Ett påpekande om orimligheten i att behandla alla ”lika”

Under de senaste veckorna har debattens vågor gått höga kring hälsningsritualer och etikett i socialt umgänge. Miljöpartiet får naturligtvis själva bestämma vilka medlemmar de vill ha och vilka medlemmar som får representera dem men tankegången hos Anders Wallner (Mp) i dagens Lördagsintervju (SR/P1) att alla personer måste hälsa på exakt samma sätt på alla andra personer (oavsett kön) ter sig inte bara naivt utan direkt auktoritärt.

Uttryck som återkommer i denna diskussion är alltså att alla skall ”behandlas lika” och framförallt skall kvinnor och män behandlas ”likadant”.

Jag vill gärna påtala två saker i den här diskussionen:

  1. För det första: Den liberale filosofen Ronald Dworkin, som gick bort 2013, betonade att i ett liberalt samhälle bör alla individer behandlas med ”samma hänsyn och respekt”, inte ”lika”. För Dworkin var detta en jämlikhetfråga, ur en etiska syn på individens liv som objektivt värdefullt och individen som ansvarig för sina egna livsval sprang principen fram att staten skall förhålla sig neutral i relation till individens livsval. Staten är förstås inte bara våra myndigheter utan också den demokratiskt tillsatta regeringen och alla de demokratiska institutioner som bygger upp statsapparaten. Det ter sig således ur Dworkins perspektiv fullständigt huvudlöst när statsministern i Riksdagen avkräver alla individer i vårt land samma sorts hälsningsritual och att alla individer skulle behandlas ”lika” i detta avseende. I den mån staten överhuvudtaget har med vårt hälsande att göra så bör staten respektera att hälsande sker på olika sätt för olika individer, så länge det sker med samma hänsyn och respekt.
  2. För det andra: Det är inte likställt att vara feminist och att behandla kvinnor och män ”lika”; likvärdigt ja, men inte ”lika”. Det är inte självklart bristande feminism att upprätthålla könsskilda omklädningsrum, bastubad, toaletter, idrottsgrenar, klädkoder eller hälsningsritualer.  Feminism är ett knippe ideologier vars gemensamma grund är hävdandet att kvinnans underordning är något negativt för hela samhället och som istället kräver jämställdhet mellan könen – men inom den ramen finns många olika politiska modeller företrädda.

Som sagt, vilka medlemmar Miljöpartiet vill ha eller vilken ny lagstiftning socialdemokraterna kommer att lägga fram kring hälsningsritualer i vårt land tänker jag inte lägga mig i. Men låt oss hålla lite ordning på orden och begreppen.

Jag vill vara liberal, jag vill vara liberal intill min död*

Centerpartiet är numera ett liberalt parti. Vid sin extra-stämma i Upplands-Väsby bestämde partiet att man från och med idag är ett liberalt parti. En av stämmodeltagarna frågade sina partivänner ”tycker någon här att Staten är viktigare än människan?” och svarade själv ”nej just det, alltså är ni liberala.

Nu är det kanske inte riktigt enkelt att definiera vad det är att vara liberal. Ganska få partier i Europa vid sidan av sedan länge avsomnade fascistiska och kommunistiska partier skulle ens vara i närheten av att sätta ”staten” före ”människan”. Däremot ser ganska många partier ett dilemma mellan å ena sidan Staten som garant för kollektiva ramar och utgångspunkter i politiken och å den andra individens behov av frihet och självförverkligande. En del partier menar att detta dilemma är betydligt svårare än att säga att ”människan” alltid går före ”staten”. Det är lite trist när ideologiska debatter förs i termer av klichéer eller med utgångspunkter som är så tomma att de inte avgränsar eller differentierar någon eller något.

Alla svenska parlamentariska partier utom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna menar sig idag vara mer eller mindre liberala. Det finns marknadsliberaler, neo-liberaler, socialliberaler, Manchester-liberaler, vänsterliberaler, gröna liberaler… och de finns i alla partier. Det speciella med Centern är att det partiet kommer ur en allt annat än liberal tradition, den agrara. När bondepartierna växte fram i Norden och vissa delar av Baltikum stod de i motsättning till de urbana näringarna och de värderingar som spreds kring handel, försäkringar, byggande, kultur och företagande. Det blev den tidens folkpartister (liberala politiska grupper med olika benämningar) som organiserade stadens borgerskap. Bondepartierna grundades utifrån en materiell intressemotsättning mellan vad som kallas primärnäringar (jordbruk) och sekundärnäring (handel).

