Något som gjort mig allt mera irriterad i denna tid av internationell högspänning och osäkerhet är hur många svenska politiker talar om vikten av höjda försvarsanslag i Europa. Argumentet är att ”europa gömt sig bakom USAs kjolar” som t ex Mikael Oscarsson (KD) satt och sa i gårdagens Rapport (SVT 250217). Han hävdra att Europa inte ”betalar för sin egen säkerhet” och han är inte alls ensam om det. Samma visa men med andra ord hörs från Kristersson, Svantesson, Malmer Stenergard och Jonsson. Om och om igen talas om att Europa måste göra det ena och det andra för att USA har krävt det (läs: Trump) eller att vi har någon form av moralisk skuld. Och tonfallet är ofta att vi skall göra detta så att USA ”kommer tillbaka” till vår allians.
Jag delar uppfattningen att Europa måste ta ett större ekonomiskt och resursmässigt ansvar för sitt eget territoriella försvar, men absolut inte med de argument som ovan nämns.
Under neutralitetspolitikens tid spenderade Sverige upp till fyra procent av BNP på sitt försvar. Vi hade ett av de största och modernaste flygvapnen i hela världen. Svenska folket stödde neutralitetspolitiken både åsiktmässigt och i praktiken genom frivilliginsatser och mental beredskap. Vi hade en myndighet för psykologiskt försvar och alla män gjorde värnplikt. Detta tillstånd kallas nu för att ”gömma sig bakom USAs kjolar”.* Det är först efter EU-inträdet, murens fall och så småningom regeringen Reinfedlts uttalanden om försvaret som ”ett särintresse” som det svenska försvaret monteras ned. Att den allmänna värnplikten försvann kan dagens regeringspartier och Centern ta på sig skammen för.
Och vilka var det som angrep neutralitetspolitiken, alltså alliansfriheten syftande till neutralitet i krig, och krävde att Sverige skulle gå med i NATO och närma sig USA även militärt? Jo det var politiker (ibland samma politiker) från samma partier som idag beklagar sig över att Sverige och Europa inte satsat tillräckligt mycket nu när USA vänder sig bort. Logiken i det? Den finns inte.
Faktum är alltså att vad Sverige anbelangar så har det inte gömts bakom några kjolar alls, men politiker från dagens regeringspartier samt Centern har själva attackerat den politik som byggde på nationell självständighet och eget försvar och sedan genomfört nedmonteringen av försvaret.
Går vi ut i Europa så kan vi titta på Frankrike som under många år lagt mer än de ålagda två procenten på sin försvarsmakt. Frankrike har kärnvapen och en global marin närvaro. Man har haft stark militär närvaro i stora delar av Afrika (man kan ha olika uppfattningar om den närvaron) som hindrat eskalering av lokala konflikter, skyddat europeiska intressen i dessa länder och bistått vid katastrofer och liknande insatser. Idag är det Ryssland som tagit över stora delar av den närvaron och Kina den ekonomiska makten. Samtidigt som USA drar tillbaka allt bistånd och lämnar miljontals människor att dö i samma länder. Frankrike har aldrig gömt sig bakom någons kjolar, möjligen har Mariannes kjolar svept igenom modevärlden och golvat de flesta andra.
Efter andra världskriget slut inträdde det kalla krigets logik med intressesfärer och bipolariet. Men också en slags informell balans mellan Europa och USA. Europa sa tack för NATO och säkerhetsgarantier och lät USA spela första fiolen. Avstod från kritik av krigsföretag, bristen på jämlikhet, dödsstraff och monopolism. Tittade åt andra hållet (inte alla) och tänkte att detta är priset vi betalar.
Ja, Europa måste rusta upp, hålla ihop och inte låta sig hunsas av den galne kung Donald och hans rådgivare. Men vare sig för att blidka dem eller för att vi skulle ha någon skuld att betala för det som varit. Dagens politiker som säger på det sättet är antingen okunniga eller förvanskar medvetet historien.
*Uttrycket är närmast sexistiskt då det syftar på att man gömmer sig bakom en kvinna för att slippa stå till svars för något man gjort. Eftersom det inte går att slå/skälla på en kvinna så är det fegt, man står inte upp för sina misstag.
VÄNSTRA STRANDEN 
Hej Marie!
