Efter en, får man nog säga, kväll och natt med väldigt osäkra resultat landade slutligen den norska regeringen åter på sina taburetter. Jag tillhör dem som tror att det faktiskt har betydelse för svensk politik, inte bara därför att det finns ett symbolvärde i att en röd-grön allians lyckats erövra och behålla makten i ett land så nära vårt, utan också för att politiska idéer alltid kräver ett visst debattklimat för att utvecklas. Det nordiska samarbetet var länge den svenska socialdemokratins politiska vardagsrum, så är det inte längre (och blir inte igen) men ett visst mått av debatt och diskussion kommer med all säkerhet att äga rum över den s k kölen inför det svenska valet.
Jens Stoltenberg och Erna Solberg är valets procentuella segrare. Stoltenberg för att hans parti faktiskt vann åter flera gamla AP-fästen i Nord-Norge, gjorde ett bra val i Oslo och för att han lyckats bli en enande motkraft på vänstersidan till Fremskrittspartiets Siv Jensen. Erna Solberg för att hon framstod som en pragmatisk borgerlig politiker som var beredd till samarbete om det skulle krävas, och därmed blev en möjlig statsministerkandidat. Att Venstre (liberaler) i princip föll ut från Stortinget (endast två utjämningsmandat) får ses som en effekt av en alltmer polariserad norsk politik. Någon samling i mitten är det inte i Norge! Även Kristeligt Folkeparti gick tillbaka, om än inte lika mycket.
Socialistisk Venstre förlorade mandat och väljare, så blir det ofta för ”juniorpartnern” till det stora partiet i en regeringskoalition. Samma sak har i mångt och mycket drabbat Kd i Sverige och kanske också Centern. De uppfattas som jämbördiga alternativ till sin större kollega (Arbeiderpartiet resp Moderaterna) och väljarna dras då alltför ofta till den större kollegan.
Redan i boken ”Partiernas århundrande” (Santérus 2005) påpekade jag och min medredaktör Lars Svåsand att Norge och Sverige knappast var särskilt lika längre. Studierna visade att den starka polariseringen kunde bli ett problem för norsk demokrati och att bakgrunden var att de korsande djupa sociala och kulturella konflikterna i Norge fortfarande var drivande i den utvecklingen. Framför allt de borgerliga partierna hade inte förmått att överbrygga eller transformera dessa skiljelinjer.
Fremskrittspartiets omvandling från ett litet liberalt missnöjesparti på 1970-talet till Norges största oppositionsparti tyder på en oförmåga bland borgerliga politiker att etablera en alternativ vision för Norge. Kanske blir de kommande fyra åren mer omvälvande internt på den borgerliga sidan än för den norska politiken? Om inte lär nog Stoltenberg inte få nöja sig med fyra, utan åtta år till!
Jag diskuterade med anledning av det norska valet – f ö populism med Annika Lantz i P1 idag.
VÄNSTRA STRANDEN 