Maud Olofsson gjorde ett enormt arbete med att förändra Centerpartiet och föra in partiet i den liberala traditionen. Att Centerpartiet inte var liberalt betyder inte att centerpartister inte var liberala. Att vara liberal som individ är en helt annan sak än att som parti bekänna sig till liberalismen som politisk tradition och ideologi. Det som är problematiskt för Centerpartiet är att hitta en profil för sin liberalism som skiljer dem från alla andra liberala partier. Profilen som landsbygdsparti, som försvarare av decentralisering och lokaldemokrati och försvarare av småföretagare särskilt på mindre orter har levt kvar länge, långt efter det att själva jordbrukaridentiteten försvunnit. En sådan profil är möjlig att förena med en form av liberalism, en liberalism som tar sin utgångspunkt i företagande, produktion och arbete. Men den profilen hade också sin grund i traditioner som vårdades i den lokala gemenskapen, på bygden, i släktgemenskap och i ett kulturellt arv. Den liberalism som t ex Stureplanscentern vill låta impregnera partiet har tonvikten på en annan sorts liberalism, en nyare och modern liberalism med sin grund i individuellt självförverkligande, i en idé om mångfald i livsstilar, ultramodernitet och atomism.

Att vara liberal är att vara kluven sägs det. Men risken är att Centern som liberalt blir så kluvet att det inte ens förmår bli kvar i Riksdagen efter nästa val.

Läs vad jag tidigare skrivit om Centerns idéutveckling här, här och här.

* Rubriken travesterar Fridas neutralitetsförklaring, Birger Sjöberg 1922.

Björklund trycker på alla socialliberala knappar

Jan Björklund äntrade Almedalen iklädd mörk kostym i den kyliga kvällen. Han började sin vana trogen med behovet att frigörelse på internationell nivå, denna gång om Syrien. Det är alldeles uppenbart att folkpartiledaren har gjort det till en retorisk strategi att peka på behovet av liberalisering och individuell frigörelse i andra delar av värden. Därefter tryckte han tydligt på alla de socialliberala knapparna och publiken applåderade villigt.

När Jan Björklund pratar skolfrågor avbryter nästan publiken med sina applåder, det är uppenbart ett område där både Björklund själv känner stort engagemang och publiken är entusiastisk. Men, faktum är att det är när Björklund nämner humanistisk bildning och bildningsideal som den mest spontana applåden dyker upp. Synd bara att Björklund inte hade något konkret innehåll i frågan om bildningens ställning. Hans kommentar om att bildade människor bygger humanitära samhällen är ju tyvärr inte sann – vi har många exempel på bildade och välutbildade människor som åstadkommit historiska grymheter.  Det är i kombination med andra värderingar som bildning blir en civilisatorisk kraft.

I talets avslutning övergick Björklund till demagogi. Han betecknade den samlade oppositionen som den ”rödbruna” röran. Kanske handlade uttalandet mer om att fördela skuld för att SD får inflytande i en situation där Fredrik Reinfeldt regerar i minoritet. Och uttalandena om att 1900-talet var socialismens århundrade, vilket alltså var negativt, och 2000-talet skulle bli liberalismens kändes förhastade. 1900-talets kännetecknades i Europa av kampen mellan totalitära ideologier där nazism och fascism var drivande i det största kriget, på samma sätt som nationalism förödde Balkan under 1990-talet. Och att socialismen och liberalismen gemensam byggde demokrati och att socialdemokratin monterade upp välfärdsstaten är nog inte direkt omtvistat i historieundervisningen.

Att Folkpartiet Liberalerna för dagen tappat förledet och bara uppträdde under namnet Liberalerna vållade en del huvudbry bland åhörarna. Men kanske är det läge nu att ta striden med Centern om de liberala konceptet? Jan Björklund gjorde sitt bästa för att leva upp till en liberal utopi, med socialliberal bias och betoning på internationell öppenhet samt med kraftfullt motstånd mot alla former av kollektivism. Björklund kan sitta lugnt i båten, den liberala vinden räcker ett tag till för Folkpartiet.

Debatt om religionens roll

Idag följer författaren, skribenten och läkaren Per Christian Jersild upp min essä om religionens roll i ett framtida globalt samhälle på DN Kultur. Han skriver bl a att

Demker skriver att det är formerna för samverkan mellan religion och politik som bör diskuteras – inte förekomsten av religionen i ett samhälle. Varför inte också det senare? Att det inte existerar något sekulärt samhälle kan hon ha rätt i – och därmed inget ”postsekulärt”. Men en sekulär stat är något helt annat än ett sekulärt samhälle och borde vara ett mål att sträva efter. Och varför får inte religionens kärna – tron – tas upp?

Mitt huvudsakliga svar går ut på att det isärhållande av religion och politik Jersild förespråkar i sig är både obsolet och får andra konsekvenser än de Jersild önskar:

Att religion och politik är omöjliga att skilja åt är inte detsamma som att all samverkan är god för en demokratisk utveckling. Tvärtom har till exempel Norris och Ingelhart i sin studie ”Sacred and secular” (2004) visat att det är en konservativ och fundamentalistisk variant av religion som ökar mest i världen. Men precis som Duffy Toft, Philpott och Shah visar i ”God’s century” (2011), så kan detta mycket väl ses som effekten av ett tillkortakommande hos den liberalism och kulturradikalism Jersild ihärdigt försvarat under många år.