Jag vill börja med att tacka för dina kommentarer om utvecklingen i Sverige och världen och för att du sprider dem på det här lättillgängliga sättet. Det här med behovet av höga försvarsutgifter för att bevara alliansfriheten, om jag förstår det rätt, är det något som du alltid tänkt är nödvändigt? För mig är det med en känsla av sorg och ganska stor motvilja som jag liksom behöver erkänna en värld där starkt försvar och rustning för potentiella konflikter som viktigt.
Läget i världen nu känns som att ha blivit transporterad tillbaka till andra århundraden och den tidens stormaktspolitik. Jag vill inte tro att det bara var ett temporärt undantag från detta, beroende av kanske Andra världskrigets förödelse och med kalla krigets hot om kärnvapenapokalyps och en generellt snabbt stigande ekonomisk tillväxt i bakgrunden, som gjorde att det då fanns en stark opinion för fred, nedrustning, starka internationella organisationer till skydd för små stater, och utveckling genom handel och annat utbyte. (Även om det, som du skriver, fortfarande var en värld med stormakter med intressesfärer, och i förlängningen av det säkert också ett upprätthållande av centrum-periferi-relationer mellan mäktiga och mindre mäktiga länder.) Men för mig är det ändå som, när jag ser utvecklingen de senaste decennierna och åren, som att ett möjlighetsfönster till ett annat sätt att interagera mellan länder i världen som uppstod efter 2 vkr och Berlinmurens fall, håller på att stängas.
Jag tänker att såhär kan vi inte ha det i längden. Och jag vill inte gärna vänja mig vid liksom en realistisk syn på relationerna mellan länderna i världen, som det verkar som att inte så få statsledningar för de mäktiga länderna i världen agerar efter. Går det att komma tillbaka till ett mer institutionalistiskt eller i alla fall liberalt förhållningssätt till internationella relationer, funderar jag på. Men jag har ingen aning om hur det skulle gå till att komma dit, som det ser ut nu. Vad tro du om det?
Såvitt jag vet gömde sig Europa, inkl Sverige, under USAs kärnvapenparaply i alla fall.
Men det är ju uppenbart att USA inte längre har råd med att skydda Europa även om det skulle vilja. 1945 hade USA hälften av världens BNP, idag är det nere i 15 %, för övrigt samma nivå som EU ungefär. Och av de 15 procenten är det föga som kommer från industri (som skulle kunna ställas om till krigsindustri om det gällde livet). Mycket är luft, uppblåsta aktievärden och liknande. Och vi är knappast bättre i Europa.
Problemet vi har är väl att vi trots detta fortsätter att tro att vi är bäst, och delar ut pekpinnar till världen i stort om hur dom ska vara. Afrika satsar på Kina för att Kina inte lägger sig i deras interna politik vilket europeerna gör. Europa ställer upp på USAs politiskt motiverade blockader mot Kina vilket drabbar Europa mer än det drabbar Kina. Vi för ett förskräckligt oväsen när Ryssland invaderar Ukraina, inget ont i det, men vi hejar på när Israel bombar ihjäl Gaza. Vi håller helt enkelt på att göra oss till ovänner med vad EUs dåvarande utrikeskommissionär kallade för ”djungeln”, dvs resten av världen.
Det ser inte jag som särskilt klokt. Det främjar inte fred på längre sikt.
Det är många som tänker som du. Tack för vänliga ord också. Men ytterst är det en fråga om politiskt ledarskap och vilka ledare vi röstar fram/väljer ut. Behovet av att upprätthålla den internationella rättsordningen har inte minskat, och det är kanske den viktigaste institutionen för att främja fred och stabilitet. Som land behöver vi vara mycket mer högröstade när det gäller just det stödet, oavsett vilka specifika fall det handlar om. Nuhar f d president Duterte gripits på order av ICC för brott mot mänskligheten, bra att detblir en prövning. Men när israeliska ledare har en arresteringsorder på sig vacklar en del länder, andra är lite tysta och några (som USA) kallar det avskyvärt.
Min tro är att det är dessa ordningar som kan rädda oss från stormakternas godtycke, och här är EU en bra vän, liksom GB och Kanada. Men vi behöver agera kollektivt, sätta emot de s k BRICS-länderna och ha med oss USA på på banan. Det som händer i Vita Huset nu är en katastrof för den internationella rättsordningen, om vi inte agerar och påtalar det kan vi inte heller medverka till ett kollektivt motstånd. Vi måste övervinna det s k collective action-problemet. Ytterst är jag ändå optimist. Vi kan om vi bara vill.