Etikett: religionsfrihet

En bref: Koranbränningarna är trams och ingen ”religionskritik”

Vår regering och vår riksdag står på intet sätt bakom de koranbränningar som äger rum i vårt land. Agerandet ryms inom den vida ram som är svensk yttrande- och demonstrationsfrihet ger. Gott så. Men, att regeringsföreträdare försvarar sig med att lagstiftningen ser ut si eller så i stället för att tydligt och klart stå upp för religionsfrihet och för minoriteters rätt till sin kultur, religion och livsstil i vårt eget land är brist på civilkurage. I stället sjungs en halvkväden visa vars egentliga melodi hörs av alla som lyssnar.

Så skrev jag i en gästkrönika i tidningen Dagen den 29 augusti 2023. Jag är uppörd över att personer med dåligt omdöme som ställer sig utanför en lokal för tillbedjan och religiös undervisning och tänder eld på en skrift med religiös innebörd förlänas epitetet ”religionskritiker”. Handlingen är vulgär, tölpaktig (som t o m Jimmie Åkesson uttryckt det) och fullständigt anti-intellektuell – raka motsatsen till religionskritik. Allas vår Ingemar Hedenius ägnade sig åt religionskritik, liksom Richard Dawkins. Förbundet Humanisterna är en religionskritisk rörelse. Inom kristen teologi finns gott om religionskritiker som läser bibel och tradition med kritiska ögon. Själv ägnar jag mig då och då åt religionskritik inom ramen för min profession som statsvetare. Men att tända eld på en bok det passerar sannerligen inte som religionskritik.

Jag saknar ett enstämmigt och tydligt stöd för religionsfriheten – för alla – från vår regering och dess stödparti. Och för den delen från delar av oppositionen också. Istället kommer sliriga uttalanden om äventyrandet av vårt lands säkerhet och islamistiska (sic) regimer som kritiserar Sverige. Naturligtvis skall Sverige inte vika en tum från sin hävdvunna yttrandefrihet (som alltså innebär att statsmakten inte får undertrycka medborgarnas frihet att uttrycka sina åsikter fritt). Men när regeringen nu aviserar förändringar av ordningslagen är det ju exakt det vi är på väg att göra. Om polisen skall ta hänsyn till rikets säkerhet eller risk för terrordåd så räcker det ju att hota med det så vips har yttrandefriheten inskränkts! Hur tänkte ni där?

Som troende kristen skulle jag reagera starkt om någon ställde sig utanför Uppsala domkyrka och urinerade i nattvardskärlen, trampade på oblaterna och ropade ut sitt hat mot min tro. Det är väl ungefär så många muslimer känner när deras heliga skrift bränns med bacon som tändved. Jag känner stark sympati för deras sårade känslor. Jag tycker det är förfärligt att de skall behöva utstå detta enbart för att de bekänner sig till en av de stora världsreligionerna. Och jag skulle aldrig i livet anse att dessa beteenden är något att ta på allvar som religionskritik.

Däremot kan jag inte se att agerandet kan, eller bör, förbjudas per se. Om provokationer av detta slag är att betrakta som hets mot folkgrupp är en annan sak, det borde kanske prövas. Och generellt borde nog lagen om hets mot folkgrupp ses över med tanke på hur många rasistiska och diskriminerande beteenden som faktiskt inte alls träffas av lagen. Men det är en sak jag lämnar till kloka jurister.

En bref: Jaktsäsong på konfessionella skolor?

När jag var åtta år frågade min fröken mig, inför mina kamrater, om man verkligen “fick dansa” efter det att en annan elev berättade att dans förekommit på gymnastiklektionen. Den typen av ifrågasättande upprepades under min låg- och mellanstadietid, från katedern, alltid riktat just till mig, känd som frikyrklig.

I en gästkrönika i tidningen Dagen den 18 maj tog jag upp regeringens lagrådsremiss om ett etableringsstopp för konfessionella skolor. Jag anförde dels ett antal argument som hänför sig till de bristande logiken i förslaget, den icke-belagda problembilden samt risken att religionsfriheten för barn, ungdomar och familjer blir villkorad.

Men jag valde också att mycket kort lyfta fram mina egna erfarenheter från den i högsta grad icke-konfessionella statliga grundskola om nio år som jag själv gick i. Här är platsen att något mer brodera ut den sidan av saken. Först och främst vill jag säga att min skolgång var bra, jag tyckte om att gå i skolan och någonstans i slutet av den obligatoriska skolgången lär jag ha sagt till mina föräldrar att jag ville gå i skolan ”hela livet”.

