Etikett: humaniora

Förlöjligande av vetenskap på osakliga grunder

För jag vet inte för vilken gång i ordningen har humanistiska forskningsproblem och humanioras betydelse för samhällsutvecklingen förlöjligats. En medelålders krönikör gör sig lustig över beskrivningar av en seminarieserie, en artikel och en kandidatuppsats (här). Begreppen skrivs fram och de är meningen att man skall skratta åt begrepp och beskrivningar som handlar om studier av koloniala perspektiv, mansroller och funktionshinder. I texten sägs mer eller mindre rakt ut att det här är inte forskning till skillnad från cancerforskare och andra ”riktiga” forskare.

Om vi bortser från att det ena är en seminarieserie öppen för studenter och forskare, det andra är en artikel i en tidskrift för samhällsdebatt (alltså ingen peer review-tidskrift) och den tredje är en kandidatuppsats så kan man fråga sig vilka kriterier forskning skall bedömas med. Är titlar som ”Use of CAR-Transduced Natural Killer Cells in CD19-Positive Lymphoid Tumors” (New England Journal of Medicine) eller ”Atrial Fibrillation and Heart Failure With Preserved Ejection Fraction in Patients With Nonalcoholic Fatty Liver Disease” (American Journal of Medicine) lättare att se som vetenskapliga? Eller är det bara det att krönikören tycker det låter mer som vetenskap?

Jag undrar hur de grekiska filosofernas texter och bedömningar skulle ha beskrivits av en dåtida krönikör? Skulle ”Om själen” (Aristoteles) eller Anaximanders påstående att jorden var en fritt svävande kropp fallit honom på läppen?

Forskare och vetenskapare kan vara minst lika auktoritära som andra människor och teoretiska paradigm vara lika sektlika som de vi känner från samhället i allmänhet. Forskare och lärare inom universiteten är i många avseende som folk är mest – bara med specialkunskaper inom ett kunskapsfält, en långvarig träning i analys och argumentation och med en sällsynt god förmåga att utvinna ny kunskap ur vår omgivning med hjälp av ständigt föränderliga teorier. Vetenskaplig sanning är en sanning här och nu, det bästa vi kan komma upp med under de här förutsättningarna.

Att ställa vetenskap mot vetenskap visar bara att man inte förstått vare sig hur kunskap växer och formas eller hur den vetenskapliga världen bedömer och sållar agnar från vetet.

Den som är nyfiken är alltid välkommen att börja studera, ge sig in i seminariediskussionerna eller försöka skriva en doktorsavhandling. Kanske genusvetenskap?

Uppdatering 200211: Jag fick en möjlighet att utveckla min text avseende angreppen på humaniora på Göteborgs-Postens kultursida här.

Humanioras plikt och vikt inför 2020-talet

På Trettondagsafton den 5 januari skrev jag och dekanen för humanistisk och teologisk fakultet i Lund Johannes Persson en debattartikel i GP där vi argumenterade för en stark och ny forskningssatsning på humanistisk forskning i syfte att skapa breda teoretiska plattformar och starkare incitament för samarbete både inom humaniora och mellan humaniora och andra vetenskapsområden. Humaniora är en nödvändighet, menar vi, om de problem och svårigheter som återfinns såväl på mikronivå i vårt eget samhälle som på den globala nivån skall kunna hanteras. Men en försvinnande liten del av den statliga forskningsfinansieringen landar i humanistiskt inriktade verksamheter, något som på lång sikt riskerar både att försämra samhällets motståndskraft vid kris och oro men också utarma själva kunskapsbasen för samhällsutvecklingen.

Inför det nya decenniet krävs verkligen en förnyad kamp för kunskap och för kunskapens roll i samhällsutvecklingen. När anekdoter och åsikter jämställs med verifierad kunskap i samhällsdebatten eller när dramatiken i en medieberättelse är viktigare än sanningshalten, ja då behövs vi. När källkritiken brister eftersom många hellre blir smekta medhårs än får sina fördomar ifrågasatta och när längtan efter den homogena nationella gemenskap som aldrig funnits växer sig politiskt stark, ja då behövs vi. Man får gärna kalla oss tråkiga, men då står vi ändå där med våra ”å ena sidan och å andra sidan” eller ”det beror på hur man menar” och gör tillvaron komplicerad. Det är en del av vårt jobb. Då är det lite symboliskt att just detta första år av 20-talet så samlas vi alla i ett och samma hus, och vilket härligt hus se’n… Här kan vi – med viss distans och i ett flödande klart ljus – analysera och diskutera samhällsutvecklingen, men också bjuda in till samtal, studier och fördjupning inom ett brett humanistiskt område.

För mig personligen innebär också det nya året och det nya decenniet att jag går in i den andra fasen av mitt dekanskap. För tre år sedan tillträdde jag som dekan för Humanistisk fakultet och jag kan verkligen inte säga att jag visste vad som väntade 🙂 Nu har jag blivit varm i kläderna, för att inte säga hemtam, på fakulteten och ser fram emot de kommande tre åren med stor glädje och tillförsikt. Kanske kan vi nu (äntligen) få gå över i en fas där vi aktivt förvaltar och utvecklar våra styrkor och utröner hur den kan tas tillvara i vår nya miljö.

