Avverkningen i Ojnareskogen på norra Gotland har tillfälligt avbrutits. Dels har skogsägarföreningen Mellanskog avbrutit på eget bevåg och därefter har också Länsstyrelsen på Gotland stoppat avverkning i väntan på förtydliganden om hur mycket skog som egentligen skall avverkas. Högsta Domstolen väntas fatta beslut om huruvida den skall ta upp frågan om villkoren för att bryta kalk i området.
Min personliga uppfattning är att kalkbrottet bör stoppas i väntan på en mer djupgående utredning. Det tycks mig som en märklig samhällsekonomisk kalkyl att skövla ytterligare ett område i omgivningen och därmed också både hota vattentillgången samt utrota arter och naturtyper som inte går att få tillbaka för den – trots allt – lilla vinsten för vårt gemensamma.
Men, här tänkte jag ta upp den lilla tanken som rann upp i mitt huvud när jag insåg att Mellanskog på eget bevåg stoppat avverkningarna, bland annat därför att deras egna medlemmar på norra Gotland protesterat och för att en ekonomisk förening som Mellanskog inte ville förknippas med tvång, brutalitet och delta i verksamhet som upplevdes tvivelaktig. Nordkalk däremot är ett företag som i sin tur ägs av den finländska familjekoncernen Rettig Group. Företaget framhärdar i att fortsätta sin verksamhet på Gotland oavsett protesterna, eftersom man inte vill ha något produktionsstopp när den andra kalktäkten man exploaterat tar slut om ett drygt år… Nordkalk är för övrigt också företaget som tänker riva den unika s k Kalklinbanan i Sörmland-Västmanland trots att denna är vår enda kvarvarande motsvarande bana och som sådan ett industriellt kulturarv som är världsunikt! Men Nordkalk har inget intresse av att bevara svenska industriella kulturarv. Nordkalk kan kontrasteras med det medlemsägda Mellanskog som genom lokal förankring och genom att vara beroende av enskilda skogsägare blir så mycket mer känsliga för de konsekvenser en verksamhet har på lång sikt.
I den ena fallet har vi ett utlandsägt företag vars produktion på Gotland inte kommer Gotland till del på annat sätt än genom ett antal arbeten under en tidsbegränsad period, här bedrivs inget utvecklingsarbete och ingen förädling. I det andra fallet har vi ett medlemsägt kooperativ där personer med gemensamma ekonomiska intressen gått samman för att bli starkare i förhandlingar och kunna utnyttja en del stordriftsfördelar. Men dessa ägare är beroende av att skogen s a s finns kvar, alltså att resursen som de använder finns kvar och utvecklas. Det är inte alls märkligt att det är just ett sådant ”företag” som till slut tar intryck av t ex Naturvårdsverkets argumentation och den lokala opinionen. Därmed inte sagt att lokala intressen alltid skall styra samhällsekonomin.
Min poäng är att resursutnyttjande sker bäst när de människor som är beroende av en gemensam resurs och ges möjlighet att gemensamt bruka och utveckla resursen. På samma sätt som ett bibliotek på ett universitet är något som alla har glädje av fungerar och därför bidrar alla efter förmåga till (alltså inte stjäl böcker utan istället föreslår goda inköp) så kan också de som vet att deras vatten, deras skog och deras naturvärden är stommen för en gemensamma framtid bättre väga in de långsiktiga konsekvenserna av en exploatering bättre än ett företag vars enda intresse är råvarutillgångar.
Det finns något mellan ”jag äger” och ”dom äger”. Det finns ett ”vi äger” och därmed äger vi något som vi brukar med omsorg. Det kooperativa ägandet borde stå högt i kurs i Sverige med alla sina bostadsrättsföreningar, men de flesta som bor så tycks tro att de ”äger” sin egen lägenhet istället för att man gemensamt äger ett hus. På något märkligt sätt har olika varianter av kooperationer, icke-vinstdrivande företag, ekonomiska föreningar och företag ägda av de anställda försvunnit ut ur den svenska näringslivets diskurs trots att allt fler kooperativ startas inom t ex välfärdssektorn. Men det finns plats för sådant ägande i alla delar av samhällsekonomin.
VÄNSTRA STRANDEN 