mot 7) är de viktigaste frågorna för dem själva. Arbetslösheten anses däremot vara en viktig fråga för landet men inte så personligt viktig.

Resultaten i Eurobarometern tyder på att svenskarna är mer nöjda med det mesta i livet än övriga medborgare. Men förväntningarna på en gemensam välfärd och en aktiv klimat-/miljöpolitik tycks vara högre än för övriga EU-medborgare. Med sin stora tilltro till de politiska institutionerna väntar sig svenskarna uppenbarligen mer än andra på de flesta välfärdsområden, och tydligen är dessa frågor viktigare än ekonomi i allmänhet. Att mer än dubbelt så stor andel av de nöjda och tillitsfulla svenskarna – jämfört med övriga EU-medborgare – anser att social välfärd/hälsa är en av de två viktigaste frågorna för dem själva och för landet säger förstås mycket om i vilken kontext årets valrörelse utspelar sig. Men också väldigt mycket om bilden av Sverige bland de egna medborgarna.

***

Läs gärna också kollegan Henrik Oscarssons bloggtext om vikten för ett parti att dominera i de ekonomiska frågorna samt Ulf Bjerelds dito om Fredrik Reinfeldts sommartal.

 

 

Utmana marknadens primat i klimatpolitiken

Marknadsmetaforen är så  styrande i klimat- och miljöpolitiken att ett ifrågasättande av tillväxten eller en diskussion om rättfärdighet effektivt exkluderas ur den miljöpolitiska debatten. Den som inte vill lösa växthuseffekten med hjälp av utsläppsrätter eller tror på möjligheten att konsumenterna kan styra produktionen genom val av ekologiska produkter ställs helt sonika utanför samtalet.

Mathias Zannakis avhandling ”Climate policy as a window of opportunity. Sweden and global climate change” kanske inte säger detta rakt ut, men jag anser att det var en implikation av resonemanget under disputationen. Zannakis avhandling visar hur det svenska beteendet att vara ”bäst-i-klassen” i klimatpolitiken kan förklaras genom att de internationella utmaningarna har i svensk politik omvandlats till möjligheter för ekonomisk utveckling och internationell solidaritet.

Vad jag funderade på under disputationen var emellertid just idén att miljö- och klimatfrågor underordnas marknadens metaforer och berättelser*. Jag har tidigare tagit upp temat här och här och åtminstone i det senare inlägget tänkt just i marknadstermer. Det är så en diskurs fungerar – det går bara att tänka inom den, allt som försöker komma in utifrån blir definitionsmässigt ”falskt”.

Frågan är om vi inte alla borde ifrågasätta den marknadsdiskurs som inte bara lett till finanskrisen utan också hittills visat sig oförmögen att hantera klimathotet för att inte tala om andra miljöfrågor och överlevnadsfrågor. Om vi tar en snabbtitt på vad som fungerade i en annan tid så är det väl så att förbud varit rätt effektivt – DDT, hormoslyr, kvicksilverbetning, freoner och svavelnedfall försvann eftersom regeringar valde att – på grundval av expertråd och utredningar – förbjuda dem.**

Är det dags att tvinga fram en ruptur i marknadsdiskursen och kräva att EU och/eller regeringar (ja, nationalstatstänkandet) fattar beslut om att förbjuda sådant som vi vet är direkt skadligt? Är det inte så att marknadsdiskursen fått fylla ett tomrum när regeringar abdikerat, förebärande att ”globaliseringen” tagit deras beslutmöjligheter ifrån dem? Egentligen är det väl bara inom ramen för marknadsdiskursen som globaliserigen har de konsekvenserna, det är när vi tar hänsyn bara till ekonomisk tillväxt och ekonomiska drivkrafter som beslutsmakten försvunnit?

*Berättelser eller narrativ är ett teoretiskt begrepp för att analysera historiska och politiska processer. Grundtanken är att förståelsen för handlandet inte är möjlig om man inte också kan belägga den inramning och kontext som t ex en politisk fråga har. Teoretiskt är många berättelser möjliga och beroende på vilken av dem som dominerar så kommer olika politiska medel och mål att användas.

** DDT förekommer fortfarande i andra delar av världen. Kvicksilverbetning var ett sätt att hindra utsädet från att mögla. Svavelnedfallen (”det sura regnet”) minskade betydligt efter lagar om minskad svavelhalt i eldningsolja. Tilläggas skall att Sovjetimperiets fall också hade stor betydelse då kol- och oljekraftverk där bidrog avsevärt till försurningen i Norden.

Vart tog den ekonomiska orättvisan vägen i klimatförhandlingarna?