Varmt välkomna tillbaka till ett nytt verksamhetsår och till vårt nya intellektuella hem.

Humaniora: Att tänka rätt är stort men tänka fritt är större. Eller…

Julhelgerna är över och den akademiska verksamheten börjar komma tillbaka i gamla vanliga rutiner igen. Många har uppsatsexaminationer och tentor att hantera innan vårterminen startar. Jag hoppas att vi har bättre förutsättningar att möta våra nya studenter denna termin än vi hade i höstas. Vi har i alla fall försökt att förbereda oss så att servicecenter, vägvisningar och öppettider skall funka optimalt.

Som numera är välkänt är vår utbildningsvolym lite större än vad våra studenter egentligen räcker till – vi har s a s överkapacitet inom det området. Men det förhållandet bygger på att det finansieringssystem som gäller högskolan i allmänhet med Göteborgs universitet i synnerhet missgynnar just den typ av utbildning som humaniora (och delar av samhällsvetenskapen) traditionellt tillhör; fristående kurs, halvfartskurser, distansundervisning, breddnings- och bildningskurser och en del kunskapsfält som inte enkelt kan omsättas i lämplig profession på svensk arbetsmarknad.

För att ge ytterligare resonans till diskussionen kring humaniora (och delvis samhällsvetenskap) anses vissa delar av vårt kunskapsområdet i sig själva vara politiserade. Fakultetsledningen har i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 21 december 2018 uttryckt sin uppfattning om hur misstänksamheten mot humaniora politiserar och underminerar en god inom-akademisk diskussion och kritik. Något som blev extra akut efter bomb-attrappen mot Nationella genussekretariatet den 18 december. Enligt vår uppfattning är det istället kritikerna som har en politiserad agenda eftersom de nästan aldrig levererar några argument eller någon kritik som har akademisk bäring. Däremot blir några av våra forskningsområden föremål för en okunnig projicering av en svartvit vetenskapssyn som implicerar att bara tekniska tillämpningar eller empiriska kvantifierbara studier är vetenskap. (Fast det skulle inte kritikerna hålla med om eftersom de sällan har någon egen erfarenhet från vare sig den ena eller andra vetenskapsfältet.) Grunden är att kritikerna tror att det finns oomtvistliga demarkationslinjer mellan vetenskap och något annat (t ex ideologi, aktivism, feminism…) och  att man därför kan skratta år traditionell kunskapssociologi som säger att vetenskap är det som beter sig som vetenskap. Medicin eller teoretisk fysik behandlas knappast på det sättet av kritikerna. If it looks like a duck… osv.

Ett annat perspektiv på humaniora ger Anna Victoria Hallberg (fil dr och utredare vid Södertörns högskola) i en text i Barometern. Hon skriver om hur humaniora i USA dräneras på studenter eftersom dessa ämnen inte är attraktiva för kvinnor (som de var förr). Numera är kvinnor överrepresenterade på nästan alla utbildningar inom humaniora, samhällsvetenskap, pedagogik, ekonomi och juridik. Men humaniora leder inte tydligt till statusyrken som läkare eller advokat/jurist. Jämställdheten har således inneburit att kvinnor, liksom förut män, satsar sina utbildningsår på mer säkra områden än humaniora. Om det är så i Sverige är svårt att säga utan att göra en studie över tid, men tanken är rimlig och borde prövas.

En annan aspekt är ju universitetet som plats för fritt tänkande. Och den lyfts fram i en text från rektorn vid Ghents universitet, Rik van de Walle, som vill befria sitt universitet från s k pinnräkning (läs: New Public Management) och ständiga kontroller, utvärderingar och rapporter om den egna aktiviteten i vetenskapssamhället. Istället vill van de Walle hitta en väg framåt som sätter samarbete, kollegialitet och nya och normbrytande tankar i centrum. Något som också ger kraft att förbättra arbetsmiljön menar han. Han skriver i sin personliga text att

Ghent University is deliberately choosing to step out of the rat race between individuals, departments and universities. We no longer wish to participate in the ranking of people.

Jag tror att om vi var fler som tänkte mer som rektor Van de Walle och färre som tänkte som ingenjör Planertz så skulle vi skapa en mycket mer kreativ miljö – och jag tror att det skulle locka studenter som i dagens individualistiska tidevarv sätter en ära i att tänka fritt snarare än rätt.

Nu har vi ett nytt år att hantera mot bakgrund av dessa reflektioner (och andra) och vi ser nu det sista bygg-året an med gott hopp!

En bref: Misstänkliggörande av humaniora och samhällsvetenskap

Akademisk frihet är inte en fråga som röner särskilt stort intresse bland allmänheten, men det är en avgörande fråga för den som ägnar sig åt forskning och utbildning på vetenskaplig grund. En alltmer uppskruvad samhällsdebatt, där både hat och förakt används som argument mot akademin, har givit oss anledning att nu tydligt försvara våra rättigheter och skyldigheter inom akademin.

