Etikett: richard florida

Individualiseringens paradoxer: Från personlig service till löpande band-leenden

En gång ägde jag en gammal fin Toyota Corolla, jag köpte den begagnad och körde den i mer än tio år. Utmärkt bil. Men den krävde förstås ett par reparationer under de där åren. Då jag skulle byta den ena stötdämparen åkte jag till en liten verkstad nere vid Mölndalsån, och pratade med man som verkade veta precis vad som behövde göras. Han förklarade och visade. Han hade overall på sig. Min bil var i trygga händer. När jag hämtade den förklarade han igen vad han gjort, vi pratade lite och han sa att bilen var i fint skick, han nämnde ett par saker att tänka på framåt och vi tog adjö. Jag kände att hit kom jag gärna tillbaka.

Nu behövdes det faktiskt inte – bilen gick bra till jag bytte den mot en ny Skoda Fabia för åtta år sedan. Döm då om min förvåning när denna bil behöver repareras – när det reella felet (trasig insprutningsventil) uppdagats sitter det hela tiden någon form av gatekeeper mellan mig och bilmekanikern. En person som antingen inte får eller inte kan förklara vad det är för fel på bilen, egentligen. Repliker som ”datorn visar att” eller ”motorlampan kan betyda tusentals olika saker” duggar tätt i mina konversationer med de män som jag överlämnar bilen till. Jag känner mig inte ett dugg trygg, inte ett dugg personligt bemött och framförallt, jag tvivlar på deras kompetens och kapacitet. Verklig erfarenhet och hantverksmässig kompetens ersätts av någon form av professionella leenden som skall vara kundvänliga och artiga. Orden bottnar inte i en personlig relation till hantverket eller till mig som bilägare.

Vi lever i kanske historiens mest individualiserade samhälle – vi skapar våra egna nyhetsflöden, våra egna elavtal och vi kan köpa alla sorters tandkräm i alla sorters butiker – men vi lever också i ett löpande band-samhälle där affärsmässighet och professionalitet är detsamma som lika mycket leende åt alla. Intressant nog kan jag jämföra med Paris, med alla småbutiker, mängder bagerier, bistroer och kaféer varav mycket få tillhör någon kedja. Bemötandet är alltid personligt, men aldrig intimiserat eller påfluget, och kyparen eller brödförsäljaren bottnar i sin egen verksamhet. I Sverige är det samma kedjor överallt – oavsett om det gäller kläder, bilreparationer eller kaféer. Och samma löpande band-leenden. Det är möjligen effektivt. Men särskilt individuellt är det inte.

Hur blev vårt individualiserade samhälle samtidigt så opersonligt? Industrisamhällets logik har följt med in i servicesamhället? Allt färre människor är intresserade av materiella problem (som trasiga insprutningsventiler) och allt fler av metaproblem (som vilken kommunikationsstrategi som fungerar bäst för bilverkstäder)? Kapitalismen har övergått i sitt oligopolstadium och förfört oss med sin ”samma modell här som där”-strategi? Vi gillar egentligen inte att behöva välja utan uppskattar att någon annan gör det oss medan vi själva väntar?

Ja, jag vet faktiskt inte. Men nog saknar jag min gamla personliga bilverkstad. Sannolikt byggs det bostadsrätter med balkong på den platsen nu.

Om individualisering kan man läsa mer i min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” (2011) men också hos Richard Florida som genom projektet City Lab problematiserar och diskuterar samhällets individualisering och särskilt konsekvenserna för globala städer.

Arvet efter 1968: De fria logotyperna och nya skiljelinjer

Imorgon kommer jag att träffa en grupp kolleger från olika discipliner som alla sysslar med forskning om efterdyningarna av det som vi brukar kalla ”1968”. Som läsare av den här bloggen vet så har jag tillsammans med Ulf Bjereld sedan snart ett decennium arbetat med empiriska tolkningar och teoretisk förståelse av de samhällsomvälvningar som följde på 1968, senast i boken ”Den nödvändiga politiken” som kom i våras som är den sista i en trilogi.

Den kommunikationella revolutionens genomslag åren runt 1968 har givit individen allt större utrymme, men har också förskjutit den politiska spelplanen mot vad vi kallar ”kampen om kunskapen”. Kunskap som objekt för tolkning står allt oftare i centrum för politiken under de senaste decennierna medan klassiska ekonomiska/materiella värdekonflikter, som de mellan arbete och kapital (ofta kallat vänster-höger-skiljelinjen), har fått ett mindre utrymme. Allt fler frågor i vardagen blir föremål för politiska beslut jämfört med under 1900-talets första hälft och många av dessa berör förment personliga ting som sexuella preferenser eller barnuppfostran.

Som en följd av de förändrade villkoren i det ultramoderna individualiserade samhället är det rimligt att tro att nya politiskt relevanta sociala skiljelinjer uppstår vid sidan av dem som politiska sociologer identifierat från demokratins genombrott. I vår forskning har vi identifierat två tänkbara sådana skiljelinjer – nationalstat-transnationella nätverk samt kunskap-marknad. Varje skiljelinje förutsätter dock en social mobilisering för att bli politiskt relevant.