Sammanbrottet i Köpenhamn i helgen har föranlett en mängd analyser och kommentarer. Flera av dem går ut på att FN-systemet i grunden är föråldrat. Med det menas att tanken att alla världen stater – i meningen en stat är en röst – inte kan anses vara det mest adekvata sättet att fatta beslut. Statsminister Reinfeldt har anfört att skillnaden mellan demokrati och diktatur inte tas med i beräkningen. I söndagens Agenda var han märkbart upprörd över det faktum att han och Zimbabwes president Mugabe ansåg ha samma förhandlingsmandat. Även Per Wirtén på Arena påpekade i God Morgon Världen (SR/P1) att det var länder med lite demokratisk legitimitet som bromsade mest i Köpenhamn. Om detta verkar det därmed inte råda någon ideologisk strid.

Folkrättens tanke är att stater är suveräna och att deras ledare har ett mandat givet dem just som ledare. Logiken i kedjan är att stater inte skall erkännas som stater om där inte finns ett folk, ett territorium och en statsmakt med kontroll över bådadera. Under senare år har erkännandena inte längre varit så strikta och länder som Kosovo har erkänts medan Palestina inte har erkänts. Kriterierna för att erkänna den ena men inte den andra är rätt oklara. Folkrätten har därför underminerats av statssystemet självt.

Vidare har demokrati blivit ett slags över-ideologi och en majoritet av världens stater kan i formell mening betraktas som demokratier. Även Zimbabwe måste formellt betecknas som en sådan. När folkrättens idé om statens suveränitet, och därmed rätten att tala för sitt folks intressen, nu ifrågasätts så lämnas vi dessvärre på ett gungfly. Vem skall värdera vilka stater som har mandat att tala för sin befolkning? Vem skall värdera vilka ledare som är legitima förhandlinsparter?

Det grundläggande problemen menar jag är två, dels att vi fortfarande lever i en post-kolonial era, dels att vi inte tar hänsyn till den orättvisa och ojämlika fördelningen av välfärd inom länder.

Vad menas med att vi fortfarande lever i en post-koloonial era? Vad jag syftar på specifik här är att alla länder i den s k tredje världen när de så önskar kan betrakta sig som offer för den grymma och utsugande västvärlden. Offerstatusen skapar en ojämlikhet som bara kan återställas genom massiva överföringar av välstånd från den s k rika världen. Därför kan varje förhandling som utgår från folkrättens idé om varje stats suveränitet paradoxalt nog få som konsekvens att vissa stater är lite mer suveräna än andra och därför skall hålla övriga under armarna. När utvecklingsländerna inte vill vara offer för västvärldens grymhet kan man istället kräva att bli behandlad som jämställd ifråga om rätten att göra som man vill med sina politiska fångar, frihandelsavtal eller minoriteter utan att bli angripen från världssamfundet. Situationen är naturligtvis politiskt helt bisarr. Bistånd och utvecklingshjälp liksom fredsinsatser och återuppbyggnadsinitiativ kan inte och får inte blandas samman med frågor som rör vår kollektiva överlevnad. Antingen gäller folkrätten och då har alla stater samma ansvar eller så gäller inte folkrätten och då kan den för tillfället starkare delen av världssamfundet diktera villkoren.

Att vi inte tar hänsyn till välfärdens fördelning inom länder har också med folkrätten att göra. Eftersom vi i nuläget betraktar stater som suveräna så ser vi dem i förhandlingsavseende också som monoliter. När Indien eller Kina talar om att de inte kan leva upp till samma begränsningar av sin ekonomiska tillväxt som den s k rika världen låtsas man inte alls om att den överklass som återfinns i dessa länder lever (relativt kontexten) minst i paritet med överklassen i USA eller Sverige. I de europeiska länderna, och särskilt i Sverige, finns inte de spännvidder i välfärd som i t ex Indien. Därför är det lättare (om än inte oproblematiskt) att tala om att ”vi i Sverige” skall begränsa våra utsläpp. För mig är det obergipligt varför den indiska överklassen inte skall bidra till vår kollektiva överlevnad genom att dra ned på sin energikrävande konsumtion när den ensamstående mamman med två barn i Bergsjön och halvtidsjobb på Konsum skall göra det.

Om vi skall sluta tänka i termer av suveräna stater då måste också världens orättvisa ekonomiska fördelning in i spelet. Och skall vi fortsätta tänka i termer av suveräna stater så får det blir slut på offer-rollen när ämnet för dagen är den kollektiva överlevnaden.

Om man skall tillägga något ytterligare så är det väl att Kina och Indiens utveckling borde gå än snabbare och smartarte om de inte tog samma smutsiga väg som Europa gjorde. De borde lära av erfarenheterna. I Europa håller fortfarande många regeringar smutsiga och energikrävande ekonomiska system under armarna, i namn av marknadsekonomi. Indien och Kina skulle ha en chans att köra om oss på insidan om de bara tog chansen att till utvecklingens nästa steg. Men det kanske betalar sig bättre för den ledande eliten att få biståndspengar. Korruptionen är välkänd.

För länge sedan skrev jag så här om klimathotet.

Jag önskar härmed alla läsare av den här bloggen en riktigt God Jul!