Arvet efter 1968: De fria logotyperna och nya skiljelinjer

Imorgon kommer jag att träffa en grupp kolleger från olika discipliner som alla sysslar med forskning om efterdyningarna av det som vi brukar kalla ”1968”. Som läsare av den här bloggen vet så har jag tillsammans med Ulf Bjereld sedan snart ett decennium arbetat med empiriska tolkningar och teoretisk förståelse av de samhällsomvälvningar som följde på 1968, senast i boken ”Den nödvändiga politiken” som kom i våras som är den sista i en trilogi.

Den kommunikationella revolutionens genomslag åren runt 1968 har givit individen allt större utrymme, men har också förskjutit den politiska spelplanen mot vad vi kallar ”kampen om kunskapen”. Kunskap som objekt för tolkning står allt oftare i centrum för politiken under de senaste decennierna medan klassiska ekonomiska/materiella värdekonflikter, som de mellan arbete och kapital (ofta kallat vänster-höger-skiljelinjen), har fått ett mindre utrymme. Allt fler frågor i vardagen blir föremål för politiska beslut jämfört med under 1900-talets första hälft och många av dessa berör förment personliga ting som sexuella preferenser eller barnuppfostran.

Som en följd av de förändrade villkoren i det ultramoderna individualiserade samhället är det rimligt att tro att nya politiskt relevanta sociala skiljelinjer uppstår vid sidan av dem som politiska sociologer identifierat från demokratins genombrott. I vår forskning har vi identifierat två tänkbara sådana skiljelinjer – nationalstat-transnationella nätverk samt kunskap-marknad. Varje skiljelinje förutsätter dock en social mobilisering för att bli politiskt relevant.

Vi tror att en ny social grupp i vårt samhälle håller på att växa fram, de fria logotyperna. I äldre tiders klassamhälle var klassidentifikationen beroende i huvudsak av materiella omständigheter och individens plats i ett industrisamhälles hierarki. I dagens samhälle är individen klassidentifikation oftare knuten till personlig kompetens, individuell förmåga, egen erfarenhet och karisma. Den fria logotypen är sin egen vara, attraktiv för sin egen skull och därmed också sin egen logotyp. Den fria logotypen är inte i första hand lojal med en arbetsgivare eller entreprenör, utan med sig själv och sina egna värderingar. Vi har i empiriska undersökningar visat att medieyrken och kreativa branscher där innovation och flexibilitet är avgörande för produktionen där den fria logotypen förväntas finnas också har ökat kraftigt i Sverige. Gruppen kallas ibland för ”den kreativa klassen” (Florida) eller ”informationella producenter” (Castells) eller ”symbolanalytiker” (Reich) men vårt bidrag består i att studera deras roll som mobiliserar av nya skiljelinjer, men också i ett konstaterande att gruppen tycks vara två – en som är mer intresserad av samhällsförändring och bidrag till det kollektiva och en som är mer intresserad av vinstmaximering och lönsamhet. (Här kan man jämföra med Oesch undersökningar av de nya medelklassen.)

De intressanta frågorna som jag kommer att lyfta tillsammans med kollegerna är vilken betydelse de fria logotyperna kommer att ha för uppkomsten av politiskt relevanta nya social skiljelinjer i västvärlden? På vilket sätt påverkar de fria logotyperna och de nya skiljelinjerna uttrycksformer och aktörer i den befintliga demokratin?

Svaren lär dröja, men jag kan garantera att forskningsprocessen är kreativ…

Läs mer om den forskning kring nya skiljelinjer som vi bedriver här.