Vi tror att en ny social grupp i vårt samhälle håller på att växa fram, de fria logotyperna. I äldre tiders klassamhälle var klassidentifikationen beroende i huvudsak av materiella omständigheter och individens plats i ett industrisamhälles hierarki. I dagens samhälle är individen klassidentifikation oftare knuten till personlig kompetens, individuell förmåga, egen erfarenhet och karisma. Den fria logotypen är sin egen vara, attraktiv för sin egen skull och därmed också sin egen logotyp. Den fria logotypen är inte i första hand lojal med en arbetsgivare eller entreprenör, utan med sig själv och sina egna värderingar. Vi har i empiriska undersökningar visat att medieyrken och kreativa branscher där innovation och flexibilitet är avgörande för produktionen där den fria logotypen förväntas finnas också har ökat kraftigt i Sverige. Gruppen kallas ibland för ”den kreativa klassen” (Florida) eller ”informationella producenter” (Castells) eller ”symbolanalytiker” (Reich) men vårt bidrag består i att studera deras roll som mobiliserar av nya skiljelinjer, men också i ett konstaterande att gruppen tycks vara två – en som är mer intresserad av samhällsförändring och bidrag till det kollektiva och en som är mer intresserad av vinstmaximering och lönsamhet. (Här kan man jämföra med Oesch undersökningar av de nya medelklassen.)

De intressanta frågorna som jag kommer att lyfta tillsammans med kollegerna är vilken betydelse de fria logotyperna kommer att ha för uppkomsten av politiskt relevanta nya social skiljelinjer i västvärlden? På vilket sätt påverkar de fria logotyperna och de nya skiljelinjerna uttrycksformer och aktörer i den befintliga demokratin?

Svaren lär dröja, men jag kan garantera att forskningsprocessen är kreativ…

Läs mer om den forskning kring nya skiljelinjer som vi bedriver här.

Florida: ”Servicejobben och förorten bör uppgraderas”

Richard Florida är en ”urbanteoretiker” som älskar Sverige och är mest känd för sitt begrepp ”creative class”. Han är produktiv, omgiven av ett energiskt forskningsteam och förfäktar en blanding av samhällsvetenskapliga och normativa uppfattningar om vår framtid. Det göteborgska bokförlaget Daidalos har nu översatt och gett ut Floridas i år publicerade pamflett om världen efter finanskrisen ”Den stora omställningen. Hur nya former för liv och arbete skapar välstånd efter kraschen” (2010).

Boken är en utvidgad artikel från tidskriften Atlantic, och behandlar sambandet mellan ekonomisk utveckling och spatial förändring. Florida rasar igenom en stor mängd illustativa exempel, betar av såväl arbetsmarknad, bostadspolitik och kommunikationsfrågor (både virtuella och materiella) men jag ämnar stanna upp inför två trådar som jag finner särskilt intressanta. 1. Florida menar att – likt många andra – att service- och tjänstesektorn är den vilken kommer att skapa välstånd i framtiden, men han gör en lite annan tolkning än t ex den svenska regeringen. 2. Florida lyfter också fram förorten som en framtidsplats, berömmer megastäderna och är inte alls kritisk till s k urban sprawl (städers territoriella spridning).

Florida skriver om behovet av att underlätta för skapande av kreativa och kvalificerade jobb, men, säger han, det är också ”viktigt att uppvärdera den analytiska och sociala aspekten i alla jobb.” (kursiv i orig) (s 149). Florida menar att så länge de flesta nya jobb i tjänstesektorn är genomgångsjobb, ofta för ungdomar och studerande, som t ex städning och kafé-jobb, så kommer arbetsmarknaden att ha en obalans. Florida betonar att jobben i tillverkningsindustrin och högteknologin minskar på lång sikt, om alla tänker sig att jobb i dessa sektorer är vad man söker för långsiktighet så kommer samhället att förbli i en ”jobbskaparsvacka” (s 150).

Florida argumenterar för att göra arbetena inom tjänstesektorn ”mer innovativa, mer produktiva och bättre betalda” (s 151) Han betonar att det inte räcker med högre löner i sektorn, istället vill man ”lära sig saker, utveckla sina kompetenser och öka i kapacitet och självförtroende genom vidareutbildning och intern befordran.” (ibid) Florida menar alltså att det inte räcker – kanske t o m är kontroproduktivt – att subventionera och uppmuntra servicesektorn i största allmänhet. Istället är det inovationer, analytisk kapacitet och kreativitet som skall stimuleras.

Den andra tråden jag väljer att ta upp är Floridas betoning av förortens betydelse. Många har menat att globaliseringen reducerar stadens betydelse som plats, men Florida menar att det är precis tvärtom. Megaregioner är för vår tid ”vad förstäderna var för efterkrigseran” skriver han (s 178). När megaregioner lockar till sig nya människor växer innerstäder och förstäder ihop, när sedan mototvägarna korkar igen bygger man ut kollektivtrafiken, menar Florida. Genom förstäderna – som redan finns på plats – så har staden en spatial utbredning som kan utnyttjas i den växande megaregionen. Han avfärdar motsättningen mellan å ena sidan ”urban sprawl” och å andra sidan ”tillbaka till staden”.

Boken största brist är att den är extremt USA-fixerad (men Stockholms trängselavgifter nämns!) och utvecklingen där har inte helt klara paralleller med t ex den svenska utvecklingen. Men bortsett från det är boken inspirerade, lättläst och tankeväckande.

101101: Som en illustration till delar av Floridas teser skriver idag SvD om glesbygdens befolkningsmässiga utarmning mot bakgrund av ett demografiskt statistiskt underlag. Här.