Min första lågstadielärare s a s såg mig och gav mig stimulerande extrauppgifter då jag redan behärskande läsandet och skrivandets konst. Lärarna på högstadiet och hela kunskapsmassan under den perioden var också stimulerande. Jag minns dem alla med stor värme.

När detta är sagt, skolan var också en börda. Låg- och mellanstadiet präglades av en brist på stimulans för min del och därutöver kom återkommande ifrågasättanden av min och min familjs kristna tro – och gliringar – om densamma från ett par lärare. Att en och annan av mina klasskamrater hängde på är inte konstigt alls, men det var faktiskt inte de fåtaliga tillfällena som gjorde mig ledsen. Men att lärare använde, den vid denna tidpunkt (övergången mellan 60- och 70-tal) självklara auktoriteten, för att peka ut min (och naturligtvis hela min familjs) frikyrkliga engagemang som något suspekt eller löjligt sårade mig tidigt. Dock gjorde det snarast min tillhörighet ännu starkare och skapade tyvärr också en känsla av att det inte fanns mycket stöd att hämta utanför familjen. Och den processen har också lärt mig en del om hur vi bör bemöta varandra när någons tro eller livsåskådning uppfattas som främmande eller destruktiv.

Jag ser att det finns problem i konfessionella skolor, men problem finns i alla skolor. Att just konfessionella skolors problem skulle vara mer negativa än andra skolors problem är inte trovärdigt. Istället kan konfessionella skolor vara platser där barn får respekt för sin och sin familjs livsåskådning och där man därför i trygghet kan pröva och undersöka sina livsval. Att religionsförtryck skulle vara begränsat till konfessionella skolor är bara nys, det förekommer överallt och skall motarbetas överallt.

En bref: Naiv religionsfientlighet i den politiska diskussionen

naiviteten i relationen till religionens olika uttryck är typisk – religion blir något som individen kan ta på, dölja eller ta av, som vore det bara en sjal, en kippa eller ett kors. Men en religiös övertygelse får ju konsekvenser för mitt sätt att leva och vara, hela tiden och med alla.

Här står en kamp i dag; kring religionens plats och gestalt i samhället. Där behövs samtal och förhandling för att skapa ömsesidig tolerans.

Så skrev jag i min första sommarkrönika i Dagen den 29 juni där jag tog upp vinterns och vårens olika förslag med tydliga religionsfientliga övertoner.

Jag tycker det är tråkigt att se och höra hur många av våra politiska ledare på ett förenklat sätt diskuterar ”religion” som om det bara vore en orsak till förtryck, repression och inskränkthet. Många konfessionella skolor är förebilder när det gäller mångkultur och öppenhet, religiösa övertygelser är ofta vägen till kärleksfull omsorg om medmänniskan och de teologiska frågorna sätter ofta ljuset på de kanske absolut skarpaste etiska avvägningarna i varje samhälle. Religion – i denna allmänna mening – är därför i grunden något gott i ett samhälle och kan bidra genom att ta kropp och gestalt i oss medborgare. Men det kräver mognad och tolerans, av oss vanliga medborgare, men kanske särskilt av vårt politiska ledarskap.

Populistiskt utspel om religiösa friskolor

Idag har socialdemokraterna sagt att de vill gå till val på att förbjuda religiösa friskolor. Ungefär en procent av landets elever går i s k religiösa friskolor, de flesta av dem i kristna skolor och några i muslimska skolor. Alla skolor i Sverige, alltså alla skolor i Sverige, har att hålla sig till den gällande läroplanen. Ingen skola i Sverige, alltså ingen skola i Sverige, kan ha konfessionella (religiösa) delar i sin undervisning. Skolor som drivs av en religiös huvudman har ofta religiösa frivilliga inslag som andakter eller bön utanför skoltid. Men det är absolut inte alltid fallet.

Hur socialdemokraterna ser på de förskolor – ”Kyrkans förskola” som sedan många år drivs av Svenska Kyrkan över hela landet framgår inte men logiskt måste dessa väl också förbjudas.

1. OM Sverige tillåter friskolor och fritt skolval är det rimligen så att religiösa huvudmän inte kan diskrimineras. Kontrollen av skolorna måste ske på samma sätt som för alla andra huvudmän.

