Kort sagt, det är inte fråga om en ”muslimsk eller muslimers revolt” utan ett specifikt problem som rör både de unga med invandrarbakgrund och de med rötter bara i Frankrike. Det handlar inte alls om en radikaliserad islam, utan om en islamiserad radikalitet. (Olivier Roy, Le Monde 24 nov 2015, min övers)
Olivier Roy, professor i statsvetenskap men också en global auktoritet på politisk islam, skriver i Le Monde om jihadismen i Frankrike med anledning av attackerna i Paris den 13 november. (Artikeln var tidigare upplåst men är nu åter låst, nästan hela texten går dock att läsa här.)
Roy lyfter fram ISILs (Daech) opportunism och menar att den typen av rörelser blir magneter för unga män (och ibland kvinnor) i ett individualistiskt uppror på samma sätt som extremvänsterns terrorism under 1970-talet (t ex Baader-Meinhof, Röda Brigaderna). Han tillbakavisar både den s k postkoloniala förklaringen (protest mot västvärldens politik) och den kulturella (islam kan inte integreras). Roy frågar sig varför endast en extremt liten del av muslimska unga i Europa i så fall agerar i enlighet med de båda strukturella förklaringarna?
Roy lyfter fram bristen på teologisk kunskap hos de unga muslimer som dras till terrororganisationerna. Han menar att en nyckel till revolten är att de unga terroristernas föräldrageneration inte kunnat (eller velat) förmedla sin religiösa kulturella tradition till sina barn. I hans analys spelar därför invandringens andragenerations-muslimer samt konvertiter en särskild roll, de har inte kunskap nog att själva värdera och bedöma den islam de presenteras för av terrorgrupper, menar han. Och det våld som de blir anhängare av är ett modernt våld, ett kallt, överlagt och nihilistiskt (ung. amoraliskt) våld. Få av dem besöker någon moské, deras s k radikalisering sker i relation till hjältedyrkan av krigsherrar och ledare, inte i relation till sharia eller en religiös utopi. Oftast sker processen inom ramen för ett kompisgäng eller en familj, de skapar en ”ny” familj till vilken de kan känna tillhörighet. De genomför, menar Roy, med hjälp av islam en individuell revolt mot det samhälle med vilket de inte vill eller kan identifiera sig. Vi borde tala om radikalitetens islamisering istället för islams radikalisering.
Men varför då just islam? frågar Roy. För att den ger dessa unga en möjlighet att göra revolt mot sin egen föräldrageneration som svikit både sina barn och sin religion i det nya landet, och för att islam just nu är det mest provocerande för den individ som väljer väg på den revolutionära radikalitetens marknad.
***
Olivier Roy har en egen analys, den förtjänar att lyftas fram och diskuteras. Hans bok ”L’echec de l’islam politique” som kom 1992 har i år kommit i ny upplaga, ett standardverk inom området (finns på engelska). I somras mötte jag Salahuddin Barakat och hans tes handlar om att de unga som dras till terrorism och extremism i islams namn har synnerligen dåliga kunskaper om sin egen religion. Här intervjuades han i Aftonbladet i januari i år. Resonemangen påminner lite grand om Roys.
VÄNSTRA STRANDEN 
Jämförelsen med Baader-Meinhof och Röda Brigaderna har jag faktiskt tänkt själv flera gånger och undrat varför ingen tagit upp den förut. Men det är kanske så att jag bara missat den.
Islams radikalisering eller radikalitetens islam kan jag tycka är en rätt filosofisk distinktion, på gränsen till hårklyveri. Men det är ju helt uppenbart att jihadistisk salafism (eller vad man vill kalla IS ideologi för) skiljer sig rätt mycket från mainstream-islam. IS är, som varje framgångsrik politisk rörelse, opportunistiska. Hur annars skulle de kunna locka allt från lokalbefolkningen i fattiga byar i mellanöstern till relativt välutbildade muslimer i väst?
Men IS är framför allt fundamentalistiska. De är måhända dåligt pålästa på islamsk teologi, men de är inte dåligt pålästa på koranen och haditherna. Ibland hör man välmenande icke-muslimer att IS inte förstått koranen, inte läst den, osv. Men det finns i regel inga problem med att hitta stöd för IS metoder i koranen och haditerna. Grejen är att religion alltid är mer än dess heliga skrifter. För visst skulle vi bli förvånade om judar började avrätta folk som arbetade på sabbaten, trots att det är det skriften föreskriver?
Tack för synpunkter. Susanne: Jag har inte heller sett den förrän hos Roy. Själv nämnt den ibland. Men historiekunskaperna är svaga hos många. Josef: Fast det är inte ”radikalitetens islam” det står, Det står ”islamiserad radikalitet” och ”radikalitetens islamisering”. Subjektet skiftar alltså, från islam till radikalitet. Det är Roys poäng.
VS
Tack för lästipset Olivier Roy som jag inte var bekant med men nu läst artikeln du länkat till utöver din egen med intresse.