Läs båda debattinläggen här.

Jag konservativ? Vafalls!

Konservatismen är den ideologi som antagit och teoretiskt kan anta flest skepnader av våra ideologiska -ismer eftersom den knappast har några urkunder likt ”Kapitalet” eller har barnmorskor som liberalismens John S Mill och Adam Smith. Länge stod ju kampen mellan konservatism och liberalism och i den tvekampen var konservatismens roll att hålla tillbaka och bevara det som liberalerna ville reformerna. Därefter har vi sett olika former av konservatism passera förbi där socialkonservatismen och nationalkonservatismen kanske är de tydligast som levt vidare in i vår tid i vår del av världen.

På Svenska Dagbladets kultursida förs en liten debatt om konservatismens brist på intellektualitet, och även på DN:s kultursida (ej på nätet) har motsvarande diskussion blossat upp. Roland Poirier Martinson – SvD:s ledarsida – pekas ofta ut som en konservativ opinionsbildare. Men idag skriver han glatt om valfrihet som knappast gör honom annat än rätt liberal.

Finns det någon politisk konservatism idag? I Sverige kan jag inte se någon som mobiliserar eller aktiverar en sådan i alla fall. Det som ibland kallas konservatism – t ex Kd:s utfall mot teaterregissörer och andra radikala kulturarbetare – är mest populism. Och Sd:s program kan möjligen kvala in som nationalkonservatism, i vissa delar. Men någon intellektuell och politisk konservatism värd namnet ser jag inte vid horisonten. Eller, vänta nu, i akademikerkretsar är konservativa tänkare från perioden före andra världskriget smått populära. Edmund Burke, Carl Schmitt, G W A Hegel och kanske Wilhelm Röpke är namn som dykt upp på senare tid i akademiska debatter.

Själv har jag studerat konservativa ideologier i politisk praktik sedan två decennier, främst gaullism, kristdemokrati och sverigedemokrati, och finner tanketraditionen oupphörligt fascinerande. När sonen påpekade att hans mamma var konservativ eftersom hon krävde att digitala apparater skall utformas efter människans behov och inte efter kommersiella dito så såddes ett litet frö hos mig. Borde vi inte ha en idédebatt med lite bredare anslag än vi har idag?

Konservatismen har en på sätt och vis pessimistisk människosyn. Konservativa misstror människans möjlighet att ständigt anpassa sig, är skeptisk till snabba förändringar och tveksam till effektvitets- och rationalitetsargument. Samtidigt finns en tilltro till människan som kollektiv (mankind). Den konservative tänker sig att människan under seklen genom kreativitet och eget arbete frambringat en värld som i många avseenden är god, att ändra på den därför att ett viss folk vid en viss tidpunkt fått för sig att det skall göras är inte tillrådligt. Konservatismen har ingen tydlig utopi utan ser framför sig ett samhälle som organiskt rör sig framåt och utåt i en ständig utveckling som kommer från människans egen förmåga och de strukturer hon byggt upp som ett stöd för sin utveckling.

Sedan 1980-talet utgör liberalismen en homogeniserande diskurs som knappast tillåtit någon form av reell opposition. Det är inte nyttigt för svensk politik att debatten handlar om vilken sorts liberal du är – grön, röd, ljusblå eller mörkblå –  och inte om politiska motsättningar som rör synen på människan, staten och visionerna om ett gott samhälle. Jag tillhör dem som misstror människans förmåga att leva i de avancerade teknologiska system vårt intellekt förmår skapa. Jag tillhör dem som tror att människan är en social, andlig och kollektiv varelse, i behov av starka strukturer som stöd men med erkännande och bejakande av individens kreativitet. Jag tillhör också dem som misstror män med visioner och hellre ser på människan som en del i en större organisk utveckling. Och jag tillhör dem som tror att allmänbildning, beläsenhet, kulturskapande och dygdiga ideal är oundgängliga element i en god medborgaruppfostran. Och jag tror på människan – denna fantastiska varelse vars särmärke är att vara både skapad och skapande. Så, ja, jag är väl konservativ då. Om inte annat så för att bryta den liberala diskursens hegemoni.

Vem behöver Centern? Inför majoritetsval!