2. Såväl Anna Ekströms som Ardalan Shekarabis beskrivningar av religiösa friskolor är verklighetsfrämmande och uppvisar en närmast religionsfientlig hållning. Shekarabi jämför med en skola i sitt tidigare hemland Iran som alldeles uppenbart inte skulle kunna drivas i Sverige på grund av vår lagstiftning. Ekström säger i SvT Aktuellt att ”en skola som delas in på grundval av religion passar inte i det svenska samhället”. Det är litet svårt att förstå vad Ekström menar eftersom 99 procent av eleverna går i skolor som delats in efter andra faktorer som huvudmän, bostadsort, klass, profil eller språk t ex. Att ”dela in skolor” efter språk är tydligen helt ok, eller efter dansprofil eller idrott, och underlättar alltså arbetet mot segregation.

3. Föreställningen om religion är trångsynt och inskränkt – religionsfriheten i vårt land kräver t ex att det finns andaktsrum/stilla rum i skolor där elever kan utöva sin religion. Elevers religionsfrihet skall skyddas. Europakonventionen kräver att familjer kan ge sina barn en religiös uppfostran om man så önskar, något som underlättas om barnen t ex kan be eller ha en andakt före eller efter skolan. Religion är ett samhällsfenomen som finns överallt i samhället. Vårt land är idag mångreligiöst även om den kristna religionen dominerar. Om vi inte inser vad det mångreligiösa betyder för demokratin och skyddet för religionsfriheten är vi illa ute.

Jag bedömer socialdemokraternas utspel som en form av populism – partiet vädjar till en förenklad, okunnig och svart-vit religionsuppfattning och använder en utsatt minoritet för att positionera sig på den nya kulturella konfliktaxel som blivit allt viktigare i svensk politik när klass och fördelningspolitik bleknar bort.

Men denna vädjan till folklig vrede öppnas dock dammluckorna till repression och missaktning mot religiösa föreställningar överhuvudtaget. Men här finns ingen kompromiss i den liberala demokratin – minoriteters rättigheter skall värnas.

Careful what you wish for, säger ordspråket.

***

Läs gärna Andreas Johansson Heinö i Dagen i samma ämne.

Läs gärna också en debattartikel jag skrivit i samma tidning den 4 november 2016, baserad på min forskning om synen på religionsfrihet.

 

Almedalsveckan III: Religion i medier, partiregleringar och återbesök i biskopens trädgård

Onsdagen i Almedalen började i solsken men slutade i gråväder. Tur man har varm kofta med sig! Samtidigt undrar jag var ni alla medsystrar köper era vackra sommarklänningar? Almedalen är fylld av glittrande, färgglada, svepande, mönstrade och urtjusiga klänningar i alla stilar och storlekar. Själv har jag i alla fall röda byxor… 🙂

Min dag började med något så prosaiskt som handledning – på kafé men ändå. Lyckosam sådan och släppte sedan doktoranden vidare till semester. Lite kall kände jag mig så jag drog till katolska kyrkans trädgårds soldränkta altan för att lyssna på Per Svensson, Martin Wicklin och Anna Lindman som talade på temat ”Vad vet medierna om religion?” under Lisbeth Gustavssons ledning. Svaret från alla var nog entydigt tyckte jag – inte mycket!

Anna Lindman och Martin Wicklin menade att religion var något som många redaktioner gjorde en ära av att inte kunna något om, men lika mycket ansåg sig kunna tycka och uttala sig om. Per Svensson konstaterade att på Expressen fanns det en frikyrklig bias under hans tid, en bias som innebar kritisk hållning till staten och positiv hållning till flit, skötsamhet och företagande. – Då var alla journalister präst/pastorsbarn, sa Svensson, i min generation är vi lärarbarn och nästa generation är journalistbarn. Han menade att idag är kunskaperna om både svensk kristendoms schatteringar i synnerhet och religion i allmänhet något som inte går att ta för givet.

Därefter galopperade jag ned till hamnen och hörde mot bakgrund av förra årets SOU om partiers finansiering SOU 2016:74 en diskussion om svensk lagstiftning kring partiers finansiering och reglering av organisationen, ordnat av Mittuniversitetet och med Niklas Bolin som samtalsledare för Sofie Blombäck, Hans Ekström (s) och Mia Sydow Mölleby (v). Svensk lagstiftning kring partier är ganska svag och Sofie Blombäck påtalade att ju äldre demokratier desto mindre av detaljerade regler, vilket ju kan tyckas logiskt. Ju närmare diktaturen ligger i tid desto mer viktigt att försöka reglera fram demokratin i partisystemet. Men Hans Ekström menade också att risken för korruption kanske inte var så stor på riksplanet. – Att köpa en kandidat till riksdagen är inte så sannolikt, men däremot att försöka få en byggrätt via en nämndordförande i en kommun om man erbjuder en bra bostad istället, menade han. Regleringen borde vara mer inriktad på det lokala var hans budskap. Mia Sydow Mölleby var också av åsikten att de förslag som kommit efter utredningen handlade mer om att tillmötesgå EU än att ta itu med verkliga problem i vårt partiväsen.

