Idag följer författaren, skribenten och läkaren Per Christian Jersild upp min essä om religionens roll i ett framtida globalt samhälle på DN Kultur. Han skriver bl a att
Demker skriver att det är formerna för samverkan mellan religion och politik som bör diskuteras – inte förekomsten av religionen i ett samhälle. Varför inte också det senare? Att det inte existerar något sekulärt samhälle kan hon ha rätt i – och därmed inget ”postsekulärt”. Men en sekulär stat är något helt annat än ett sekulärt samhälle och borde vara ett mål att sträva efter. Och varför får inte religionens kärna – tron – tas upp?
Mitt huvudsakliga svar går ut på att det isärhållande av religion och politik Jersild förespråkar i sig är både obsolet och får andra konsekvenser än de Jersild önskar:
Att religion och politik är omöjliga att skilja åt är inte detsamma som att all samverkan är god för en demokratisk utveckling. Tvärtom har till exempel Norris och Ingelhart i sin studie ”Sacred and secular” (2004) visat att det är en konservativ och fundamentalistisk variant av religion som ökar mest i världen. Men precis som Duffy Toft, Philpott och Shah visar i ”God’s century” (2011), så kan detta mycket väl ses som effekten av ett tillkortakommande hos den liberalism och kulturradikalism Jersild ihärdigt försvarat under många år.
Läs båda debattinläggen här.
VÄNSTRA STRANDEN 
Här måste jag hålla med Jersild om att en sekulär stat är essentiell. Något annat skulle jag definitivt inte vilja leva i även om jag själv är vad man skulle kunna säga troende, dock inte kyrkobesökare, vill inte heller kalla mig religiös. Men jag utgår ifrån att Demker också anser detsamma när det gäller staten. Skulle hon vilja återgå till ett tidigare läge där stat och kyrka var ett? Skulle det fungera i vår multikulturella tid?
Exemplen på stater som försöker bygga ett land byggt på religiösa lagar förskräcker och därför skulle man nästan vilja säga ”Gud bevare oss för religionen”, åtminstone som fundament för en stat.
Utvecklingen går mot ökad sekularisering, åtminstone i vårt samhälle. Frikyrkor får slås ihop eftersom underlaget minskar, nu är det baptisterna och missionsförbundarna som ska slå sig ihop. Detta är en trend som pågått länge och som såvitt jag vet ser ut att brytas. De ökande religionerna i vårt samhälle får väl tillskrivas olika invandrargrupper.
Sedan är det en helt annan sak att människan i princip behöver Gud och att en ateistisk livshållning inte är något starkt fundament att bygga en tillvaro på. Men de traditionella religionerna kan där inte erbjuda något i längden hållbart alternativ för sökande människor. Dogmer och trossatser är inte längre själsnäring för ex-ateister, utan man behöver intellektuell förståelse för hur världen är uppbyggd med en andlig och en materiell sida och hur dessa hänger ihop. Därför kommer en ökad roll för religionerna endast att vara temporär, ungefär som en ljuslågas sista uppflammande innan den slocknar. Människans verkliga andliga hunger ligger nu på ett annat plan och där kommer religionerna att komma till korta om de inte kan reformeras i grunden. Det behövs alltså nya världslärare som kan förklara för den moderna, intellektuella människan, att det finns en andlig verklighet och hur denna ser ut i detalj. Enbart dogmer och sakrament räcker inte längre för att mätta.
Dessutom, en religiös stat – vad skulle den byggas på för religion? Saken är ju den att det i många länder idag finns ett antal religioner representerade. Den homogena befolkningens tid är förbi. Och ändå, om man skulle bestämma att till exempel Sverige skulle vara kristet så finns det ett helt smörgåsbord av olika kristna uppfattningar att välja på. Och vad är kristendom? Många så kallade kristna förfäktar moral och värderingar som är hämtade från Gamla testamentet. GT är inte kristet, det är judiskt och finns med i Bibeln som en referens, en bakgrund till Nya testamentet, som innehåller Kristi undervisning och som är grunden för Kristendomen.
Nej, så länge det finns så olika uppfattningar om vad som är kristendom och hur den ska tolkas rätt så får vi vara glada över att staten är sekulär. Däremot ser jag fram emot den dag då vi alla har en samsyn vad gäller tillvaron och dess beskaffenhet. Då blir det naturligt att ha en stat med religiöst fundament, helt enkelt för att religionen då inte längre är religion utan den allmänna uppfattningen om hur tillvaron är beskaffad. Men innan vi kommer dithän har vi nog X antal sekler av spännande utveckling framför oss!
Måste det vara ett tillkortakommande i den liberalism och kulturradikalism Jersild förespråkar? Varför inte ett tillkortakommande i den nyliberala politik som faktiskt förts världen över i ett par tre decennier nu? Hur många palestinier röstade på Hamas för dess politik gentemot staten Israel och hur många på grund av det omfattande sociala program partiet har och den sociala verksamhet man faktiskt bedrivit? Om politiken sviker människors behov av socialpolitik, om av socialliberalism som politisk huvudfåra blir olika varianter av nyliberalism och marknadsfundamentalism, då lämnas naturligtvis spelrum för religiösa organisationer. Inte nödvändigtvis negativa, som då vår egen kyrka engagerar sig i att gömma undan utvisningshotade flyktingar, men också mera otäckt fundamentalistiska avarter.
Jag måste säga att din artikel i DN oroade mig. Jag vet inte riktigt på vilket sätt du eller andra menar att religionen skulle spela roll i politiken och jag vet inte på vilket sätt det skulle kunna bli något positivt av det.
Jag kan inte se något positivt i religiösa inblandning i politiska angelägenheter. Och omvänt, jag kan inte se något negativt i en kyrka som står självständig gentemot stat och politiker. Som Jersild påpekar i sin artikel: svenska kyrkan har bara blivit så mycket bättre sedan den avskildes från staten. Eller som Dante i Den Gudomlifga Komedin argumenterade: då kyrkan lade sig i politiska angelägenheter blev det bara dåligt eftersom den motmakt Kyrkan kunde utgöra mot politikens maktkamper urholkades, så att L’un l*altra non teme, den ena inte längre fruktar den andra. Som en av många maktspelare i dåtidens Italien blev kyrkan bara korrumperad, och blev bara fruktad som politisk motståndare och inte som det gentemot politiken radikalt annorlunda, den andliga makten.
På samma sätt förhåller det sig enligt min mening i Sverige idag, där Svenska Kyrkan är en betydligt vitalare kraft än det kristdemokratiska partiet, som för den lilla makt partiet fått åtnjuta gladeligen hjälper till att genomföra en nyliberal politik. Att kyrka och religion hålles åtskilda från staten och politiken är således önskvärt, enligt min mening, inte bara för den politiska sfären, utan också för kyrkan och religionen själv.