I stort tycker jag att det stämmer med vad jag tagit del av hos andra i mitt tycke goda bedömare. Karen Armstrong som jag är något bekant med refererar även till Robert Pape vid University of Chicago som undersökt alla självmordsattacker i världen mellan 1980 and 2004 och som drar slutsatsen att sambandet mellan självmordsterrorism och islamisk fundamentalism är liten, vilket även gäller religion överhuvud taget. Vad han däremot finner gemensamt för dem är följande motiv: ‘to compel liberal democracies to withdraw military forces from territory that the terrorists consider to be their homeland’. Enligt Pape och Armstrong skulle dessa aktioner således fr a vara politiskt svar på militär ockupation av ett land, vilket ger dem en viss logik kan jag tycka. Det politiska motivet är också vad som framhävts i Europols undersökningar fram till nyligen vad jag vet – något som media dock knappt aldrig talar om då det inte passar lika väl deras mer eller mindre islamofobiska agenda.
När jag emellertid läser din och Olivier Roys artikel får jag dock nästan intryck av att detta motiv nedtonas eller rentav avvisas av er. Uppfattar jag er fel eller åsyftas här kanhända bara motiven för de europeiska terroraktionerna? Det politiska motivet utesluter naturligtvis inte andra motiv och Karen Armstrong som jag läst och hört en del av har vid flertal tillfällen precis som ni påtalat den undermåliga teologin och/eller muslimsk uppfostran som en central MGN hos personer som begått dessa extrema dåd i Europa och bland dem som härifrån reser ut i krig på annat håll i världen (t ex Syrien). Förstår därför inte riktigt varför du och Roys räknar ut det politiska motivet. Frankrike som just nu kanske är värst drabbat i Europa av dessa dåd har inte varit en duvunge precis ute i världen, vilket jag tror du är väl bekant med. För några år sedan var det ju rentav tal om att man inte skulle få tala om kolonialismens historia i Frankrikes skolor när det gäller kriget i Algeriet som jag har för mig att du skrivit en hel del om här, tog det väl nästan ett halvt sekel innan de rättighets-ivrande (eller bör man säga rättighetsirrande?) fransmännen ens erkände officiellt att det var fråga om ett krig, om jag minns rätt.
Det politiska motivet var väl även ganska genomskinligt på Utöya när 77 människor fick sätta livet till, eller? Även om jag sett att det numera hävdas att Breivik drevs av vikingatro och annat så tycks det mig ändå som att politiska motivet framkommit genom vad han själv skrivit och f ö ska han även rent praktiskt ha haft många internationella kontakter som polisen dock – till skillnad från nu – varit mindre intresserade av att kartlägga (som om högerextrema aktioner vore mer ”comme il faut” än islam-inspirerade).
Så även i Trollhättan för att ta ett än mer näraliggande exempel.
Det argument Roy anför mot postkoloniala motiv (och politiska?!?) i artikeln du länkat finner jag undermåligt – alla behöva inte tillgripa våld för att ha sådana motiv (men Roy kan givetvis mycket väl ha andra goda argument som jag inte känner till men som du är bekant med). Vore således intressant att höra hur du ser på detta och hur ni underbygger era slutsatser.
Slutligen kan jag inte låta bli att undra lite varför man ö h t talar om ”radikalisering” i dessa sammanhang, vilket nu sker nästan dagligen. Ordet radikal kommer vad jag vet från latinets radix som betyder rot (om jag minns rätt). Vad har detta med rötter att göra? Är det inte snarare fråga om en antiradikalisering, att sätta yxan i rötterna och förlora dem i slaget? Har dock inte hört/sett någon kommentera detta språkbruk. Så kanske är det bara jag som tycker att det är snurrigt?
Wiki mig dock följande kommentar om detta som indirekt berör ditt ämnesområde, samhälle:
Radikal, ytterst av lat. radix (rot), att gå till botten med något, person eller rörelse som arbetar för vittgående reformer och omdaningar av samhället i fråga om kulturella och politiska förhållanden. Används ofta som synonym till reformivrig eller vänstersinnad, men det förekommer även att högergrupper definieras som radikala (se radikal höger) då de söker grundläggande och omfattande förändringar.
Vore intressant höra din din kommentar till detta.
Sist, men inte minst, tack för en klart läsvärd sida!
Ett samband som nog är väl så viktigt är den europeiska ”austerity”-politiken. Det finns faktiskt ganska många som upplever sig dömda till en vegeterande tillvaro på grund av en gigantisk arbetslöshet, och ser det som attraktivt med ett herostratiskt dåd som åtminstone gör dem omtalade i media. Om det är något som förvånar mig så är det att det inte är fler som lockas.
Jag är inte säker på att de olika perspektiven är ömsesidigt uteslutande, och frågan är vad ”politisk” betyder i din text. Roy menar inte att de personer som låter sig värvas inte gör det av politiska skäl, men han menar att den avgörande förklaringen är en annan. Han utvecklar sitt resonemang (eng) i ett tal i november i år i Tyskland på Bundeskriminalamt, du kan nog hitta det via google: ”What is the driving force behing jihadist terrorism? A scientific perspective on the causes/circumstance of joining the scene”. Radikalisering tycker jag är en lika märkligt term som du, men den används och är därmed begriplig. Här står den just för det du skriver, en slags renhetslängtan eller återvändande till källorna och ett avståndstagande från pragmatism.
Tack för vänliga ord.
VS