Dagen avslutade jag ånyo i biskopens trädgård, denna gång för att fira att Nämnden för statens stöd till trossamfund blivit en myndighet under namnet ”Myndigheten för stöd till trossamfund” med Åke Göransson som myndighetschef. Pratade religionsfrihet före maten och kom sedan i samspråk med en representant för RFSL som delade med sig av sina erfarenheter av svårigheterna att få asyl på grundval av HBTQ-motiv. Visade sig att konvertiter och HBTQ-personer har gemensamma intressen i denna fråga, båda står inför en omöjlig uppgift, att bevisa sin tro eller sin könsidentitet/sexuella identitet. Hur många intyg som än skrivs så finns det alltid utrymme för tvivel. Tänk tanken, om jag skulle bevisa för en tvivlande att jag var heterosexuell, hur skulle det gå till? Det finns invändningar mot allt om normen i samhället är en annan. Här kunde kyrkor och HBTQ-rörelsen göra gemensam sak tycker jag.

Idag torsdag lyser solen igen och jag deltar i ett seminarium om hur vi bedömer integration – använder vi berättelser, anekdoter, forskning, fakta, statistik eller ideologi när vi drar slutsatser? I Katolska kyrkans trädgård på Newman/Bildascenen klockan 13.

 

Islamofobi är främlingsfientlighet

Under julhelgerna, för det flesta i vårt land kulturellt förknippade med Guds människoblivande oavsett hur högtiden firas, har åtminstone tre attacker mot moskéer och ytterligare ett attentat mot ett bönerum ägt rum. Ingen har skadats fysiskt men egendom har förstörts, människor fruktar både hatet och våldet och många individer känner stark oro för en ökad islamofobi. Religionsfrihet har stått på den politiska agendan, stöddemonstrationer hållits, ministrar har fördömt attackerna och utlovat starkare skydd från samhället sida.

Begreppet islamofobi står rent etymologiskt för en rädsla för islam, bildat på samma sätt som xenofobi eller agorafobi där suffixet -fobi betyder rädsla. Men, på svenska brukar vi tala om främlingsfientlighet (xenofobi) och torgskräck (agorafobi). Islamofobi bör rimligen benämnas islamfientlighet eller muslim-fientlighet, ungefär på samma sätt som anti-semitism innebär hat och fientlighet mot judar som grupp såväl som mot judisk kultur och religion. (Anti-islamism går inte på svenska då termen ”islamism” är upptagen och enbart betyder politisk islam med teokratiska ideal.) Islamfientlighet innefattar då, parallellt med begreppet anti-semitism, hat och fientlighet mot muslimer liksom mot islamsk kultur och religion.

Jag tror, likt docent Christer Hedin, islamolog och religionshistoriker vid Stockholms universitet, att attackerna mot moskéer och liknande lokaler, är uttryck för främlingsfientlighet snarare än islamofobi i dess mer precisa mening. Islam framstår idag som en exponent för det främmande i Sverige. Tidigare var det judar, jugoslaver, finnar eller turkar som – för personer som motsätter sig invandring – blev exponenter för främlingsfientlighet. Idag är det islam och muslimer som är en sådan exponent.

Men, synen på islam i Sverige har faktiskt inte blivit mer negativ över åren, om något så aningen mer positiv. Främlingsfientliga attityder har inte ökat, tvärtom så har de minskat. Och stödet för invandrares religionsfrihet har ökat de sista åren. Bör vi då tala om en ökad islamofobi/islamfientlighet?

Det är lätt att tro att stödet för invandrares religionsfrihet betingas av den egna religiösa uppfattningen. Så är det knappast, visserligen är trägna gudstjänstbesökare och bedjare mer positiva till andras religionsfrihet, skillnaden är kring tio procentenheter. Men den viktiga skiljelinjen är partipolitisk! Bland Sverigedemokraternas sympatisörer är stödet för invandrares religionsfrihet betydligt lägre än bland övriga partiers sympatisörer. Bland SD-sympatisörer ger 54 procent helt eller delvis stöd till invandrares religionsfrihet, bland övriga partisympatisörer ligger andelen en bit över 80 procent.