Centern har nu, efter Kd:s utspel häromdagen, fogat sig i moderaternas och folkpartiets kärnkraftssamhälle. Visserligen säger ju Maud Olofsson att man ”kompromissat” för att mer förnyelsebar energi skall stimuleras. Men för alla som följt den här frågan så framstår Olofssons agerande som ett plattläggande för övriga allians-partners. (Policyn tidigare var ju att genom att kärnkraften hölls tillbaka så skulle vindsnurrorna växa upp, det som skett nu är därför ett åsiktsbyte avseende rationalen bakom sakfrågan.)

Alliansen framstår alltmer som en partiledarelit vars övergripande idé att är att skapa en svensk borgerlighet, med betoning på EN. Mångfalden på den borgerliga sidan slätas ut i fråga efter fråga. Jag är inte säker på att väljarna hänger med. Det fanns en gång skillnad mellan socialliberaler och socialkonservativa, mellan kulturradikaler och värdekonservativa. Men dessa skillnader offras nu på enhetens altare.

Resultatet är att de tre partierna på vänstersidan svetsas alltmera samman. Vi har ju redan sett hur den borgerliga alliansen skapat ett klimat som gjort det rationellt för vänstersidan att gå i allians de också. Och blockpolitiken cementeras.

Sverige var känt för förmågan att skapa fler-parti-överenskommelser, ofta med socialdemokraterna som central part. Men framöver kan jag inte se att förutsättningarna för sådana blocköverskridande kompromisser och kohandel finns kvar. Sverige behöver uppgörelser som skatteuppgörelsen, pensionsöverenskommelsen, försvarsuppgörelsen och energiuppgörelsen som håller över regeringsbyten. Men den tiden är förbi. För min del har flerpartisystemets styrkor därmed reducerats till svaghet och jag hoppas att Sverige snabbt övergår till ett majoritetsvalsystem med partilistor, gärna i två omgångar.

Och, vad skall det bli av Centern? Vem behöver ett parti som till förblandning liknar moderater och folkpartister? Centerns profil som folkrörelse har försvunnit genom ökad toppstyrning efter allianssegern. Centerns gröna profil har försvunnit in i en allmän och oprecis klimatpolitik. Centerns landsbygdshjärta har ersatts av en individualiserad hyperliberalism som dock tappade sin trovärdighet efter beslutet om FRA-lagen.

Att kärnkraften kunde komma på banan igen beror dessvärre bara på att de viktiga frågorna om minskande resurser, förgiftning av jorden, bristen på rent vatten, spridning av lätt botade sjukdomar och rovdriften av skog och mark har svepts in i den s k klimatpolitikens förljugna dimma. Men det skall jag nog återkomma till…

Konkurrens klart överskattat

Föreställningen om marknadens allmakt är tokig. Idéen att marknaden alltid har rätt är tokig. Om man vill rekonstruera ett vitalt finanssystem är en moralisk uppryckning av den finansiella kapitalismen prioritet ett.

Vem har sagt det här? Jo, EU:s nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicholas Sarkozy i ett tal i Toulon den 25 september.

Vilka ledande politiker har under de senaste 20 åren vågat ifrågasätta den heliga maximen att marknaderna styr sig bäst själva och att kapitalet alltid söker sig till sin bästa och mest produktiva användning? Vilka politiker har på allvar ifrågasatt den kapitalistiska kultur som genom enormt risktagande kan ge några jättevinster men där förlusterna får bäras av alla?  

Vem har sagt det? Jo, förre ambassadören i Tyskland och utbildningsministern Carl Tham i DN den 3 oktober.

Det behövs mer reglering av den finansiella sektorn. Att formulera hur den finansiella infrastrukturen rent konkret ska se ut är i dag den centrala politiska uppgiften för politiker, folkrörelser, fackföreningar och radikala ekonomer.

Så skriver Håkan A Bengtsson i Dagens Arena den 2 oktober angående ett seminarium kring finanskrisen som anordnades av Tankesmedjan Agora och ABF i Stockholm.

Tydligen behövdes det en börskrasch för att ifrågasättandet av konkurrensens och marknadens välsignelser skulle få plats i den centrala politiska debatten. Idag har många glömt att det var på 1980-talet som idéen om marknadens överhöghet över politiken lanserades brett i Europa. Dessförinnan var föreställningen att politiken borde – och kunde – sätta upp spelreglerna för marknaden. Den fanatiska tilltron till konkurrensen borde få sig en knäck när det visar sig att alla företag önskar skapa monopol på sin egen marknad.  

Det finns inte någon väg tillbaka. Men vi borde gemensamt kunna montera den närmast religiösa föreställningsvärld som kallas kapitalism. Att marknadskrafterna kan användas för att uppnå politiska syften är oproblematiskt och en sanning som inte logiskt leder fram till dagens finanskapitalism. Att vilja motverka kapitalismen är inte alls samma sak som att säga nej till marknadens roll som fördelare av välfärd och varor. Frågan är vem som reglerar, i vilka syften och vilka domäner som passar för marknadslösningar.