Etikett: Carl Tham

Skam fungerar inte som politiskt verktyg

Ikväll deltog jag i en debatt i ABF-huset under rubriken ”Skuld och Ansvar i politiken” tillsammans med Sverker Gustavsson, Barbro Hedvall och Carl Tham. Fabian-salen var i stort sett fullsatt och för ovanlighetens skull var det en hygglig andel kvinnor där. Politikseminarierna på ABF-huset brukar alltid locka en oerhört manligt dominerad publik.

Jag pratade om att skam och skuld inte är samma sak. Skuld är individuell och hänger samman med ansvar – medan skam är kollektiv och hänger samman med status. Därmed är slutsatsen att skuld fungerar i politiken men knappast skam. Våra institutioner är uppbyggda kring ansvarsutkrävande inte kring frågan om ära, heder och skam.

Tillsammans med mina med-debattörer lyfte jag fram statens försvinnande som ett kraftfullt problem för ansvarsutkrävandet, och menade att både bonushysteri och skambeläggande i den offentliga sektorn kan kopplas till utförsäljningen av staten eller riket, ett ord som Carl Tham fann särskilt vackert. Med allt fler aktörer som underkastas avkastningskrav och begränsade uppgifter så ökar incitamenten att lägga på extra-löner och pensioner. Som Barbro Hedvall påpekade finns det ju inte längre någon ägare som kan sätta stopp. Ägandet är upplöst i fragment.

Carl Tham kryddade debatten med att diskutera hur företaget Samhall genom att åläggas avkastningskrav inte kan anställa dem för vilka det skapades. Och han berättade historien om en kvinna som blivit avstängd från A-kassan eftersom hon spelar fotboll på kvällarna….Hon stod då inte till arbetsmarknadens förfogande. Tham undrade lite stillsamt om man får gå på bio om man är arbetslös?

Intressant? Läs mer om politik och demokrati.

Konkurrens klart överskattat

Föreställningen om marknadens allmakt är tokig. Idéen att marknaden alltid har rätt är tokig. Om man vill rekonstruera ett vitalt finanssystem är en moralisk uppryckning av den finansiella kapitalismen prioritet ett.

Vem har sagt det här? Jo, EU:s nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicholas Sarkozy i ett tal i Toulon den 25 september.

Vilka ledande politiker har under de senaste 20 åren vågat ifrågasätta den heliga maximen att marknaderna styr sig bäst själva och att kapitalet alltid söker sig till sin bästa och mest produktiva användning? Vilka politiker har på allvar ifrågasatt den kapitalistiska kultur som genom enormt risktagande kan ge några jättevinster men där förlusterna får bäras av alla?  

Vem har sagt det? Jo, förre ambassadören i Tyskland och utbildningsministern Carl Tham i DN den 3 oktober.

Det behövs mer reglering av den finansiella sektorn. Att formulera hur den finansiella infrastrukturen rent konkret ska se ut är i dag den centrala politiska uppgiften för politiker, folkrörelser, fackföreningar och radikala ekonomer.

Så skriver Håkan A Bengtsson i Dagens Arena den 2 oktober angående ett seminarium kring finanskrisen som anordnades av Tankesmedjan Agora och ABF i Stockholm.

Tydligen behövdes det en börskrasch för att ifrågasättandet av konkurrensens och marknadens välsignelser skulle få plats i den centrala politiska debatten. Idag har många glömt att det var på 1980-talet som idéen om marknadens överhöghet över politiken lanserades brett i Europa. Dessförinnan var föreställningen att politiken borde – och kunde – sätta upp spelreglerna för marknaden. Den fanatiska tilltron till konkurrensen borde få sig en knäck när det visar sig att alla företag önskar skapa monopol på sin egen marknad.  

Det finns inte någon väg tillbaka. Men vi borde gemensamt kunna montera den närmast religiösa föreställningsvärld som kallas kapitalism. Att marknadskrafterna kan användas för att uppnå politiska syften är oproblematiskt och en sanning som inte logiskt leder fram till dagens finanskapitalism. Att vilja motverka kapitalismen är inte alls samma sak som att säga nej till marknadens roll som fördelare av välfärd och varor. Frågan är vem som reglerar, i vilka syften och vilka domäner som passar för marknadslösningar.