Partipolitiska preferenser tycks därmed vara en rimligare förklaring för att förstå islamfientligheten än en utvecklad och genomtänkt fientlighet mot just islam som religion. Ja, religionsfriheten är självklart hotad i samma ögonblick som människor attackeras under sin religionsutövning, men jag tror att vi gör en bättre analys av det som händer om vi ser dessa attacker som uttryck för en distinkt politiskt-ideologiskt driven främlingsfientlig grupp. Islam är en tacksam måltavla, det är en omstridd religion i vårt land, en religion som just nu är den minst omtyckta av de fem världsreligionerna och en religion vars ofta synliga tecken gör de troende till lätta måltavlor.

Till det bör kanske också fogas det faktum att skollov tenderar att bjuda på avsevärt fler attacker av denna typ – brända bilar, skolor och angrepp på polis, räddningstjänst m fl objekt som förknippas med samhället, det gemensamma, staten eller makten.

***

Mer att läsa finns i min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014), mitt kapitel ”Aldrig bara personligt” i boken ”Tro – en politisk kraft” (2014) samt i Lennart Weibulls kapitel ”Världsreligioner i Sverige” i 2012 års SOM-bok ”I framtidens skugga”.

 

Debatt om religionens roll

Idag följer författaren, skribenten och läkaren Per Christian Jersild upp min essä om religionens roll i ett framtida globalt samhälle på DN Kultur. Han skriver bl a att

Demker skriver att det är formerna för samverkan mellan religion och politik som bör diskuteras – inte förekomsten av religionen i ett samhälle. Varför inte också det senare? Att det inte existerar något sekulärt samhälle kan hon ha rätt i – och därmed inget ”postsekulärt”. Men en sekulär stat är något helt annat än ett sekulärt samhälle och borde vara ett mål att sträva efter. Och varför får inte religionens kärna – tron – tas upp?

Mitt huvudsakliga svar går ut på att det isärhållande av religion och politik Jersild förespråkar i sig är både obsolet och får andra konsekvenser än de Jersild önskar:

Att religion och politik är omöjliga att skilja åt är inte detsamma som att all samverkan är god för en demokratisk utveckling. Tvärtom har till exempel Norris och Ingelhart i sin studie ”Sacred and secular” (2004) visat att det är en konservativ och fundamentalistisk variant av religion som ökar mest i världen. Men precis som Duffy Toft, Philpott och Shah visar i ”God’s century” (2011), så kan detta mycket väl ses som effekten av ett tillkortakommande hos den liberalism och kulturradikalism Jersild ihärdigt försvarat under många år.

Läs båda debattinläggen här.

Religionens spridning har gynnats av globaliseringen

Jag skriver idag i DN om den nya boken ”God’s century. Resurgent religion and global politics” Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah (W.W. Norton & ­Company) New York/London 2011. Jag skriver bl a att:

Religiösa aktörer – både individer och gemenskaper – har inte alls hindrats av moderniseringen och demokratiseringen i världen. Tvärt­ emot den så kallade sekulariseringstesens anhängare har religiösa aktörer och religiösa värdesystem tjänat på globalisering, demokratisering och modernisering av kommunikationsteknologin. Genom den kommunikationella revolutionen som tog sin början runt 1970 har kontakter och nätverk underlättats, budskap kan spridas på internet och samverkan mellan olika aktörer på olika platser har underlättats. Religiösa aktörer har genom att vinna ett ökat oberoende från staten kunnat befrias från dogmer, traditioner och hierarkier för att i stället utveckla nya – ofta individualistiska – identiteter.

Läs hela artikeln här.

Mona Sahlin och religionsfriheten

”Vi pratar oftast om frihet från religion när vi talar om religionsfrihet” ungefär så sa Mona Sahlin, och fortsatte ”men religionsfrihet är ju också en frihet att få utöva sin religion.” Det var Människor och Tros (P1) partiledarsamtal i senaste sändningen som Sahlin uttalade sig om religionsfrihet. En serie som samtal som för övrigt Fredrik Reinfeldt som ende partiledare vägrat att delta i. Man undrar varför?