Så skriver jag tillsammans med prodekan Göran Larsson, vicedekan Pauli Kortteinen och vicedekan Åsa Wengelin i Svenska Dagbladet fredagen den 21 december 2018.

Under mina nu två år som dekan för humanistiskt fakultet, och dessförinnan fyra och ett halvt år som prodekan för samhällsvetenskapliga fakulteten, vid Göteborgs universitet har jag kunnat iaktta hur debatten kring vetenskap allt som oftast kantrar över i ett misstänkliggörande av human- och samhällsvetenskaperna som helhet. I Ungern förklaras vissa vetenskapliga fält som misshagliga (genusforskning) och det stiftas lagar som i praktiken tvingar ut ett universitet från landet (CEU). Även i Polen finns en liknande debatt kring vissa vetenskapsområdet. Också i vårt land finns en debatt där  politiska företrädare underminerar universitetens oberoende genom att förvanska och förlöjliga vissa forskningsresultat och forskningsområden. Och detta trots att forskningens frihet i vårt land faktiskt har ett lagstadgat skydd. Vetenskapen har sina procedurer för att upprätthålla den interna legitimiteten – där finns plats för hård inom-akademisk kritik, debatt, diskussion och granskning avseende både utbildning, avhandlingar och forskningsverksamhet. Att resultat, metoder och tolkningar är föremål för debatt är således helt normalt, men att utifrån ett politiserat perspektiv svepande misskreditera hela områden inom humaniora och samhällsvetenskap är både ohederligt och okunnigt.

Vad Sverige behöver, liksom Europa, är en tillnyktring där förtroendevalda, företrädare för högskolesektorn och opinionsbildare står upp för den frihet och det oberoende inom forskning och utbildning som både internationella åtaganden och svensk lagstiftning ger stöd för.

 

Vad vill vi med vår utbildning? Om humaniora och studenters behov

Diskussionen om studenters behov av historia, filosofi, språk och kulturvetenskap kan ses ur två perspektiv: antingen är det en självklarhet att dessa områden är nödvändiga för varje medborgares civilisering och fostran och vi behöver inte ytterligare motivera vår existens, eller så uppfattar vi dem som nyttiga kompetenser som behövs på en alltmer individualiserad arbetsmarknad och visar deras betydelse med belägg. I det första fallet hamnar vi i elfenbenstornet och förkovrar oss tillsammans med alla som vill vara med och i det andra fallet fastnar vi i trendnissarnas eget lilla hörn med stora tabeller och avancerade analyser. Inget av hörnen är att rekommendera.

Jag tror därför att frågan är fel ställd. Alla någotsånär alerta medborgare vet att en gymnasieexamen idag är en nödvändighet för att få något jobb alls och att en högskoleexamen är närmast detsamma för ett kvalificerat jobb. Just nu har vi små ungdomskullar, men om tio år har vi sannolikt fler 19-åringar än vi hade för tio år sedan. Andelen som söker till högskolan har inte sjunkit och söktrycket generellt är högt. Dock, söktrycket till just våra utbildningar har minskat nationellt samtidigt som arbetsmarknaden är het och efterfrågar personer som kommer direkt från s k professionsutbildningar.

Vår fråga borde därför istället vara vilka värden och förmågor just vi kan tillföra, vad är vår unika profil?

I ett samhälle som alltmer kommit att betona och värdesätta individualiserade val och profiler erbjuder studier i humaniora större möjligheter än andra områden att bli en verklig expert i låt oss säga logik eller tysk litteratur SAMTIDIGT som de generella förmågorna att analysera, argumentera, skriva, tolka, förstå och kontextualisera utvecklas. För en tid sedan var väl hyllningarna till nörden (eller the geek) kanske än mer högljudda än idag, men fortfarande är det hos oss det är möjligt att genomföra studier som är något mer än ett på förhand uppställt och organiserat utbud för att passa in som en bit i ett av någon annan utformat pussel. Är vi tydliga med att detta är en fördel?

Dagens unga är mycket samhällsintresserade men orienterade mot relationer, hållbarhet, trygghet och småskalighet. Jobbet är inte längre ett livslångt projekt. Men livsstilar och värderingar blir också alltmer globala, kulturer mixas och arbetsmarknaden söker i allt större utsträckning kunskaper som är ett med individen. Skolutbildningar och behörigheter är allt mindre konforma. Det livslånga lärandet blir alltmer påtagligt och behovet av kunskapspåfyllning i ett arbetsliv som ändrar sig snabbt är centralt. Kan humaniora erbjuda bra utbildning och kvalificerad handledning i det här nya, snabbt omskapande, landskapet? Ja, det är jag övertygad om. Hur, ja det är ingen enkel ekvation, och den får vi diskutera framöver. Ser fram emot det!

Men, nu en riktigt skön sommar med mycket humlesurr och rosdoft tillönskas alla medarbetare!

PS Det är väldigt roligt att redan vara tillbaka på bloggen, om än i en ny roll. Välkomna att följa! DS

IMG_0048