En bref: Misstänkliggörande av humaniora och samhällsvetenskap

Akademisk frihet är inte en fråga som röner särskilt stort intresse bland allmänheten, men det är en avgörande fråga för den som ägnar sig åt forskning och utbildning på vetenskaplig grund. En alltmer uppskruvad samhällsdebatt, där både hat och förakt används som argument mot akademin, har givit oss anledning att nu tydligt försvara våra rättigheter och skyldigheter inom akademin.

skriver jag tillsammans med prodekan Göran Larsson, vicedekan Pauli Kortteinen och vicedekan Åsa Wengelin i Svenska Dagbladet fredagen den 21 december 2018.

Under mina nu två år som dekan för humanistiskt fakultet, och dessförinnan fyra och ett halvt år som prodekan för samhällsvetenskapliga fakulteten, vid Göteborgs universitet har jag kunnat iaktta hur debatten kring vetenskap allt som oftast kantrar över i ett misstänkliggörande av human- och samhällsvetenskaperna som helhet. I Ungern förklaras vissa vetenskapliga fält som misshagliga (genusforskning) och det stiftas lagar som i praktiken tvingar ut ett universitet från landet (CEU). Även i Polen finns en liknande debatt kring vissa vetenskapsområdet. Också i vårt land finns en debatt där  politiska företrädare underminerar universitetens oberoende genom att förvanska och förlöjliga vissa forskningsresultat och forskningsområden. Och detta trots att forskningens frihet i vårt land faktiskt har ett lagstadgat skydd. Vetenskapen har sina procedurer för att upprätthålla den interna legitimiteten – där finns plats för hård inom-akademisk kritik, debatt, diskussion och granskning avseende både utbildning, avhandlingar och forskningsverksamhet. Att resultat, metoder och tolkningar är föremål för debatt är således helt normalt, men att utifrån ett politiserat perspektiv svepande misskreditera hela områden inom humaniora och samhällsvetenskap är både ohederligt och okunnigt.

Vad Sverige behöver, liksom Europa, är en tillnyktring där förtroendevalda, företrädare för högskolesektorn och opinionsbildare står upp för den frihet och det oberoende inom forskning och utbildning som både internationella åtaganden och svensk lagstiftning ger stöd för.