Men åter till Sahlin, vad är det hon säger egentligen? Att religionsfrihetens plats i grundlagen är att befria människor från religion? Ja, så uppfattade i alla fall jag uttalandet. Det är ett mycket märkligt, för att inte säga felaktigt uttalande. Att religionsfrihet som en av våra svenska rättigheter finns inskrivna i vår författning går tillbaka dels på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, dels på en lång europeisk kamp för att låta människor få utöva sin religion. Sverige var sent att inför religionsfrihet, inte förrän 1952 fick vi full religionsfrihet i meningen att man kunde lämna Svenska Kyrkan utan att gå in i något annat sanktionerat samfund. Under decennier på 1800-talet flydde svenskar till USA för att kunna utöva sin pietistiska kristendom. Och judar hade under århundraden endast några få fristäder i Sverige, också långt efter det att andra religiösa minoriteter fått religionsfrihet. Inte förrän 1854 fick judar bosätta sig var de ville i Sverige och fortsätta utöva sin religion.

FN:s deklaration handlar om rätten att inte bli förnekad sin religion, och av detta följer också rätten att bli betraktad som flykting just på grund av religiös förföljelse. Religionsfriheten har tillkommit som en mänsklig rättighet till religion. Inte från religion.

Det betyder inte att medborgarnas rätt att slippa bli påtvingad en religion är oviktig – rättigheten att lämna Svenska Kyrkan är ju t ex uttryck för den rätten. Att ett samhälle med religionsfrihet skulle kunna garantera någon ett samhälle fritt från religion är emellertid fnoskigt. Så länge människor har rätt att utöva sin religion så kommer vi överallt att möta människor som gör just detta – utövar sin religion i socialt arbete, ideellt arbete, gudstjänst, körsång eller politik.

Religionsfriheten är rätten att fritt få utöva sin religion, Mona Sahlin, inte rätten att slippa möta religion i samhället. Religionsfriheten är grunden för att jag och många andra medborgare med högburet huvud kan delta i gudstjänster, läsa aftonbön med mina barn och med min tro som grund engagera mig i samhällsfrågor av alla slag!

Vad är det för fel på franska äktenskap?

I den svenska riksdagen har det nu uppstått en märklig situation. Såväl regering som opposition avser att rösta igenom en lag som skapar en könsneutral äktenskapslagstiftning samtidigt som ett parti – som inte vill ha homoäktenskap – kommit upp med det smartaste förslaget. Som ingen vill ta i med tång.

Jag har i många år tyckt att den franska lösningen på ett bra sätt tillgodoser religionsfrihet och jämlikhet mellan alla medborgare. För sexton månader sedan skrev jag om saken på en annan blogg och jag har bara blivit mer övertygad om den franska lösningens styrka. I Frankrike sker alla registreringar av äktenskap hos borgmästaren och därefter vidtar de religiösa högtiderna t ex i en kyrka.

Personligen bejakar jag med kraft de homosexuella par som vill ingå äktenskap, och som kristen önskar jag dessutom att de homosexuella par som vill ha Gud med på den äktenskapliga resan skall få denna välsignelse i precis samma utsträckning som heterosexuella par. Men, jag är mycket liberal när det gäller tro, ideologi, politik, livsstilar och övertygelser och tror att ett gott samhälle bör ha vida ramar i dessa avseenden. Det är mig därför främmande att genom statliga påbud tvinga troende människor som inte kan – och inte vill – att ändå acceptera homosexuella äktenskap. Religionen är en central del av en religiös människas livsstil och meningsskapande, och bör därför visas stor respekt i ett demokratiskt samhället. För den som inte har någon religös övertygelse torde Guds välsignelse över en juridisk förening mellan två människor sakna all mening och några relevanta synpunkter på hur denna ritual genomförs kan knappast komma därifrån. Därför tycker jag att alla äktenskap skall ingås hos kommunala eller statliga myndigheter och därefter vidtar den religiösa ritualen, i enlighet med parternas egen önskan.

Såvitt jag förstår (med reservation för att jag missförstått något) är det just den ovan beskrivna lösningen som KD nu förespråkar. Den är både könsneutral och värnar religionsfrihet och åsiktsfrihet. Dessutom praktiseras den i många moderna samhällen redan. Några personer jag talat med, som befinner sig från yttersta vänstern till kraftigt mörkblå höger, delar min uppfattning. Varför vill inte Riksdagen också acceptera en sådan lösning?

TILLÄGG 081120: Idag skriver biskopen i Göteborgs stift Carl-Axel Aurelius, domprosten i samma stift Karin Burstrand samt professorn i tros- och livsåskåningsvetenskap Ola Sigurdson i Kyrkans tidning och föreslår just det som denna post föreslår. Och nu är det alltså företrädare för Svenska Kyrkan som säger det, varför ett av argumenten faller (det att kyrkan inte vill).